07 februari 2009

Om kärlek

Det kanske är dags att gräva lite längre ner i de biografiska arkiven och ta fram ett stycke idrottshistoria ur mitt liv som just fått ny och oväntad aktualitet tack vare Magda och Coach Mike.

Antagligen är det lite extra inne med fighting just nu, och jag vet få människor som inte haft åtminstone någon period i livet då det tränats någon form av kampsport - judo som liten, brottning i tonåren, sjuttioelva varianter av karate i allt från månader till år, någon termin wushu. Pappor som boxades som unga, syskon eller pojk- och flickvänner som varit typ halvstjärnor på distriktsnivå. Så om jag berättar att jag tränade karate i tjugoårsåldern säger det egentligen inte särskilt mycket, för vem har inte det. Även om det egentligen säger precis allt.

Det var nämligen i och med karaten som jag fick min allra första kroppsliga och mentala träning, och precis som grundkursen i religionshistoria präglat hela mitt akademiska förhållningssätt för all framtid (och typ fyrahundra poäng och tre fakulteter senare), så är det karaten som - utan att överdriva - troligtvis är den enskilda faktor som haft mest betydelse för den människa och därmed löpare jag är idag. Stora ord men jag överdriver inte. Faktum är att jag instinktivt känner för att bryta här och förkasta detta blogguppslag, det är för intimt liksom, men vafan, det är en bra historia och vilka russin jag plockar ur kakan väljer jag ju själv.

Min gamla tävlingslicens, en av mycket få saker jag sparat genom åren
Jag bodde i en sketen fiskarby någon biltimme från Aten, jobbade 24/7 på den lokala puben och levde på inte så mycket mer än getost, tomater, cigg och cutty sark. En mycket sjuk glansperiod i mitt liv, som inbringade antagligen helt ärliga komplimanger av typen att jag var den vackraste kvinna man sett i hela sitt liv. Den leda som dolde sig under mitt glamorösa yttre är svårare att beskriva, liksom orsakerna och de händelser som fört mig dit.

När det dök upp en ung ambitiös man från närmaste tätort för att starta en dojo i byn, anmälde sig bygdens samtliga skolbarn och yngre vuxna unisont till de klasser i "Okinawa Karate" som kom att hållas fyra-fem dagar i veckan. Anledningen var den enklast tänkbara - det fanns ingenting, absolut ingenting att göra i byn förutom under sommarsäsong, då man kunde åka ut till de tjusiga storhotellen och ragga fritt bland den outsinliga strömmen av närhetshungrande turister med sololjemarinerat och villigt kött.

Jag var 21 år gammal, och hade aldrig hållit på med någon form av idrottslig verksamhet i hela mitt liv - ni vet, en sån där notorisk skolidrottsmaskare och allt det där. Men jag var vid det här laget jävligt duktig på att göra som jag blev tillsagd, kuschad på alla sätt som jag var - så Senseis ord var lag. Och då menar jag lag. När jag säger att jag kämpade för mitt liv där i dojon så är den ingen metafor utan den krassa sanningen. Visst, alla tränare hetsar för att få folk att göra sitt bästa, men utan några som helst förhållningsramar till fenomenet så var jag fullt övertygad om att det på allvar gällde liv och död, och armhävade, pressade, crunchade, sprang, sparkade, slogs, hoppade och spagatade därefter. Vilket naturligtvis gav resultat.

Jag började ganska snart spekulera i tanken att det kanske var en fördel att jag aldrig hade lärt mig röra på mig i mitt tidigare liv. Min kropp var helt oformad, en tabula rasa, orörd modellera som bara väntade på att skulpteras, ett jungfruligt nystan av outnyttjade nervändar som låg overksamma och formligen trängtade efter att få brutalknyppla ihop sitt nät av neuromuskulära kopplingar. Jag skapades till karateka pur liksom. För det dröjde inte länge tills jag var bland de grymmaste i gruppen, med kator klockrena som kristall och kumite av slaktarklass - stryk och smärta var ju inte mycket att vara rädd för.

