Om att vara sann mot sig själv

Ibland behöver man påminna sig om vad man egentligen håller på med. Bland fokus, mål, träningsprogram, säsongsplanering, föreningsbestyr och gud vet vad är det lätt att glömma bort kärleken till löpning ibland. Vissa saker tar periodvis över och växer sig orimligt stora, men vanligtvis kommer man alltid tillbaka till rytmen, andningen, stegen och känner att fan, nu lever jag.


Något jag däremot trodde att jag tappat för gott var min bild av ultra och dess människor, kultur och värderingar. Jag skall inte sticka under stol med att jag vissa stunder har förbannat mig själv för att ha lockat ner drösvis med maratonlöpare i ultraträsket, gått med i en löparförening, och att ha utsatt mig för de sociala krav det medför att samsas med människor som kanske till och med primärt drivs av lusten att att umgås med andra. På bloggar, på långpass, på träffar, whatever.

Sakta men säkert har jag förgiftats, jag har ingen annan att klandra än mig själv, men jag har de senaste månaderna antagligen ägnat flera timmar åt att vara bitter än att fylla träningsdagboken med mil. Och nej, även om det förekommer skurkar i bakgrunden även i denna historia så finns det inga skyldiga. Jag har helt enkelt bara hängt för mycket på ställen där jag inte borde ha satt min fot i första taget. Och dessa ställen är något så enkelt som vanliga jäkla sociala sammanhang. Poison to me. Det är ingen det är fel på, alla frodas vi helt enkelt bättre i vissa vatten än andra.

Jag känner en stark hemvist och själsliga rötter i ultramyllan; utralöparna med Peter Lembke i den virtuella spetsen var de som först tog hand om mig, och lärde mig allt om löpningens väsen och the rules of the trail. Den tysta gemenskapen, underfundigheten, den absoluta respekten och omtanken för varandra, det motsägelsefulla förhållandet till distansen värd att både frukta, älska och fnysa högaktningsfullt åt på samma gång. Och för första gången på mycket länge kände jag mig fullständigt hemma, en outcast bland outcasts, ett pack av självständiga, excentriska och starka människor, kapabla till både långa dygn av ensam löpning och samtidigt en omåttlig kärlek till andra människor. Löpning är att vara människa. Ultra är ett sinnestillstånd, inte något så futtigt som ett visst antal kilometrar efter 42K.

Så ser ultran ut jag bär inom mig.

Idag, på seminarium inklusive föreläsning med ingen mindre än Rune Larsson anordnat av Lidingö Ultra, blev jag påmind om att dessa människor faktiskt finns kvar, att ultran fortfarande är som den är, och när man får chansen att lyssna på de äkta ultrarävarna, ja då är det detta man fortfarande hör och ser. Jag var bara lite lost därute på vidderna, men allt det gamla, fina fanns ju kvar under hela tiden.

Och jag har grottat ner mig alldeles för mycket i grubblerier och tankar kring hur saker och ting och folk fungerar, än att bara slita mig fri och springa iväg, av själaglädje och kärlek, så länge benen bär, och så några mil till. För vet ni vad, ultra springer man inte med benen, ultra springer man med hjärtat. För att man kan. För att man vill. För att det bor i en, och bara vill ut.

Musse är fan värd ett eget inlägg

Jag råkade springa på Musse igår. Ja, ni vet, den Musse.

Sara är lite mer proffsbloggare och har redan skrivit ett inlägg om storyn. Och en kommentar från Grabben fick mig att äntligen begripa vidden av den avgrund jag så ofta känner mellan mig och andra löpare, vad den handlar om. Faktum är att Grabben lyfte ett ganska tungt trauma från mina axlar där.

I skolgymnastiken, det enda sammanhang där jag med ett enstaka undantag ägnat mig åt någon form av idrott tidigare, var jag alltid hopplöst utanför. Och då menar jag hopplöst. Så fort det var jympa eller vad ni nu kallade den där fascistoida psyktortyren förvandlades mina kompisar och klasskamrater till endera robotar eller monster, feta egon blomstrade upp i det som annars var rätt hyggliga typer, och allt gick liksom ut på att framhäva sig själv, och då på andras bekostnad. Jag kommer aldrig, aldrig fatta glädjen över att någon är sämre än en själv, men det var typ det enda som betydde något, inte att man var plain bra raktigenom, utan att man var bättre än andra. Och överhuvudtaget var folk som sysslade med idrott ganska fåniga och trista. Hurtbullar. Say no more.

