En nyårshistoria

Okej, jag skall erkänna en sak, jag är faktiskt lite kär i Kristina Paltén. Nu är jag inte ensam om det, för alla jag vet som träffar Kristina blir sådär lite småförtjusta och kära och vill från den stunden inget annat än att få hänga med Kristina ibland. Eller jättemycket. Kristina tittar en nyfiket rakt i ögonen och ler, och alla jordens isar smälter liksom. Kristina drar ut på äventyr, riktiga äventyr, och bär allas våra drömmar i vattenflaskan dinglandes från kamelens sadel på sin ritt genom öknen, vår längtan i de stavar hon stakar sig med över Alperna, vårt hopp i den visshet med vilken hon bestiger den Nya Världens högsta berg.

Men framförallt springer Kristina ultra. Och framförallt är hon, lyckligt ovetandes, min mentala mentor inför Swiss Alpine som jag har som mitt stora säsongsmål för 2010. Jag pumpar henne på info och råd så fort jag får tillfälle, och jag inbillar mig att bara det faktum att befinna mig i närheten av henne smittar av sig med lite extra kraft att ta sig an de där Alperna. Swiss Alpine är inte vilket lopp som helst, om ni frågar mig. Hey, jag är född i Schweiz. Sakta men säkert lägger jag min personliga historia för mina fötter, tecknar mina egna blodådrors karta över kontinenten. Det är vad löpning handlar om, i min bok.

Jag gillar att vara sådär lite avslappnat vidskeplig. Nyår, en högst mundän företeelse, har alltid varit fett laddad med siarkonster och magi. Jag kommer ihåg min barndoms Bleigiessen som ett av mina starkaste minnen av annars sporadisk familjetradition, då man smälte blyfigurer i sked över en vanlig stearinljusflamma för att sedan hälla smältan i kallt vatten och tyda det stelnade resultatet. Småspik betydde bekymmer vill jag minnas, sådant kunde de vuxna föralldel råka ut för. Själv fick jag sällan småspik, utan kammade varje år hem fullträff i form av fantasieggande, sammanhållna och modernistiskt fraktala blyskulpturer med oändliga tolkningsmöjligheter för vad det nyförlösta året skulle bära med sig i sitt sköte.

Vi brukade gräla lite om vem som skulle få hunden, men svampen var också helt okej.

När Mary, Johan och Carina och jag igår begav oss till Salong Giraff på Folkoperan där redan tre ytterligare kompissällskap väntade hade jag på känn att jag skulle träffa någon mer bekant, men som jag inte visste skulle komma just dit. I tanken lekte jag med idén att denna person rent symboliskt skulle få en alldeles särskild betydelse för hur mitt 2010 kommer att utvecklas. Och eftersom jag som sagt sällan får småspik väntade jag alldeles särskilt på denna exklusiva och viktiga person.

Efter en fantastiskt rolig varieté som avslutades med ett tårkanalsvidgande magiskt snöfall trängde vi in oss i Folkbaren för efterfest. Och vem springer vi på om inte - Kristina Paltén. Kristina strålar av inre nyårsglitter och kvittrar på som bubblande champagne med sin sedvanliga smittande entusiasm, förhör sig om våra löften och mål för 2010, och jag ler, bara ler.

Jag ska springa Swiss, Kristina, och du ultragudarnas nedsända budbärare har just visat mig att det kommer att bli en fantastisk resa jag sent skall glömma. En ängel av styrka och glädje att bära med mig i mitt hjärta, allt från de plågsamma backintervallerna på träningen till den stora fest då loppet går av stapeln. Alperna väntar - holleradihiahoo!