14 september 2008

Uppsala 100 km

Mitt körda revben har tagit ut sin tribut till sist, det har visst inte varit så smart att hårdträna samtidigt, så nu får läkeprocessen trots allt ha sin gång och jag tröstar mig med att vara ultra-hangaround istället.

Ännu en anledning till ultra - sjyssta tävlingsloggor!
I lördags gick Uppsala 100 km av stapeln, på 2,5 km skönsprungen varvbana i den vackra parken runt Studenternas IP. Loppet genomfördes för andra gången, i år även utökad med femtiokilometersklass som jag dock ratade i mitt lika envisa som romantiska beslut att debutera på SUM. Gimme Adventure! Däremot så innebar Uppsala 100 km ett perfekt tillfälle att insupa stämning och lära sig massor om hur det fungerar att springa 100 km, den distans som liksom är ultralöpningens halvmara: överkomligt för den seriöse, tempo all-in för den talangfulle och drivne.

Jag missade tyvärr själva starten som eftersom det inte fanns någon vettig tågförbindelse för att vara på plats klockan 7 på morgonen, så när arrangör Staffan och matansvarig Patrick installerade mig i funktionärstältet hade löparna redan varit ute en timme och startfältet låg tämligen jämnt fördelat över banan. Förutom de två som jag kände sedan tidigare Team Fakta-pass har vi tuffa puls-LM som varvkontrollant, Peter bakom datorerna (bekant sedan Hallsberg), och så Staffans mamma, Ingela, coola damen som jag missade namnet på, och Janne S, som visar sig vara en sann själsfrände i sin förkärlek för äventyrliga punkt till punkt-lopp. En ny idol, som har sprungit alla de häftiga stora ultraloppen över hela världen och en ursympatisk snubbe med så smittsam entusiasm att han knappt ens behövde öppna munnen för att redan ha övertalat mig till att haka på ultrakommitténs höstlöpning från Mem till Motala, två nätta femmilsetapper över en helg i november.

En annan idol på plats var Mattias Bramstång, samme Mattias som sprang Spartathlon tillsammans med Christian Ritella och nu senast La Transe Gaule för andra gången, ett legendariskt etapplopp på totalt 1166 km över hela Frankrike, från Atlantkusten till Medelhavet. Anledningen att jag länge varit nyfiken på Mattias är att han är den som skrivit några av de vackraste och mest insiktsfulla ord jag läst om långdistanslöpning. Läs bara hur han liknar löpningen med skapelseprocessen inom konsten:

Till dem som ger mig en chans brukar jag säga; att springa är att skapa. En löpare är en konstnär. En skulptör knådar ihärdigt sin lera och målaren låter sina sensibla händer föra penseln över duken. Löparen skapar en ström av steg och först efter mycket hårt arbete kan man skönja resultatet. (...) Känslomässigt ger skapandet så mycket mer än mellantider och plaketter. Glädjen är ovärderlig. Känslan: "Jag är den jag alltid velat vara".

eller hur han beskriver den ojämförliga stämningen inför ett ultralopp:

Att stå i ett startfält, bland likasinnade där ingen frågar varför, alla vet. Ett startfält där alla är vinnare, ingen annan personlighetstyp ställer sig på startlinjen i ett sådant här lopp. Att tänka: "Släpp loss mig, låt mig få springa, låt mig leva, låt mig flyga."
Därför.
(källa: ultradistans.se)

Mattias är också den som på en dansk ultrasajt jag tyvärr slarvat bort länken till står för citatet som för mig bäst beskriver löpningens esse, "jag springer, därför att när jag springer är jag den jag vill vara".

Och ute på banan kämpar dagens hjältar. Folk är grymt seriösa, även om de flesta blir alltmer sociala vid vätskebordet ju längre dagen lider - när man inte längre vet vad man är sugen på, sitter det fint med råd av funktionärerna och en mental klapp på axeln. Folk dräller in som skadeskjutna kråkor när de kämpat sig över varvräkningsmattan, för att några apelsinklyftor och ett par stöttande ord senare magiskt ha kvicknat till och flyga vidare på stärkta ben.

