02 augusti 2008

That Månkarbo Feeling

Igår kom jag hem ifrån konferens i Oslo, i morgon drar jag vidare till nästa i Sigtuna. Jag tyckte därför det var en bra idé att klämma in en mara på enda lediga dagen, lite hardcore sådär.

Löparfantasten och jag hade stämt träff vid åtta för att komma i god till till Månkarbo inför starten klockan 11. Arrangörerna som hoppats på 50-60 deltagare hade lyckats pricka fint löparväder och med efteranmälningarna hamnade startfältet på dryga hundra löpare. Jag är ännu lite för trött och körd i bollen för att förklara hur trevligt allting var, men ni får ta mitt ord på det helt enkelt.

Lite före start lade Garmin av - slut på batteri. Nu hade jag ju redan lärt mig att "gilla läget" är den enda marathonstrategi som håller i längden, så jag ryckte på axlarna och tyckte att det väl bara var att köra på känn då. "Bara".

Banan var också trevlig, men den orkar jag inte heller beskriva just nu mer än att det var mycket öppna fält, alltså min favoritlöpmiljö. Grusväg, lite knepigare än asfalt men ganska kul och i princip helt flackt. Sex varv à sju kilometer skulle avverkas. Jag hamnade ganska sist i klungan och var nöjd med att hyfsat ifred få hitta mitt steg och mitt tempo, Pernilla drog raskt ifrån efter att vi gjort sällskap ett tag. Eller jag vet inte hur glatt sällskap jag egentligen var, men Pernilla kvittrade glatt på i alla fall. Själv blir jag mest sådär osocialt tokfokuserad på lopp och den här gången krävdes dessutom lite extra koncentration eftersom jag inte hade Garmin som stöd. Långdistanslöpning är en mental sport, och tro inget annat.

Efter tredje varvet - halvmaran - ropade jag åt varvräknarna om man kunde få någon mellantid. De började bläddra bland pappren men då tyckte jag det kunde vara till senare. Belönades med ett befriande skönt duggregn, körde igång iPoden med samma spellista som i Stockholm och diggade loss.

Efter sisådär 28 kilometer började det kännas... jobbigt. Jag tog det som något positivt, att nu skulle jag för en gångs skull också få kämpa och känna hur det skall kännas, liksom. Det var som om den groende värken liksom hjälpte att skärpa mitt fokus på löpningen, men redan någonstans efter 30 km var mina tankar ute och flög i det vackra fria igen och jag hade redan glömt det jobbiga. Och trots det ytterst glesa fältet började jag plocka folk.

Efter femte varvet frågade jag vid vätskekontrollen om någon hade en klocka. "Du har varit ute i 3:53 nu" ropade en vänlig själ, vilket jag besvarade med ett spontant "Oh herrejävlar!" - det osade ju pers så det rykte om det, även om det sista varvet skulle ta en hel bloody timme. Så vad gör Gullfot? Gasar på, förstås. Vad är väl sju kilometer!

Ungefär tio minuter senare känner jag hur en bit av höger trampdyna spricker. En märklig upplevelse. Sedan börjar det svida och bränna som fan, och jag börjar fantisera om djupa köttsår och dyrbar delikat muskelvävnad som slits itu. Undrar om det är läge att undersöka saken, men inser att det kommer bli hundra resor värre sen på de riktiga ultraloppen, så det är liksom bara att vänja sig. Ökade på tempot lite för jag inbillade mig att det ju vore bra att komma fram så snabbt som möjligt. Men smärtan gick faktiskt över ganska snart. (För övrigt visade det sig sedan att det var en sketen blåsa som sprack. Så blödig är jag.) Det var ett sjysst varv, inte helt lätt, och periodvis sprang jag med tunnelseende pga lätt svartnande för ögonen.

Plockar lite fler folk på vägen, och snart är jag framme i Månkarbo för sjätte och sista gången. Springer in i mål på 4:41:02. Fyra fucking fyrtioett och nolltvå. Om jag är mallig? Så jag nästan spricker. En fullständigt optimalt sprungen mara helt på känsla, utan ens ett sketet armbandsur. Det är nästan så att perset på faktiskt över en halvtimme bleknar i jämförelse.

Grattis Pernilla till grymt pers du också. Även om jag är för körd för att komma ihåg vad det blev till sist ;-)

24 kommentarer:

Helena sa...

MEN OJ!!! Fredrika, vad imponerad jag blir av dig!!!! Grattis till pb, jag är så glad för din skull att jag sitter här med ett stooort leende på läpparna! Vilken underbar känsla det måste vara. Bra tackling av blåsan där, de är verkligen som en finne i arschlet;D Sköt om dig nu!

funrun sa...

