Jag är en idiot.

Jag har gjort något så urbota korkat, och allt är naturligtvis mitt eget fel. Det som för drygt tre veckor sedan lät som en fantastiskt kul idé visade sig vara rena rama dårskapet. De flesta normala människor hade inga problem att inse det direkt, och viftade bort det hela skrattandes. Men inte jag. Nä nä. Det var ju en jättebra idé. Ni som är lika lättlurade som jag ber jag sluta läsa här, för ert eget bästa. Ni andra kan gärna få er ett gott skratt på min bekostnad.

När jag för drygt tre veckor sedan var förkyld och uttråkad och träningsabstinent surfade jag i vanlig ordning runt på allsköns ultrasajter och råkade stöta på det mycket avlägset mentalt besläktade fenomenet streak running. Nu talar jag inte om såna där överförfriskade britter som springer moonandes över fotbollsplan mitt under pågående derby, utan en streak runner är en person som springer varje dag, året om, no matter what, i en oavbruten så kallad streak. Enligt USRSA:s webbsida (jodå, det finns officiella organ för sådant) innehas dagens längsta pågående streak av Mark Covert i Kalifornien (var annars), som alltså sprungit minst en mile varenda jävla dag sedan den 23 juli 1968. Det är över fyrtio år, så snubben som nu är 57 år gammal måste ha börjat någon gång när han var 17. En ungdomlig dårskap som blivit till ett slags befängt livsinnehåll.

Annat är det med Walter O. Byerly, 78. Han började inte med den här idiotin förrän han var 45. Man noterar också att det är lite glesare bland kvinnorna i koryfén, dock har Margaret O. Blackstock en fullt respektabel obruten streak i 25+ligan med start 9 september 1979. I 10+ och 5+grupperna blir det genast några fler. Faktum är att det räcker med ett års streak för att platsa på USRSA:s listor, och det inte alltför imponerande antalet i den gruppen jämfört med andra tyder på att det är början som är svårast.

Fascinerande, tyckte jag, och det elaka fröet hade uppenbarligen redan börjat gro i min hjärna. Lyckades till och med få med mig några likasinnade på mitt löparforum, och gruppen Funbeat Streak Runners var född. Vi var 17 från början, 11 är nu kvar som springer åtminstone en kilometer varje dag. Enligt USRSA:s regler är det minst en mile som gäller, och den skall dessutom springas utan hjälpmedel, dvs. utan kryckor, wetwest eller annat som kan vara nödvändigt i skadeperioder. Jag tyckte det var onödigt hårt och strök raskt den klausulen från vår egen regelbok, innan jag insåg att det kanske var av ren omtanke om löparna - om inte ens allvarlig skada skall få stoppa en streak runner, hur kan det då gå. Vi är ju trots allt bevisligen för envisa för vårt eget bästa.

Ron Hill, löparlegend och streak runner

Faktum är att inte ens ikonen Ron Hill platsar på USRSA:s listor, trots att han enligt uppgift har en obruten streak med minst en mile per dag sedan någon gång i december 1964. Ron har nämligen fått ta hjälp av kryckorna ibland. Korsbensbrott, fotoperationer, bilolyckor eller andra småsaker ska väl ändå inte få avhålla en sann entusiast från den dagliga löprundan.

Jag har under de gångna dryga tre veckorna nästan spytt av leda vissa av de tillfällen då jag fått tvinga mig själv ut på den löjliga nödrundan runt Tanto minigolfbana eller fram och tillbaka över Liljeholmsbron. Varför i hela friden vill man göra detta. Jag vet inte. Det bara blev så, jag kunde inte låta bli. Och nu när jag bestämt mig och börjat köra kan jag ju inte sluta. För all del, missförstå mig rätt - det är hur kul som helst. Jag är en idiot.