15 augusti 2008

Dirty girl

Varför är allting så mycket roligare bara för att man blir blöt, kall och lerig?

- C'mon Fredrika, this is easy compared to a marathon!
Garry, den före detta militären, har fel fel fel - springa marathon är ingenting jämfört med det här; dryga fyra mil på knappa fem timmar rena walk in the park jämfört med en timme med The Outdoor Fitness Company i vackra Jesmond Dene där man håller till på fredagar.

Konceptet är lika enkelt som fullständigt genialiskt: träning utomhus i stadens olika parker och grönområden, fyra dagar i veckan, en dag för varje park. Efter en lätt uppvärmingsjogg bärandes på åtta kilos medicinboll blev det en halvtimmes variationer av crunches, utfall, armhävningar och knäböj, med och utan medicinboll, i tre olika svårighetsgrader och man får inte stanna, inte någonsin, bara byta svårighetsgrad. Därefter blir det en halvtimmes hinderbana med olika hopp- spring- och krypvarianter, med fler armhävningar och utfall mellan varven, och river man något av hindren eller, som jag gjorde redan andra varvet, stången man skall krypa under, måste man göra 25 "star jumps".

Jag konstaterar för övrigt att jag helt enkelt inte kan hoppa jämfota. Totalt oförmögen. Och vaga minnen flyter upp till ytan om att jag inte kunde det som barn heller. Jag kan liksom bara studsa på en fot i taget, skall jag upp med båda fötterna i luften så gör jag avstamp med ena och den andra får följa efter. Men studsa upp med båda samtidigt, det går bara inte. Jag är liksom fastvuxen i marken, det är en gravitatorisk omöjlighet att lyfta, så är det bara, hela den Newtonska mekaniken mot mig liksom.

Det enda jag annars kan tänka på under detta med mina mått mätt fullständigt vansinniga träningspass är hur fantastiskt jävla bra det här är för mig, och hur fantastisk jävla stark och snabb jag skulle vara som löpare om jag höll på med precis den här sortens träning mera regelbundet. Inget trams med vikter på gym, för att inte tala om gruppträningsklasser och fånerier, utan just det här råa, skitiga, som får mig att gå igång på det där primordiala sättet som gör att man bara måste leverera, och känner sig som Tarzan även om man råkar vara ohjälpligt sämst i gruppen.

Tvätta för hand blir säkert, eh, jättekul det med.
Samma sak gäller ju egentligen med löpningen också. Jag har onekligen varit som lyckligast, ja till och med blivit riktigt upphetsad, när jag fått springa under lite mer vilda förhållanden. Det är ingen slump att jag drömmer om debut på SUM som går längs Sörmlandsleden, och även om jag är djupt imponerad av de bragder som genomförs under de alltmer populära tidsloppen så lockar det helt enkelt mindre att springa under så städade och välordnade förhållanden, liksom. Mina gener tickar inte igång på det helt enkelt. Nej, ge mig doften av gräs och lera!

13 kommentarer:

jumper sa...

Sannerligen inget fel på dina beskrivningar, men detta skulle jag ändå ge mycket för att få se med egna ögon, inte minst dina tafatta star jumps (Har du problem att göra samtidiga tåhävningar också?)

Till de spännande grundtankarna i dina två senaste inlägg, förhåller jag mig försiktigt avvaktande.

Dunceor sa...

Jag håller med. Mina långpass då det har regnat så man får mer hoppa mellan pölar än springa är underbara. Det är för man slipper det monotoma i löpning som det kan bli ibland, man har full fokus på bara ta sig framåt. Det är i såna lägen när man är ensam i spåret och det är blött och jävligt som man känner sig som en löpare!
Jag har satt ihop ett program med övningar med inspiration från www.madeinlumpen.se, jag tror stenhårt på allmäna core-övningar med vad man har att tillgå är perfekt för bygga styrka!

Fredrika sa...

Jumper: även om mina star jumps säkert inte var något vidare heller (här är problemet att slå ihop benen när man väl hoppat upp) så gäller problemet alltså vanliga plain vanilla jämfotahopp. Någonting måste vara felkopplat i hjärnan, respektive inte inkopplat alls. Inga problem alls med tåhävningar. Jag vet bara inte hur man kommer upp i luften när man står där med båda fötterna i marken, de sitter liksom fast. Ibland funkar det, med enorm ansträngning. Det är som att jag kan flörtblinka med ena ögat, men inte med andra.

Duncan: hi five! Men jag gillar det monotona också. Väldigt mycket faktiskt. Annars är det precis som du skriver! :-)

jumper sa...

http://news.bbc.co.uk/sportacademy/hi/sa/in_the_gym/exercises/newsid_2084000/2084162.stm

Den andra varianten ovan kallas tydligen också "jumping jack". Hur det överhuvudtaget är möjligt att utföra någon av varianterna om man inte kan hoppa jämfota, får jag fundera på.

Min tveksamhet till strapatser i regn och lera bottnar i min militärtjänst i Norrland för fyrtiotre år sen (Jag var en dålig soldat som snart lärde sig att "tappa bort plutonen" under sådana övningar, för att få vara i fred i skogen).

funrun sa...

när blir det SUM-debut Dirt Schmultra?

Fredrika sa...

J: Jumping jacks klarar jag, då hoppar man ju utåt, och inte upp! :-D (ja sa ju att det sitter i hjärnan)

F: 11 oktober, och jag längtar som en tok!!

Fredrika sa...

förresten jumper, vem vill inte vara ifred i skogen :-)

Tildo sa...

Flickan kan dansa tango men inte hoppa jämfota!!! Helknäppt om du frågar mig.

Fredrika sa...

Story of my life, Tildo, story of my life.

Karin sa...

Din beskrivning är fantastisk! Tack för härlig, inspirerande läsning. Ge mig Ursvik i regn och lera igen, snarast :-)

MarathonMia sa...

Vill ha, vill ha, vill ha! Det finns ett militärcamp två mornar i veckan på Östermalms IP som jag och maken kikat på men aldrig anmält oss till. Skitigt. Lerigt och helt jäkla underbart kan jag tänka! Letar upp länken och skickar! Men först.... låt oss ta en halvmara i Stockholm. För att det är vackert och ogeggigt.

Fredrika sa...

Karin, Ursvik jaaa!! Nu när jag har nya skor och allt :-)

Mia - hehe, din kommentar kom EXAKT när jag blåste iväg uppföljande blogginlägg... alltså, vad tvekar ni över, skall ni inte vara med? :-D :-D :-D :-D

Halvmaran kommer att kännas som rena återhämtningsjoggen!!

Magda Gad: sa...

Dirt is the shit ;-)

Du kommer bli i grym form!