Som fullständigt besatt av löpning är det givetvis befängt av mig att racka ner på folk som är fullständigt besatta av löpning. Men faktum är att såfort jag befinner mig i de här gängen får jag lite grand flashbacks från skolgymnastiken. Här har vi dem, robotarna och monstren. De flesta i mer eller mindre mognade versioner förvisso, men vi har lika lite gemensamt för det. Jag älskar min klubb men fasar för klubbträningarna. Jag älskar mina kamrater, men kommer aldrig kunna hålla på med samma sak som de. För att inte tala om löparbloggarna - vad gör jag här, liksom?!

När ni säger Musse pratar ni om Mustafa Mohamed. När jag säger Musse pratar jag om Musse Hasselvall. För kampsport och då allra helst MMA är den enda idrott jag klarar av att se med någon form av behållning. Ja, jag är periodvis rentav ganska besatt av MMA. Men att den andre Musse, Löparmusse, vinner guld och springer in rekord hit och dit, det lämnar mig ganska oberörd. Eller nej nu ljuger jag lite för det är fan alltid kul när folk gör sitt bästa och spränger gränser. Men ändå.

Anyway, Sara drog ut mig och Carina på studiebesök på superfoodcafé igår. Vid disken till Blueberry stod Musse och hängde med några av sina polare, och jag blev så chockad och glodde så ogenerat rakt i ögonen på honom att han bad om ursäkt och att de inte stod i kö och det var bara för oss att gå fram och beställa. "Nej, nej" sade jag, "det är inte det - visst är det du som..." ja vad säger man? "Slåss"? Boxade lite i luften istället. Musse skrattade och sa ja. "Jag är stort fan", sade jag och bugade, och Musse tackade och rekommenderade detoxbollarna. Givetvis fick det bli en sån, vem vill inte bli lika stark och cool som Musse.

Grejen är att när jag såg Musse ville jag bara hem och träna järnet. Så efter fikat rev jag av en Plyometric Cardio Circuit. Det bästa med Insanity är att man blir så härligt jäkla dryg efteråt, skrev jag i min träningsdagbok. Shaun T har ju lovat att jag ska komma i min bästa form ever. Att springa på Musse på Blueberry är ett järtecken lika gott som Kristina Paltén på nyårsafton i min bok.

Givetvis var jag tvungen att googla lite på Musse efter träningspasset, och hittade följande goding på youtube. Okej en ganska corny minidokumentär och jag är fortfarande övertygad om att subkulturen är fejk, men ändå. Jag vet inte vad som är träningsinspiration för er, men för mig får sånt här effekten att jag vill ut och hänga i lianer och göra hundra armhävningar och hoppa över hus, typ. NU. Dessutom hittade jag Musses förtrollande vackra blogg, and so should you.

Jag är inte löpare, jag är ultra. Jag är inte löpare, jag är fighter. Jag läser inte Stora Löparboken, jag läser Convict Conditioning.

Pappa brukade förresten kalla mig Musse som liten. Det kanske bor en Musse i mig trots allt.

Om det nya

Mitt liv definieras av två avgörande beslut. Det ena, första beslutet är att springa Spartathlon år 2017, dvs. tio år från den dag då jag började springa. Det andra beslutet, ännu färskt som en daggfrisk nyponros, är att bygga upp en komplett produktionsanläggning baserad på sanslöst fantastisk och helt ny teknik. Precis som i fallet med Spartathlon grundar sig även detta mitt andra beslut i kärlek. En kärlek av den sorten som växer sig till en övertygelse så stark att allt annat i livet kommer att te sig lite meningslöst och blekt om man inte tar till vara på kärleken och följer sin magkänsla.