Det var jag - och Fotini. Olika som natt och dag, tvillingsystrar i själen. Fotini med sitt svarta snagg, den tonåriga pojkflickan som fördrev dötiden med basket bland grabbarna på skolgårdens asfaltsplan, vältränad och djurisk, född atlet, grov, mörkmuskig och så butchig man nu kan vara vid femton-sexton; jag, den långbenta bohemblondinen på drift, en nattfjäril som hade kvällsträningarna som morgonpass och möjligen inte var den person som karateungarnas föräldrar tyckte var helt lämplig som umgänge för sina telningar.

Jag minns helt ärligt inte att vi någonsin växlade några ord med varandra förutom en kort hälsning, det var som om vi hade en slags hemlig pakt eftersom ändå ingen skulle förstå fighterkärleken mellan en femtonårig skolflicka och en vuxen barfly, men såfort Fotini dök upp på träningen och fick syn på mig blixtrade något till i hennes ögon och jag visste att kärleken var lika besvarad som att det skulle bli ett bra pass. När vi var på plats samtidigt brukade sensei köra extra hårt med oss under träningen, för att på slutet sätta ungarna i prydliga rader och ropa upp till kvällens avslutning och höjdpunkt: Fotini och jag på mattan. Hon var snäppet bättre än jag men vi hade hyfsat jämn track record, jag minns inte mycket till detaljer mer än att det var en sådan frihet att kunna dra på för fullt med henne - det finns liksom en instinkt som säger en vilka man får slå på allvar, och vilka inte.

Att träna karate handlar inte på långa vägar om att lära sig slåss. För de allra flesta är karaten en idrott, skolningen en idrottsmannamässig sådan med samma fysiska och mentala fördelar som till exempel även friidrotten kan ge. Men visst, man kan höra förortskillar berätta om hur kampkonsten räddat deras liv, gett dem en ny värdighet, ett fokus, riktning.

En vacker dag hade jag blivit tillräckligt stark och tekniskt såpass utvecklad att jag visste att ingen mera ostraffad skulle kunna sätta mig på plats rent fysiskt.
Ungefär samtidigt kallade sensei in mig på sitt kontor, dit vi vanligtvis endast hade tillträde då vi skulle betala träningsavgiften, eller buspojkarna fick hårda varningar när de kommits på med att visa sina nya skills ute på skolgården. Sensei skruvade lite på sig och det var uppenbart att han inte riktigt visste hur han skulle få ur sig det han hade på hjärtat. Till slut tog han ett djupt andetag och bad om att få ställa en personlig fråga. Han såg på mig med allvarliga ögon, sänkte rösten och undrade om mina föräldrar var vid liv. Än idag vet jag inte om han bara var fullständigt naiv eller ett überempatiskt geni, men han hade sannolikt sina aningar om att mitt liv inte vad sådär helt okomplicerat, och erbjöd sin hjälp om det fanns något han kunde göra.

Inte mycket senare packade jag äntligen mitt pick och pack och drog till Herakleion, Kreta, med adresslappen till hans gode vän som hade stans dojo i fickan. Dojon hade några generationer på nacken så här fanns bälten av alla grader, och nya utmaningar i form av flera duktiga karatekas på riktigt bra nivå. Jag vann gratis träningsmånader på klubbkvällarna, var favorit i min klass till distriktsmästerskapen, och det började spekuleras i om jag fick vara med på landskamp trots mitt medborgarskap - faktum är att det står att jag är grek på min gamla tävlingslicens. Dock flyttade jag tillbaka till Sverige innan det någonsin blev något av min korta men intensiva karatekarriär, förutom att jag joggade lite i kölvattnet de närmaste månaderna för att hålla mig i form. Jag testade också att återuppta det hela vid några tillfällen senare i Stockholm, men the bug kom liksom inte tillbaka. Jag var fri, jag hade helt enkelt inte längre något att slåss för.

Några år senare åkte jag tillbaka till den håla där jag hade levt på åttiotalet, inte minst för att se vad det hade blivit av min gamla dojo och alma mater. Sensei var överlycklig att se mig, och Fotini hade vuxit några decimetrar till och blivit klubbens första svartbälte. Jag såg henne bara på avstånd, en kort, nästan osynlig tvekan i kroppen när hon fick syn på mig och ett snabbt, skyggt leende som jag besvarade lika blygt, sedan tappade vi åter bort varandra på väg mot olika håll. Men vi visste, visste precis vad alla fighters vet, och kanske, kanske bara vi.

