Musse är fan värd ett eget inlägg

Jag råkade springa på Musse igår. Ja, ni vet, den Musse.

Sara är lite mer proffsbloggare och har redan skrivit ett inlägg om storyn. Och en kommentar från Grabben fick mig att äntligen begripa vidden av den avgrund jag så ofta känner mellan mig och andra löpare, vad den handlar om. Faktum är att Grabben lyfte ett ganska tungt trauma från mina axlar där.

I skolgymnastiken, det enda sammanhang där jag med ett enstaka undantag ägnat mig åt någon form av idrott tidigare, var jag alltid hopplöst utanför. Och då menar jag hopplöst. Så fort det var jympa eller vad ni nu kallade den där fascistoida psyktortyren förvandlades mina kompisar och klasskamrater till endera robotar eller monster, feta egon blomstrade upp i det som annars var rätt hyggliga typer, och allt gick liksom ut på att framhäva sig själv, och då på andras bekostnad. Jag kommer aldrig, aldrig fatta glädjen över att någon är sämre än en själv, men det var typ det enda som betydde något, inte att man var plain bra raktigenom, utan att man var bättre än andra. Och överhuvudtaget var folk som sysslade med idrott ganska fåniga och trista. Hurtbullar. Say no more.

Som fullständigt besatt av löpning är det givetvis befängt av mig att racka ner på folk som är fullständigt besatta av löpning. Men faktum är att såfort jag befinner mig i de här gängen får jag lite grand flashbacks från skolgymnastiken. Här har vi dem, robotarna och monstren. De flesta i mer eller mindre mognade versioner förvisso, men vi har lika lite gemensamt för det. Jag älskar min klubb men fasar för klubbträningarna. Jag älskar mina kamrater, men kommer aldrig kunna hålla på med samma sak som de. För att inte tala om löparbloggarna - vad gör jag här, liksom?!

När ni säger Musse pratar ni om Mustafa Mohamed. När jag säger Musse pratar jag om Musse Hasselvall. För kampsport och då allra helst MMA är den enda idrott jag klarar av att se med någon form av behållning. Ja, jag är periodvis rentav ganska besatt av MMA. Men att den andre Musse, Löparmusse, vinner guld och springer in rekord hit och dit, det lämnar mig ganska oberörd. Eller nej nu ljuger jag lite för det är fan alltid kul när folk gör sitt bästa och spränger gränser. Men ändå.

Anyway, Sara drog ut mig och Carina på studiebesök på superfoodcafé igår. Vid disken till Blueberry stod Musse och hängde med några av sina polare, och jag blev så chockad och glodde så ogenerat rakt i ögonen på honom att han bad om ursäkt och att de inte stod i kö och det var bara för oss att gå fram och beställa. "Nej, nej" sade jag, "det är inte det - visst är det du som..." ja vad säger man? "Slåss"? Boxade lite i luften istället. Musse skrattade och sa ja. "Jag är stort fan", sade jag och bugade, och Musse tackade och rekommenderade detoxbollarna. Givetvis fick det bli en sån, vem vill inte bli lika stark och cool som Musse.

Grejen är att när jag såg Musse ville jag bara hem och träna järnet. Så efter fikat rev jag av en Plyometric Cardio Circuit. Det bästa med Insanity är att man blir så härligt jäkla dryg efteråt, skrev jag i min träningsdagbok. Shaun T har ju lovat att jag ska komma i min bästa form ever. Att springa på Musse på Blueberry är ett järtecken lika gott som Kristina Paltén på nyårsafton i min bok.

Givetvis var jag tvungen att googla lite på Musse efter träningspasset, och hittade följande goding på youtube. Okej en ganska corny minidokumentär och jag är fortfarande övertygad om att subkulturen är fejk, men ändå. Jag vet inte vad som är träningsinspiration för er, men för mig får sånt här effekten att jag vill ut och hänga i lianer och göra hundra armhävningar och hoppa över hus, typ. NU. Dessutom hittade jag Musses förtrollande vackra blogg, and so should you.

Jag är inte löpare, jag är ultra. Jag är inte löpare, jag är fighter. Jag läser inte Stora Löparboken, jag läser Convict Conditioning.

Pappa brukade förresten kalla mig Musse som liten. Det kanske bor en Musse i mig trots allt.