Löpningen grep fullständigt tag i mig utifrån och in, jag var visserligen besatt av ultra redan innan jag ens sprungit min första halvmara, men mitt kall att fatta det stora beslutet om Spartathlon var så starkt att det inte fanns någon väg att komma undan, annat än att möjligtvis låta det rinna ut i sanden, som en olämplig passion man måste låta klinga av och dö ut för att inte rasera tillvaron. För ödesdigra passioner och beslut av den kalibern gör just detta, de raserar tillvaron fullständigt för att något nytt och stort skall kunna födas fram. Stora saker kräver stor plats, den stora platsen måste skapas. Som en skogsbrand, där elden skövlar, förintar och förtär allt den finner i sin väg, för att så småningom det nya livet ska spira fram, och den nya skogen med tiden växer till sig till ett nytt, vildvuxet paradis av en ännu mer myllrande artrikedom och grönska än det gamla.

Mitt nya beslut är inte mindre vansinnigt än att springa Spartathlon, och minst lika kongenialt. När beslutet väl var fattat kom de oundvikliga känslorna av ångest som ett brev på posten, de sömnlösa nätterna, bävan inför det stora, det oåterkalleligt ödesmättade. Lagt kort ligger, ett beslut är ett beslut, och livet blir aldrig mer detsamma. Där står man med den tömda bensindunken i skogen och inser att man just släppt den brinnande tändstickan. Instinkten är att fly, snabbt, långt, att vilja ha det ogjort; hjärnan arbetar febrilt för att få slippa, och bönar och ber på sina bara knän om nåd. Och det är för sent.

Ur denna brand sprang en tiger, som inte ens jag själv visste om att den legat och lurat där i skogen under alla dessa år och uppenbarligen vuxit sig till ett kraftdjur så starkt att till och med lågorna bävade. Tigern räddes inte elden. Tvärtom, tigern röt sitt tigervrål och blåste på flammorna för att egga dem att brinna högre, tigern tog de svedda morrhåren med stolthet, och tigern tigrade kompromisslöst in sitt nya revir och gjorde klart för allt och alla i dess väg att det nu var tigern som var skogens konung.

Rökdoften står ännu stickande från den sargade marken och några enstaka glödhärdar glimmar fram här och var, som påminnelse om den obändiga kraft som släppts lös, men jag har nu låtit min själ vandra över i tigerns väsen, eller om det nu var tvärtom, jag minns inte längre vilket för när symbiosen väl är fullbordad faller det gamla, tidigare så lätt i glömska. Det enda liv som finns är det nya, det gröna, skira som spirar fram, samt blicken riktad framåt. Ingenting blir sig någonsin mera likt. Nu börjar det!

Om smärta

För exakt ett år sedan stod jag just i färd med de sista föberedelserna inför min ultradebut på SUM 50 km. Det är sant, det är faktiskt inte längre sedan än så, och det är helt sjukt vilken resa det varit. Men det var inte det jag tänkte på just nu.

Beim ersten Mal tut's immer weh som det genialiska bandet Abwärts sjöng på mitt ungdoms åttiotal, första gången gör alltid ont, och precis så var det då jag genomled mitt första ultramarathon med stumma och ömmande ben på inte mindre än elefantitiska 6:51:03. Inte heller blev det något lycksalighetsrus direkt, det handlade mest om att få det avklarat. Antagligen är det väl så med allt, det är inte förrän man blivit av med oskulden och fått lite koll på vad som händer som man kan börja ha roligt på riktigt.

Jag vet nog vad det blir i lurarna på lördag...

På lördag om exakt en vecka är det dags igen för SUM, Sörmland Ultra Marathon, och tredje gången totalt jag tar mig an 50 km terräng på tävling. Jag brukar säga att jag bara springer lopp, att det ännu är för tidigt för mig att tävla, men när det gäller de distanser jag knäckt känns det som att allt annat än att göra sitt bästa vore en skymf mot sig själv, sin träning framförallt, och kanske också löpningen som sådan.