14 kommentarer:

Magda Gad sa...

Fredrika. Tack. Tack från hjärtat för att du delade med dig. Så vackert. Så kärleksfullt. Så insiktsfullt. Och nästan lite läskigt då den karate jag själv tränade i tonåren gav samma känsla.

Jag TROR verkligen att kampsport skiljer sig från all annan sport. Den mentala biten, kampen, det kärleksfulla mötet mellan två fighters, svettet, bloden, tårarna, skratten, förhållandet med coachen - har jag tunnelseende och hybris eller finns det kanske ett uns av sanning i detta?

jumper sa...

Du skriver inte ofta på din blogg, men när du skriver !!!! Tack för den!!

Återkommer när jag samlat mig.

Jerry sa...

Ahh, vilken härlig läsning så här på lördagkvällen!
Så välskriven, mera!

Ha ett skönt långpass i morgon.

:-)

Fredrika sa...

Magda - puss. Jag vet inte, jag har ju aldrig hållit på med någon annan idrott. Och kanske är det samtidigt där svaret ligger... och helt fel är det i värsta fall inte i tunneln heller ;-)

Jumper, puss på dig med vetja. Och Jerry. Livet är vackert, och ja, i morgon är det långpass!

jumper sa...

Ja, det var sannerligen en berättelse! Filmproducenter skulle slicka sig om munnen och manusförfattare skulle vässa sina pennor, men frågan är om en aldrig så god regissör eller fotograf kan lägga något till de bilder jag får i huvudet när jag läser. Mycket bra!

Som den goda berättare du är, kan du också konsten att antyda och förtiga. Vi ska inte inbilla oss att vi vet något om ditt liv, vilket jag inte heller gör. Som du säger, väljer du själv vilka russin du plockar ur kakan, men hur degig eller vidbränd denna är i sig, tillåts vi möjligen fantisera om på respektavstånd.

Ändå: Vad vi väljer att servera, när vi bjuder oss själva har också något att säga om oss och vilka vill vara. Till och med snitsarens små droppade, betydligt torftigare anekdoter, berättar hur han vill bli betraktad av sina gäster. Den soppa butlern serverar de närmast sörjande är inte lika genomkokt och noga avsmakad.


Jumper vore inte jumper om han inte log överseende åt den halvt exkluderande slutklämmen "Men vi visste, visste precis vad alla fighters vet, och kanske, kanske bara vi". På samma sätt som bara höjdhoppare vet hur det egentligen är att vara höjdhoppare, är det en självklarhet, men någon djupare mänsklig samhörighet fighters emellan är jag schkeptisk till. Jag köper dock alltihop denna gång eftersom det gör historien så bra.

Tildo sa...

Schysst hockeyfrilla !!

askan sa...

Härlig läsning! Jag tror att kampsporter har något speciellt som skiljer sig fundamentalt från de flesta andra idrotter. Men jag tror ändå kampsportspsyket ligger väldigt nära det som behövs för just ultralöpning.

Lisse sa...

Tack för guidening och springsällskap i söndags. Ser fram emot någon avancerad katauppvisning framöver :o)
Kram

Ken sa...

Var lite roligt det här...
Det är inte inlägget jag menar utan hur jag kom hit och läste inlägget...
Jag googlade på fromtoppning och
kom in på en tråd på funbeat som jag senare såg att du hade lagt upp och sen hamna jag här...hehe
och vad läser man att du hade tränat karate och vad det verkar varit en riktig fena på det också...Vilken grej...Jag har också tränat det en gång i tiden men var nog för stel för att kunna bli något...Men jag höll på med det som jag gör med löpningen nu...helhjärtat(jag är ju för tung för att kunna bli riktigt bra i löpningen också)
Jag känner igen det där med antagonister som man hade...
Jag såg att du hade planerat in ursviks ultra i kalendern...vilken grej...det kallar jag helhjärtat...(Eller galet :))

Roger sa...