Jag hade förväntat mig långt mer gång bland 100-kilometerslöparna än vad jag faktiskt såg, folk pinnar på och det osar power även om många bedyrar sin trötthet och smärta. Kanske är det den mentala styrkan som känns så påtagligt, de här löparna håller så benhårt fast vid sin strategi att beslutsamheten maskerar tröttheten inför mina ögon. Framförallt på damsidan får vi mycket riktigt också se några imponerande prestationer, med relativt nydebuterade Aurore Byström som går i mål på starka 9:35:47.

Flera i fältet springer parvis hela loppet igenom, kompromisslöst sida vid sida, jag tänker på Army Fitness-andan och det är så vackert så man vill gråta, oavsett om det handlar om Ulla och Annica i femtiokilometersklassen som ler och är glada hela vägen och ser ut som om de vore på joggingtur i parken, de tuffa Ålänningarna som grymtar och kämpar sig hårt fram mot en snygg delad fjärdeplats på 100K, eller starka Pär och Tobbe från Team Create som springer i samma stylish outfit och ser ut som tagna ur en reklamvideo hela loppet igenom, "tillsammans är vi oövervinnerliga", liksom.

Fan alltså, 100 kilometer. Jag vet inte vad vår egen förstagångare Ultra-Zebban säger, som efter en skofadäs fick plåstras om några gånger och chockades till nya bragder med kombinationen clementin och saltgurka, men jag måste säga att det här var riktigt, riktigt häftigt. Kanske en distans att verkligen satsa på!

13 kommentarer:

Magda Gad: sa...

åh, men åhh, men åhhh...!

"bland likasinnade där ingen frågar varför, alla vet"

"jag springer, därför att när jag springer är jag den jag vill vara"

PRECIS så där känner jag när jag boxas! vissa saker går ju inte att förklara fullt ut för oinvigda men det där sa ju allt.

Berglund sa...

Det är ju nästan så man blir lite sugen på Markusloppet 50 km här nere i Skåne... Fy på dig! ;)

Kör hårt! :)

askan sa...

Du skriver att du har en förkärlek till äventyrliga punkt-till-punkt-lopp, men nu verkar du bli alltmer sugen på flervarvsbanelopp... Hur tänker du kring det? Jag har själv funderat kring det där. Har aldrig varit med i nån ultra, det närmsta är väl Kalmar triathlon isf, men jag skulle så gärna sen när kroppen är nyuppbyggd och redo. Jag lockas mest av punkt till punkt, men känner att det är nåt speciellt i det bisarra att springa jättemånga pyttevarv ihop med massa andra.

Precis som Berglund blir jag sugen på Markusloppet...

Fredrika sa...

Magda: just så!!

Berglund: klart du skall springa Markusloppet, det är ju dessutom organiserat av så trevligt folk som Pär och Tobbe som jag skrev om :-) Hade själv gärna varit med, men det är två veckor efter SUM så det blir nog för hårt med två 50K på raken.

Askan, va, när har jag sagt det?! Det var 100 km som distans jag känner mig lockad av och ser fram emot :-) Sedan tror jag att flervarvsbanor känns helt okej också (om än inte lika roligt), men i nuläget lockar inte tidsloppen som ju ofta går på pyttevarv lika starkt. Men de fyller sin plats också, och är om inte annat utmärkta för att testa sin kapacitet skulle jag tro. Annars är det som sagt äventyret i punkt-till-punk som lockar, känslan att ha tillryggalagd en viss sträcka. Kanske gammalt revirtänkande som sitter i generna! Som funktionär är det dock himla kul med varvslopp, för man hinner ju bli lite kompis med löparna på ett annat sätt än om de bara springer förbi din kontroll en enda gång. Ang. Markusloppet gäller samma sak för dig som för Berglund - klart ni ska springa!! :-D

askan sa...

OK, då missförstod jag dig :) JAg tycker själv att det känns mer spännande att ta sig fram längs en rutt, snarare än varv på varv.