I fjol hade jag tagit ut så mycket i förskott att den mentala laddningen saknades helt. Jag visste helt enkelt allt för väl vad jag hade gett mig in på för att få det där lite extra champagnebubblet i maggropen. I år tar jag igen den biten med råge, för de senaste veckorna har jag inte kunnat tänka på något annat än hur i friden det skall gå. Något träningsflyt har ännu inte infunnit sig sedan urladdningen på gax i augusti, och mina korta löpekonomipass har någon gång bjudit på fjäderlätta 5:20, medan jag andra gånger verkligen fått piska mig hårt till att ens komma upp i futtiga 6:10 på sega ben. Av någon anledning har jag också fått för mig att det inte blivit några riktiga långpass på sistone, även om en blick i träningsdagboken försäkrar att jag visst har några rejäla genomkörare på nacken. (Förstår inte riktigt varför mitt huvud inte vill fatta det.) Kroppen pendlar fullständigt stokastiskt mellan toppform och typ rigor mortis, jag har helt tappat känsla för mina tempon, och jag vet liksom inte alls längre vem jag är just nu.

Och vet ni vad, det är helt okej. Eller inte bara helt okej, det är riktigt grymt faktiskt. För få saker är så spännande än att ge sig ut i det okända, bara släppa taget om allt och kuta järnet när startfältet släpps iväg. Den ångest jag känner rör inte ifall jag kommer att prestera bra eller dåligt, den ångest jag känner gäller enbart hur jävligt det kommer att bli. För jag har bestämt mig att vara stenhård, och då är det bara en sak som gäller: koncentration och fokus.

Mördarintervaller

En sak är säker, intervaller tar lika hårt på mig som att springa lopp. Jag sover precis lika dåligt natten efter.

I natt drömde jag att Doktor B och jag satt på en parkbänk i Tanto och tröstade en gråtande farbror. "Titta, stjärnfall!" sade jag glatt, och försökte få stackarn att tänka på den vackra natten som speglade sig i det becksvarta vattnet istället för den svikna kärleken eller det förlorade jobbet eller vad det nu var som gjorde honom så djupt förtvivlad. Det dök upp en bil, ett dåligt tecken såhär mitt i natten, och ut hoppar en spänstig ung man som helt oförhappandes ger sig på farbrorn och Doktor B.

I samma stund dyker det upp en till bil från vänster, och parkvägen är nu blockerad från båda sidor. Ut kliver ännu en gangster, en äldre lite mer ärrad och garanterat mer samvetslös typ med långt hår och jeansjacka. Jag inser att det är läge att fly illa kvickt, och har en bråkdels sekund att bestämma mig för vilket håll jag ska ta, vem av dem jag har störst chans att komma förbi. Så slås jag plötsligt av instinkten att springa rakt upp i skogen istället, för i uppförsbacke och på obanat underlag är jag oslagbar och mördarna kommer inte att kunna komma ifatt mig.

Tyvärr blev det inge kuta av för jag vaknade med andan i halsen, klockan var fem och det var kört att somna om. Däremot konstaterar jag med viss tillfredsställelse att mitt undermedvetna alltså ser mig som värsta vinnaren i backar och terräng. Det mentala genombrottet tackar jag för, även om det kostade en mardröm.

Jag hittade inga bilder på mördare som var läskiga nog.

I övrigt konstaterar jag...

...att om man är nervös inför nummerlappsutdelningen kan man inte längre påstå att man minsann inte alls har drabbats av någon maratonfeber.

Utan titel (sic!)

Okej, nu är vi där igen. Jag skall precis ut på mitt sista "löpekonomipass" före maran. 15-20 minuter i tävlingstempo är allt Skogen kräver. Behöver jag säga att det bär emot. Klockan tickar, arbetsdag i morgon. Och jag vet att jag ska ut, ingen pardon.

Ville bara berätta det. Den här bloggen är för jävla präktig ibland.

Jag är ultra.

Vad ÄR ultra, frågade min vackre om än just nu bältrossjuke svåger på facebook häromdagen, apropå mitt envisa statusmeddelande. För ganska ungefär ett år sedan skrev jag ett vemodigt inlägg om mitt sista långpass som maratonlöpare. Då, tolv dagar innan min första mara, och ändå redan helt inställd på att jag därefter äntligen skulle få springa längre, och allt som krävdes var att bli av med min retliga oskuld där på mållinjen efter de magiska 42195.

