Musse är fan värd ett eget inlägg

Jag råkade springa på Musse igår. Ja, ni vet, den Musse.

Sara är lite mer proffsbloggare och har redan skrivit ett inlägg om storyn. Och en kommentar från Grabben fick mig att äntligen begripa vidden av den avgrund jag så ofta känner mellan mig och andra löpare, vad den handlar om. Faktum är att Grabben lyfte ett ganska tungt trauma från mina axlar där.

I skolgymnastiken, det enda sammanhang där jag med ett enstaka undantag ägnat mig åt någon form av idrott tidigare, var jag alltid hopplöst utanför. Och då menar jag hopplöst. Så fort det var jympa eller vad ni nu kallade den där fascistoida psyktortyren förvandlades mina kompisar och klasskamrater till endera robotar eller monster, feta egon blomstrade upp i det som annars var rätt hyggliga typer, och allt gick liksom ut på att framhäva sig själv, och då på andras bekostnad. Jag kommer aldrig, aldrig fatta glädjen över att någon är sämre än en själv, men det var typ det enda som betydde något, inte att man var plain bra raktigenom, utan att man var bättre än andra. Och överhuvudtaget var folk som sysslade med idrott ganska fåniga och trista. Hurtbullar. Say no more.

Som fullständigt besatt av löpning är det givetvis befängt av mig att racka ner på folk som är fullständigt besatta av löpning. Men faktum är att såfort jag befinner mig i de här gängen får jag lite grand flashbacks från skolgymnastiken. Här har vi dem, robotarna och monstren. De flesta i mer eller mindre mognade versioner förvisso, men vi har lika lite gemensamt för det. Jag älskar min klubb men fasar för klubbträningarna. Jag älskar mina kamrater, men kommer aldrig kunna hålla på med samma sak som de. För att inte tala om löparbloggarna - vad gör jag här, liksom?!

När ni säger Musse pratar ni om Mustafa Mohamed. När jag säger Musse pratar jag om Musse Hasselvall. För kampsport och då allra helst MMA är den enda idrott jag klarar av att se med någon form av behållning. Ja, jag är periodvis rentav ganska besatt av MMA. Men att den andre Musse, Löparmusse, vinner guld och springer in rekord hit och dit, det lämnar mig ganska oberörd. Eller nej nu ljuger jag lite för det är fan alltid kul när folk gör sitt bästa och spränger gränser. Men ändå.

Anyway, Sara drog ut mig och Carina på studiebesök på superfoodcafé igår. Vid disken till Blueberry stod Musse och hängde med några av sina polare, och jag blev så chockad och glodde så ogenerat rakt i ögonen på honom att han bad om ursäkt och att de inte stod i kö och det var bara för oss att gå fram och beställa. "Nej, nej" sade jag, "det är inte det - visst är det du som..." ja vad säger man? "Slåss"? Boxade lite i luften istället. Musse skrattade och sa ja. "Jag är stort fan", sade jag och bugade, och Musse tackade och rekommenderade detoxbollarna. Givetvis fick det bli en sån, vem vill inte bli lika stark och cool som Musse.

Grejen är att när jag såg Musse ville jag bara hem och träna järnet. Så efter fikat rev jag av en Plyometric Cardio Circuit. Det bästa med Insanity är att man blir så härligt jäkla dryg efteråt, skrev jag i min träningsdagbok. Shaun T har ju lovat att jag ska komma i min bästa form ever. Att springa på Musse på Blueberry är ett järtecken lika gott som Kristina Paltén på nyårsafton i min bok.

Givetvis var jag tvungen att googla lite på Musse efter träningspasset, och hittade följande goding på youtube. Okej en ganska corny minidokumentär och jag är fortfarande övertygad om att subkulturen är fejk, men ändå. Jag vet inte vad som är träningsinspiration för er, men för mig får sånt här effekten att jag vill ut och hänga i lianer och göra hundra armhävningar och hoppa över hus, typ. NU. Dessutom hittade jag Musses förtrollande vackra blogg, and so should you.

Jag är inte löpare, jag är ultra. Jag är inte löpare, jag är fighter. Jag läser inte Stora Löparboken, jag läser Convict Conditioning.

Pappa brukade förresten kalla mig Musse som liten. Det kanske bor en Musse i mig trots allt.