Om kärlek

Det kanske är dags att gräva lite längre ner i de biografiska arkiven och ta fram ett stycke idrottshistoria ur mitt liv som just fått ny och oväntad aktualitet tack vare Magda och Coach Mike.

Antagligen är det lite extra inne med fighting just nu, och jag vet få människor som inte haft åtminstone någon period i livet då det tränats någon form av kampsport - judo som liten, brottning i tonåren, sjuttioelva varianter av karate i allt från månader till år, någon termin wushu. Pappor som boxades som unga, syskon eller pojk- och flickvänner som varit typ halvstjärnor på distriktsnivå. Så om jag berättar att jag tränade karate i tjugoårsåldern säger det egentligen inte särskilt mycket, för vem har inte det. Även om det egentligen säger precis allt.

Det var nämligen i och med karaten som jag fick min allra första kroppsliga och mentala träning, och precis som grundkursen i religionshistoria präglat hela mitt akademiska förhållningssätt för all framtid (och typ fyrahundra poäng och tre fakulteter senare), så är det karaten som - utan att överdriva - troligtvis är den enskilda faktor som haft mest betydelse för den människa och därmed löpare jag är idag. Stora ord men jag överdriver inte. Faktum är att jag instinktivt känner för att bryta här och förkasta detta blogguppslag, det är för intimt liksom, men vafan, det är en bra historia och vilka russin jag plockar ur kakan väljer jag ju själv.

Min gamla tävlingslicens, en av mycket få saker jag sparat genom åren

Jag bodde i en sketen fiskarby någon biltimme från Aten, jobbade 24/7 på den lokala puben och levde på inte så mycket mer än getost, tomater, cigg och cutty sark. En mycket sjuk glansperiod i mitt liv, som inbringade antagligen helt ärliga komplimanger av typen att jag var den vackraste kvinna man sett i hela sitt liv. Den leda som dolde sig under mitt glamorösa yttre är svårare att beskriva, liksom orsakerna och de händelser som fört mig dit.

När det dök upp en ung ambitiös man från närmaste tätort för att starta en dojo i byn, anmälde sig bygdens samtliga skolbarn och yngre vuxna unisont till de klasser i "Okinawa Karate" som kom att hållas fyra-fem dagar i veckan. Anledningen var den enklast tänkbara - det fanns ingenting, absolut ingenting att göra i byn förutom under sommarsäsong, då man kunde åka ut till de tjusiga storhotellen och ragga fritt bland den outsinliga strömmen av närhetshungrande turister med sololjemarinerat och villigt kött.

Jag var 21 år gammal, och hade aldrig hållit på med någon form av idrottslig verksamhet i hela mitt liv - ni vet, en sån där notorisk skolidrottsmaskare och allt det där. Men jag var vid det här laget jävligt duktig på att göra som jag blev tillsagd, kuschad på alla sätt som jag var - så Senseis ord var lag. Och då menar jag lag. När jag säger att jag kämpade för mitt liv där i dojon så är den ingen metafor utan den krassa sanningen. Visst, alla tränare hetsar för att få folk att göra sitt bästa, men utan några som helst förhållningsramar till fenomenet så var jag fullt övertygad om att det på allvar gällde liv och död, och armhävade, pressade, crunchade, sprang, sparkade, slogs, hoppade och spagatade därefter. Vilket naturligtvis gav resultat.

Jag började ganska snart spekulera i tanken att det kanske var en fördel att jag aldrig hade lärt mig röra på mig i mitt tidigare liv. Min kropp var helt oformad, en tabula rasa, orörd modellera som bara väntade på att skulpteras, ett jungfruligt nystan av outnyttjade nervändar som låg overksamma och formligen trängtade efter att få brutalknyppla ihop sitt nät av neuromuskulära kopplingar. Jag skapades till karateka pur liksom. För det dröjde inte länge tills jag var bland de grymmaste i gruppen, med kator klockrena som kristall och kumite av slaktarklass - stryk och smärta var ju inte mycket att vara rädd för.