SLDK springer reflexen i Ågesta på tisdag,,,, så får du en guidning..
Kartan du fick på Funbeat ör nålen vääääääldigt fel...

Roger
SLDK

kontakt sa...

Bra historia, och bra skrivet.

Om kampkonst skiljer sig från annan träning? Mjo, delvis. Tror jag. Fast det för tanken in på olika typer av kampkonstträning, och det bär iväg lite långt.

badgear sa...

Som vanligt ett skön bloggning, ryggsäcksminnen från förr är inte alls att förakta. Det är vackra minnen från det förgågna. Och dessa vackra minnen kan knytas samman med en förtrollad framtid.

Något att reflektera över och fundera tillbaka i sin egen historia och den framtid som finns att därute att göra ens egen.

Men fighting på TV har jag försökt att se på, men det är så genuint trist att jag hellre klipper tånaglarna och pussar på dom.

Däremot gillar jag boxning, eller gillade. OS 76 var en ögonlockslyftare av rang, det var så vackert så jag fick tårar. Sugar Ray Leonard, Teofilo Stevenson, Angel Herrera, bröderna Spinks och Howard Davids . Strax efter det OS:et var jag själv medlem i en klubb och gled omkring i ringen.

Sedan dessa har all knytnävssport gått ner sig. Och det sista blysänket togs med fightingen. Tråkigheten blev total när två totaltatuerade fjollbollar kramar och slår varandra i ett. Som en parodi på wrestling. Parodi på parodi. Kaka på kaka. Förhoppningsvis har jag fel - annars går världen under imorgon (eller nångång de närmste 200 miljoner åren).

Kanske dags att gå och se Mickey Rourkes wrestlerfilm, eller...

siga siga

Benet sa...

Vilken alldeles enastående fantastisk historia. Och så ofattbart välskriven. Sitter fullständigt trollbunden på tåget mot jobbet och läser ditt inlägg med stor vördnad. Ditt språk är så underbart, din historia så kittlande.

Tack för änmnu ett makalöst inlägg som kommer att hänga kvar i minnet ett bra tag framöver.

Fredrika sa...

I vanlig ordning är jag grymt sen med att tacka för era kommentarer, men de gläder enormt på alla sätt och vis.

Jumper, jag säljer gladeligen storyn och mer därtill - bör jag skaffa en agent? ;-)

Tildo, jag vill minnas att frisyren på den tiden kallades "demi carré" eller liknande, och liknade något i stil med gamla Farrah Fawcett-Majors bakåtfönade hårsvall.

Askan, jag håller verkligen med om kampsportpsyket kontra ultrapsyket. Och det handlar om så mycket mer än att kunna ta stryk, även om det kanske är den likheten som ligger närmast till hands. Det är ett slags psykiskt dödsförakt, som jag inte riktigt kan sätta fingret på men som ändå känns så påtagligt. Kanske gäller det inte alla kampsportare och inte alla ultralöpare, men det finns definitivt en snittmängd där den likheten är absolut.

Allra sötaste Lisse! Tack för kanonsällskap både runt Djurgården och i Råsta. Det blir mera spring ihop!

Välkommen Ken och roligt att du hittade hit! Vad gäller Ursvik Ultra så har jag dock bara lovat att ta någon delsträcka i stafetten - nästa år blir det nog hela härligheten, dock.

Men Roger - gaaaa!! Nu missade jag ju ditt kanontips igen!! Du får maila nästa gång, lova det!!

Kontakt, vad kul att se dig här! Det slår mig inte förrän nu att det ju trots allt är ett inlägg lite närmare dig kanske :-) Visst skiljer sig olika kampsporter - eller kampkonster - åt. Alla slåss ju inte ;-) Och du har rätt i att det är en diskussion i sig. En intressant sådan!

Men badgear! Om det är något som gör mig så lycklig just nu att tårarna rinner så är det skönheten i två totaltatuerade fjollbollar (vad nu det är) som slår och kramar varandra omvartannat... The Wrestler, kan det vara något?

Benet. Tack. Nu blir jag riktigt glad! Det kommer mera - fast lite då och då ;)