Lovely! GRATTIS! Personbästa OCH värsta farthållningen, du imponerar som vanligt!!! Det där med knoppar som brister (blåsor som spricker) känner jag mer än väl igen! ;D

Löparfantasten sa...

Tack för en underbar dag Fredrika.
Och grattis igen.
Jag fick 4.32 någonting har inte kollat upp ännu. Skriver en rapport i bloggen imorgon.
Kram

Puma sa...

jäkligt bra sprunget mitt emellan två konferenser sådär. du är grym - och på väg att bli ännu grymmare!!

jumper sa...

Oj, det var som tusan!! Mycket snyggt!! Synd att du inte hade en riktig klocka så att man får veta mellantiderna på din som det låter negativa split. Grattis!
Jag passar på att sällskapa med mina två år gamla 4:40:01 så länge jag kan, för snart ser jag bara ryggen på dig när du försvinner ner mot fyra timmar jämt.
(Letar förresten förgäves på Månkarbos hemsida efter resultaten?)

Magda Gad: sa...

Hahahahahahahaha läser och bara garvar! Så jävla störtskönt! Det är så där det ska va, enkelt och bra, bara att springa, det är ju det vi är gjorda för, från början liksom! :-)

Du är så jävla bra, Fredrika, så jag blir alles glad.

Andréa sa...

Åh, grattis!! Så himla bra gjort!

Jerry sa...

Grattis till det nya perset!
Mera gas Gullfot, vad lätt det är i bland!

:o)

Karin sa...

Kan bara stämma in i kören och säga grattis!

Susann sa...

Grattis! :-)

Dunceor sa...

Grattis. Det är precis så löpning ska vara, enkelt och problemfritt och utan klockan =) Det finns nog mycket utrymme för förbättring. Riktigt skoj!

Mackan sa...

Wow, grattis! Så mycket vill jag med persa...

Berglund sa...

Grattis! Springer du utan klcoak nästa gång också? Det kanske blir ditt signum.. ;)

Kör hårt!

Tildo sa...

Utan kloak?

MarathonMia sa...

Vilken superhärlig läsning! Stämmer också in i alla gratulationer! Verkar kul att testa ett maraton som går 6 varv, måste ju testas!

Dunceor sa...

Mia: Du kan ju testa Växjö som är 8 varv =D

Sofy sa...

Bravo! Grattis till pers! Jag tror att det är himla bra att springa sådär på känsla! Himla härlig läsning!

Benet sa...

Helt underbar läsning Fredrika! Imponerande sprunget! Fan vad kul!

askan sa...

Härligt, grattis! Ja lätt att du borde testa Växjö! Superkul och supersnabb mara med många varv!

Elin sa...

läste just att det var en hel del från Sala som var med och sprang detta lopp.

Anonym sa...

Jag tog mig friheten att knäppa några foton på Månkarbo marathon.Jag fick med dig på ett foto
http://mankarboif.se/nyabildsidan/
res/Mankarbodagen2008/dsc_0187.jpg

Vill du se mer bilder kolla på
http://mankarboif.se/nyabildsidan/Mankarbodagen.htm

jumper sa...

Snygg stil Fredrika, men vilken oartig publik som vänder ryggen till!

Fredrika sa...

Åh, tack allihopa, ni är ju för underbara, både gamla och nya blogghangarounds!! Som ni kanske/förhoppningsvis förstått är jag fortfarande mest upptagen med jobb, och det blir inte bättre förrän om två veckor då jag äntligen kommer att vara hemma igen och jobba som vanligt. Så jag ber om ursäkt för knapphändiga och ej personliga kommentarer, samt obefintlig uppdatering...

Kan VARMT rekommendera Månkarbo till nästa år, det var ett riktigt kul lopp på alla sätt och sex varv hinner man inte ruttna på. Och sju km är ju en baggis. Så mentalt tror jag det är en snäll mara; i kombination med flacka banan optimal för pers (eller formtest inför Berlin och liknande?).

Tyvärr blir det inget Växjö för min del, det ligger veckan efter Sörmland Ultra. Annars hade det varit kul!

Roligt också med bilden, tack! Tänk att jag sprang så fort att det blev lite suddigt ;-)

En liten sista notering vad gäller klocka eller inte: det är nog mycket tack vare min envisa klockträning som jag fått så pass bra känsla för vad jag pallar över en längre distans, och det var häftigt att kunna luta sig tillbaka på den erfarenheten och bara köra på ett slags rutinprogramm. Däremot saknar jag enormt så här i efterhand att kunna se mina splits och kilometertider!! Här har jag sprungit ett optimalt lopp utan en aning om hur jag gjorde, morr ;-)

Fia-Lotta sa...

Hur du gjorde? Du sprang på FEELING min vän! :-) Fast skämt å sido - naturligtvis är klockan ovärderlig i början, men feelingen är inte att förakta som farthållare.

Kram!