Yo wazzup!

Jag har fått en ny kompis, en buff snygging vid namn Shaun T. Shaun har fått mig att gå från vinterdvala i nästintill totalt träningside till fitnesseufori med sex hårda pass på raken. Jag är lycklig.

Okej, recap. Redan ganska tidigt knorrade Skogen om att jag borde köra mer alternativträning. Jag betade snällt av mina våtvästpass i simbassängen, men i övrigt slog jag dövörat till och förträngde saken. I takt med att träningsmängden ökade på allt mer utmanande underlag stod det dock snart ganska klart att min fysik var på tok för klen för tänkta framtida utmaningar, och inte riktigt matchade min uthållighet. Vem fan vill springa sönder sig lika sakta som säkert - inte jag i alla fall.

Efter gax började knäna gråta. Med sin imponerande instrumentpark inklusive ultraljud kunde sjukgymnastgurun Niklas snabbt avfärda löparknä och liknande pöbeldiagnoser, och konstaterade dessutom helt intakta menisker (uppenbarligen en lika sällsyn klenod i min ålder som en jungfruligt orepad Beatlesplatta i originalutgåva - något skall man ha för att ha varit fysisk inaktiv större delen av sitt liv). Däremot fnyste han nedlåtande åt mina klena lårmuskler, uppenbarligen oförmögna att hålla knäskålen på plats vid längre strapatser i svårare terräng. Här skulle tränas benstyrka.

Planen var att jag efter SUM skulle köra några månader med ganska hård styrketräning tre gånger i veckan, och endast underhållslöpa lite grand. I och med den helt hysteriska hösten kom jag inte igång med det skräddarsydda programmet förrän i början av november, men så mycket mer träning än ett styrkepass och en löprunda i veckan lyckades jag inte heller riktigt motivera mig till. Sorry folks, gärna två timmar våtväst i bassäng, men träna benstyrka på gym är hjärndödande tråkigt. Först trötta ut de stora musklerna i maskin, innan man äntligen får ge sig på de göttigare helkroppsövningarna med skivstång. Nä.

Såfort julledigheten slog upp ett andhål i min för närvarande ganska hektiska tillvaro surfade jag runt för att hitta något roligare. CrossFit har jag ju länge sneglat åt, men varit lite skeptisk till framförallt på grund av de teknikkrävande lyften. Nej, något enkelt skulle det vara. Lika enkelt som löpning, och som helst inte heller kräver att man måste ta sig till ett gym eller liknande.

Så dök det upp en snubbe bland googleträffarna, sa Yo wazzup I'm Shaun T, och påstod att han kunde få mig i mitt livs bästa form och göra mig stark och hård på bara sextio dagar. "The hardest workout program ever put on DVD". Denna konsumentvarningsflaggade galenskap kallas just Insanity, och är ett program för hemmaträning som består av tio olika pass på lika många DVD-skivor som släpptes så sent som i höstas. Men kompis Shaun är friidrottare i grunden, vilket genast gjorde det hela mycket mer intressant än om det bara hade varit ännu en i raden av bodybuilders och fitnessmodeller som tjatar sitt get lean and ripped for $$. Grunden för Insanity är plyometrisk träning och sammansatta rörelser, funktionell träning alltså utan redskap. Med mycket hopp. Och precis vad jag råkar ha lust på just nu.

Shaun hoppar högt när han inte plågar oss i sjuka armhävningsvarianter

Jag började med invägning, uppmätning, fotografering och utvärderingspasset "Fit test" i måndags, sedan har det rasslat på med pulshöjande och mjölksyresprutande galenskaper såsom "Plyometric Cardio Circuit", "Cardio Power & Resistance", "Pure Cardio" och den så kallade återhämtningen "Cardio Recovery". Sex pass på raken, första veckan avklarad av totalt nio, och vet ni vad, jag har haft så roligt att jag är riktigt besviken över att det är vilodag i morgon. This is insanity, som Shaun säger. Och jag älskar varje pervers sekund.

Löpningen då? Jag kan säga såhär, jag kommer att flyga uppför backarna när de sextio dagarna är över. Vintern är ju perfekt för lite mer egensinninga träningssatsningar - förra året var det Maffetone, i år är det Insanity. Snacka ytterligheter. Den som tuggar många mil får också göra helt tvärtom ibland.