Idag är det nio dagar kvar till mitt andra Stockholm Marathon, som egentligen skall vara någon form av business as usual. Lite långpass med guldkant, sådär. Där andra formtoppar med nedtrappning följt av viloveckor har Skogen beviljat ynka två dagar utan löpning innan maran, så jag kör på för fullt med tvåtimmarspass i block kantade av snabbare kortingar för löpekonomin. Inga silkesvantar direkt, mer än att jag inte ska köra på asfalt. Och det är ju alldeles riktigt, för jag är ju ingen marathonlöpare - jag är ultra. Stockholmsmaran är inget prioriterat lopp direkt.

Det finns bara ett problem: jag ska springa under fyra timmar. Och problemet är inte att springa under fyra timmar så länge man litar på att laktattröskeln ligger där den ligger och benen är någotsånär hela. Problemet sitter i mitt huvud. Marathon under fyra timmar, det är sub4, en gräns som liksom inte ens har förekommit i min begreppsvärld. Inte för att det är sjukt snabbt - det är det inte - men det är ändå topp 500 bland damerna i Stockholm. En tid som riktigt, riktigt duktiga marathonmotionärer gör. Och snackar vi ultra är det ungefär där landslagstjejerna ligger. Frågan som vållar regelrätt ångest är inte "kan jag springa marathon på fyra timmar", utan "är jag en sån som springer marathon på fyra timmar".

Jotack, annars då.

Jag kan säga direkt att jag har *inte* tränat för att springa sub4. Tittar jag på Mäster Szalkais program om vad som gäller i den här ligan kan jag bara skratta hjälplöst, det är rena fantasipassen i min värld. Jag har Maffetonat mig genom hela vintern, varit duktig med långbackar, och dragit på tempot under de kortare passen sedan första laktattestet i april. Det är allt. Säsongens mål är att klara femtio miles med hedern och kroppen i någotsånär behåll, så tempon under sex-sju minuter per kilometer har egentligen varit helt ointressanta. När Skogen redan för sex veckor sedan tyckte att jag borde springa maran på fyra timmar såg jag det som en lustig kuriositet jag glatt kunde skämta om bland mina löparkompisar; när jag sedan råkade se att han skrivit in 3:45 i min excelfil insåg jag att han inte drev med mig och fick lite spagetti i knäna. Fast han garvade i och för sig åt mig i förrgår när han sa att jag skulle springa under fyra nästa lördag.

Kroppsbyggaren Tom Venuto som vänligt titulerar sig your coach and friend säger att det inte är vad man tänker eller säger som visar vad man egentligen tror om sig själv. Det är istället vad man gör. "It's all in your head", som min sköne kollega säger och som tröttnat på mitt ojande och ackande, det är helt och hållet mitt undermedvetna som bestämmer om jag glider in under fyra nu på Stockholmsmaran eller om jag nöjer mig med ett grymt snyggt pers på säg 4:30. Lördag 30 maj kommer jag få veta vem jag innerst inne tror att jag är.

Nåväl. Hur det än blir med den saken så kommer jag att göra en Ritella och skriva slow speed training i min träningsdagbok, för jag är ultra.

Apropå ångest.

Varför är det alltid så att att man känner ångest inför vissa pass? Jag har inte hört om någon enda tränande människa som skulle vara befriad från detta fenomen. Inför passångesten är vi uppenbarligen alla lika.

Idag är det en tremilare längs banan för Lidingö Ultra som vållar illamående, hjärtfladder, prokrastineringstendenser och känningar av småkrämpor. Vädret är bästa tänkbara, rutten ligger inprogrammerad i Garmin, jag är laddad med energi sedan igår, och till och med benen känns sprudlande lätta. Ändå känns det här softa långpasset som ungefär det läskigaste jag hittat på sedan millenieskiftet, ja knappt att jag ens gör det frivilligt.

J*la hel*tes sk*t.

Världens läskigaste monster. Just nu.

Runner's High

Efter 2:24 med bara backar, det har precis blivit mörkt, nya Årstabron välver sig majestätiskt över mitt huvud och framför mig lyser byggarstrålkastarna upp den enorma rivningstomten med de gigantiska skrotbergen av rostande armeringsjärn, benen smärtar, She's Lost Control i lurarna. Ni måste, måste bara förstå den outsägliga skönheten i detta.