Sugen på Markusloppet men det skulle sabba mina planer. Efter ett skadeår med tråklöpning så tänkte jag ägna hösten och vintern åt uppbyggande träning och teknik. Men man vet aldrig..går ju att jogga lite lugnt...fast nej, eller jo, nej.

jumper sa...

Jag tycker att idén med varvlopp är rätt kul. Jag gillar exempelvis att springa runt runt på en idrottsplats. Om Uppsala inte legat så långt bort hade jag gärna bevittnat delar av evenemanget, även om jag inte är tjenis med hela ultra-Sverige som du. SUM, som ligger inom SL-kortområdet är mindre publikvänligt. Lite som att vänta på cyklister som svischar förbi genom byn under en etapp. Den fina banan lockar dock till promenad och löpning.

(Tildo, som fått dille på det här med "haj faj", säger att hon ska springa banan bakifrån med start i Handen).

Fredrika sa...

Planer skall man hålla sig till, låter sjysst Askan. Jag känner igen känslan, det är så frestande med alla häftiga lopp - då är det bra att ha en plan för att inte luras in i dåligheter ;-) Tänkte faktiskt också ägna vintern efter SUM åt just teknik, och Maffetoneträning är jag sugen på faktiskt - så vi lär höras :-)

Jumper - jag håller med om att idén är sjukt kul, kanske med betoning på sjukt, för med de här distanserna blir det ju väldans många varv... men jag ska inte dissa något jag inte ha provat, eller jag ska överhuvud taget inte dissa alls :-)

Man blir lätt "tjenis med Ultrasverige". Alla blir nyfikna när det dyker upp nya ansikten, ett Lembke-pass så är det kört ;-)

Jag kommer att längta efter h5-mötet med Tildo, kanske blir det den tanken som håller mig uppe under SUM...

Dunceor sa...

En kille på jobb som försöker locka med mig på Markusloppet också men det ligger ju helgen efter Växjö Marathon och jag tror inte mina ben kommer uppskatta ett 50km lopp en vecka efter ett maxat marathon.

Men det hade varit skoj att vara med!

PaljettenQ sa...

Lustigt att få en förklaring till en konstig lapp som satt uppe i stadsparken:)
det stod (ungf så här) 16 varv + 4 km blabla marathon....
Jag såg bokstäverna och siffrorna men det var inget för mitt förstånd att ta in helt och hållet. *S*

bureborn sa...

Jaha, nu blev jag plötligt oxå sugen på ultra! Du är sjuhelsikes predikant du Fredrika - kan säkert frälsa vem som helst.

Och så vackra ord om löpning - lägger dem i min "bruk". Den brukar jag ta fram när tvivlen kommer och jag börjar fundera på varför i hela friden jag ska ut och springa.

Masse sa...

Grattis på namnsdagen!

Fredrika sa...

dunceor, lycka till i Växjö - spännande att du skall maxa! Håller med om att 50K är lite väl som återhämtningsjogg. Nästa år, då kanske vi står där på startlinjen tillsammans :-)

Hej Paljettenq, du såg inte möjligen också lappen "fart dödar"? Kanske också lite obegripligt i en park...

Ha ha Bureborn, visst har Mattias verkligen lyckats fånga något där! Hm, skrämmande att jag låter som predikant, jag kan nog bara inte hjälpa att jag är så entusiastisk :-)

Tack Masse!! :-)

långsamlöpare57 sa...

Hej Fredrika,

Vad kul att läsa din berättelse om Uppsala 100K från funktionärsperspektiv. Tack också för stöd och uppmuntran under loppet (jag hade startnummer 27 och sprang mitt första 100km-lopp).
Jag har blivit tillfrågad om jag vill skriva en krönika om min löpning för mitt jobbs hemsida och jag undrar om jag får citera några formuleringar från din Uppsala-berättelse. Givetvis anger jag källan och kanske länken till din blogg om det är OK?

Tacksam för svar. Lycka till med SUM!!

med vänlig hälsning
Eva Vågen
torv1@yahoo.se