Det var jag - och Fotini. Olika som natt och dag, tvillingsystrar i själen. Fotini med sitt svarta snagg, den tonåriga pojkflickan som fördrev dötiden med basket bland grabbarna på skolgårdens asfaltsplan, vältränad och djurisk, född atlet, grov, mörkmuskig och så butchig man nu kan vara vid femton-sexton; jag, den långbenta bohemblondinen på drift, en nattfjäril som hade kvällsträningarna som morgonpass och möjligen inte var den person som karateungarnas föräldrar tyckte var helt lämplig som umgänge för sina telningar.

Jag minns helt ärligt inte att vi någonsin växlade några ord med varandra förutom en kort hälsning, det var som om vi hade en slags hemlig pakt eftersom ändå ingen skulle förstå fighterkärleken mellan en femtonårig skolflicka och en vuxen barfly, men såfort Fotini dök upp på träningen och fick syn på mig blixtrade något till i hennes ögon och jag visste att kärleken var lika besvarad som att det skulle bli ett bra pass. När vi var på plats samtidigt brukade sensei köra extra hårt med oss under träningen, för att på slutet sätta ungarna i prydliga rader och ropa upp till kvällens avslutning och höjdpunkt: Fotini och jag på mattan. Hon var snäppet bättre än jag men vi hade hyfsat jämn track record, jag minns inte mycket till detaljer mer än att det var en sådan frihet att kunna dra på för fullt med henne - det finns liksom en instinkt som säger en vilka man får slå på allvar, och vilka inte.

Att träna karate handlar inte på långa vägar om att lära sig slåss. För de allra flesta är karaten en idrott, skolningen en idrottsmannamässig sådan med samma fysiska och mentala fördelar som till exempel även friidrotten kan ge. Men visst, man kan höra förortskillar berätta om hur kampkonsten räddat deras liv, gett dem en ny värdighet, ett fokus, riktning.

En vacker dag hade jag blivit tillräckligt stark och tekniskt såpass utvecklad att jag visste att ingen mera ostraffad skulle kunna sätta mig på plats rent fysiskt. Ungefär samtidigt kallade sensei in mig på sitt kontor, dit vi vanligtvis endast hade tillträde då vi skulle betala träningsavgiften, eller buspojkarna fick hårda varningar när de kommits på med att visa sina nya skills ute på skolgården. Sensei skruvade lite på sig och det var uppenbart att han inte riktigt visste hur han skulle få ur sig det han hade på hjärtat. Till slut tog han ett djupt andetag och bad om att få ställa en personlig fråga. Han såg på mig med allvarliga ögon, sänkte rösten och undrade om mina föräldrar var vid liv. Än idag vet jag inte om han bara var fullständigt naiv eller ett überempatiskt geni, men han hade sannolikt sina aningar om att mitt liv inte vad sådär helt okomplicerat, och erbjöd sin hjälp om det fanns något han kunde göra.

Inte mycket senare packade jag äntligen mitt pick och pack och drog till Herakleion, Kreta, med adresslappen till hans gode vän som hade stans dojo i fickan. Dojon hade några generationer på nacken så här fanns bälten av alla grader, och nya utmaningar i form av flera duktiga karatekas på riktigt bra nivå. Jag vann gratis träningsmånader på klubbkvällarna, var favorit i min klass till distriktsmästerskapen, och det började spekuleras i om jag fick vara med på landskamp trots mitt medborgarskap - faktum är att det står att jag är grek på min gamla tävlingslicens. Dock flyttade jag tillbaka till Sverige innan det någonsin blev något av min korta men intensiva karatekarriär, förutom att jag joggade lite i kölvattnet de närmaste månaderna för att hålla mig i form. Jag testade också att återuppta det hela vid några tillfällen senare i Stockholm, men the bug kom liksom inte tillbaka. Jag var fri, jag hade helt enkelt inte längre något att slåss för.

Några år senare åkte jag tillbaka till den håla där jag hade levt på åttiotalet, inte minst för att se vad det hade blivit av min gamla dojo och alma mater. Sensei var överlycklig att se mig, och Fotini hade vuxit några decimetrar till och blivit klubbens första svartbälte. Jag såg henne bara på avstånd, en kort, nästan osynlig tvekan i kroppen när hon fick syn på mig och ett snabbt, skyggt leende som jag besvarade lika blygt, sedan tappade vi åter bort varandra på väg mot olika håll. Men vi visste, visste precis vad alla fighters vet, och kanske, kanske bara vi.