Giftet i mitt blod

Man kommer inte undan svärtan. Den där svärtan, som sitter så djupt att jag anar en symbios med själen för att kanske inte kalla det innersta jaget självt. Hade det varit förr hade jag satt mig vid en bardisk, beställt några glas svalkande vin och ringt upp ett potentiellt ragg. Tagit desperata halsbloss, dragit på volymen och bara velat slita sönder och samman mig själv inifrån. Frustrationens gift i mina ådror.

Jag hade planerat några vilodagar för att kunna köra ett par längre back-to-backpass i helgen, men vid tiotiden har min narkomaniska trängtan vuxit sig så stark att jag inser att inget annat kan rädda min förtappade själ just nu än att ge mig ut och springa skiten ur mig. Trotsa halkan, på med x-talons.

Det tar inte många minuter innan jag slår Maffetone på käften och drar iväg i precis det tempo jag själv känner för att springa i. Inte en blick på klockan, bara låta benen gå. Volymen på högsta. Av med mössa, handskar, så småningom även jackan. Fri, FRI, känna elementen pina min hud, slita i håret och bita i händerna. Inte är det läge för någon jävla streakrunda heller, jag inser att om jag inte springer förbi röda ängeln vid Danvikstull, vem fan är jag då.

Finns det något vackrare än Stockholm på natten, i dis och med bäcksvart stilla vatten? Och benen springer. Springer, springer. Nöjer sig inte med milen, nej, pressar ner några till. Ja. Ja, såhär är det, jag är jag, hur har jag kunnat glömma, hur har jag kunnat bända mig. Allt kommer att bli annorlunda - allt. Allt det här har bara varit ett preludium till något som jag knappt kan formulera själv, men just i den här stunden har jag fötts som löpare, som jag, för jag har giftet i mitt blod, och jag vet att tanka dess styrka. I morgon kliver jag upp och iklär mig Athenas rustning, krigarnas och vishetens gudinna. Och jag vet att det nya livet börjar nu.

Marken för mina fötter

I filmen "The Long Run" finns en nyckelscen där minibussen med löparteamet under banbesiktningen inför Comrades Marathon kommer fram till den fruktade Cowies Hill. Leading lady Christine hoppar då till coach Barrys förtvivlan ur bussen för att dagen innan loppet springa uppför den djävulska backen, istället för att följa påbudet om vila inför tävlingen. Den exakta formuleringen har fallit mig ur minnet, men lyder något i stil med att hon fanimej tänker springa uppför backdjävulen så att den minsann skall komma ihåg henne. Med andra ord, betvingar hon backen idag, så kommer den inte att kunna knäcka henne i morgon.

Som löpare betvingar man backar, sträckor och distanser genom att ge sig på dem, springa dem, göra dem till sina. Det råder en slags evig terrorbalans mellan löparen och banan, där en backe väl en gång sprungen uppför i full kraft för all framtid kommer att ha förlorat sin förmåga att knäcka eller besegra löparen. En sprungen backe eller sträcka är en ägd sådan, kanske en slags evolutionär kvarleva från löpningen som revirdanande aktivitet.

Armin Müller-Stahl som ultracoach med backtrauma

Cowies Hill, i verkligheten bara en av ganska många och även jobbigare backar under Comrades, är i filmen anledningen till det djupa psykologiska trauma coach Barry bär med sig efter att år efter år tvingats bryta loppet och aldrig lyckats slutföra de ärorika 89 kilometrarna - ett nederlag begripligt för en löpare om något. Om Cowies Hill är coach Barrys nemesis, är det i mitt fall Grekland som först slukade mig med hull och hår och sedan spydde upp mig, bara för att åter tugga i sig mig bit för bit och till sist än en gång spotta ut mig. Grekland är också det land som präglat mig som kanske inget annat av de tre jag räknar som mina hemländer, och ingenstans är mina själsliga rötter starkare.

Jag lämnade landet i fullständig kapitulation, som barskrapad totalförlorare, med hjälp av lån från Svenska Konsulatet till den flygbiljett som mirakulöst dök upp på reseagentens skärm till "sjömanstaxa", och en uppgiven passkontrollant som ur egen ficka betalade straffstämplarna för att jag vistats för länge i landet utan giltigt uppehållstillstånd. Pengar hade jag ju inte ens till vatten, och allt jag ägde vid den tidpunkten fick plats i handbagaget beståendes av en stycken sportbag i signalgrön nylon.

Det som gör mig både nyfiken och konfunderad över vem jag egentligen var då för snart tjugo år sedan är att jag under några veckors mellanlandning hemma hos morsan gav mig ut på envisa och sammanbitna löpturer för att försöka behålla den fysiska toppform jag lyckats skaffa mig tack vare karaten (som antagligen både bildligt och bokstavligt räddat livet på mig), och som var nödvändig för att komma in på polishögskolan jag funderade på att söka till om jag väl lyckades skaffa mig gymnasiekompetens. Jag har ingen aning varför jag just sprang, och inte varade det längre än till min lovande terrängdebut något halvår senare heller, men av någon outgrundlig anledning har jag alltså nu för bara knappt två år sedan åter plockat upp den tråden.

I Grekland hade jag tidigare inte sprungit en endaste meter, och alltså blev den senaste veckans löprundor det första steget i min revansch att slutligen betvinga detta vilda, vackra och omåttliga land, denna gång som löpare. Vi landade i onsdags vid tvåtiden på natten på Thessalonikis flygplats, och en oförblommat bolmande taxichaufför transporterade oss de ynka två kilometrarna till hotellet under gnällande protest och med skamlöst påslag för att han minsann väntat i hela tre timmar för ett sådant skämt till körning. "Athina Palace" låg vid den icke bilburnes motsvarighet till världens ände om något, mitt bland industriområden, bensinmackar och strippklubbar, med minimala vägrenar längs de hårt trafikerade genomfartslederna. Räddningen blev de småvägar som ledde genom kohagar och åkrar mellan olika fabriks- och verkstadsbyggnader, och Linnéatröjan med texten "SWEDEN" som nödtorftig förklaring till varför jag som ensam kvinna joggade kors och tvärs genom dessa gudsförgätna trakter.

De första kilometrarna på grekisk jord kändes lite läskiga och darrfotade, som om jag inte riktigt kunde lita på denna ödesdigra mark, men ganska snart var det jag som var den starkare, löpareuforin spred sig i kroppen och Olympens gudar sjöng med småfåglarna i olivträden. I Komotini nästa dag var läget bättre, och det blev mörkerlöpning varhelst jag hittade trottoarer och gatubelysning. Komotini är en märklig stad även med grekiska mått mätt, och ett påtagligt osunt leverne ute på stan som gör det svårt att känna sig som något annat än en vinnare när man springer genom de kaotiskt ruffiga gatorna, den frenetiskt rökande lokalbefolkningens storögda blickar till trots.

Sista anhalten var Thessaloniki, Greklands andra stad och ungefär lika stort som Stockholm. Äventyret började med performance-konsert med The Residents på Club Principal; den kvällen avslutades med en streakrunda runt hotellet efter att ha läxat upp receptionisterna för att glo på mjukporr under incheckningen. Thessaloniki är i övrigt levande, kul, välkomnande och dynamiskt på alla sätt, och längs paralian, strandpromenaden, kunde man till och med springa på andra joggare. Under långpasset från hamnen hela vägen till stadsdelen Kalamaria (Thessalonikis egen motsvarighet till Santa Monica) fick jag även fint sällskap i form av två gulbruna löshundar, som snällt trippade bredvid mig i perfekt kadens ända till den vägkurva som antagligen utgjorde bortre gränsen för deras revir. Sista löprundan i Grekland för denna gång blev en liten tur från hotellet runt vita tornet, stadens landmärke, och åtminstone Thessaloniki ligger nu snällt för mina fötter.

Lite drygt fyra mil fick jag ihop på de här knappa fem dagarna, det får jag vara nöjd med tanke på det i övrigt späckade familjeprogrammet. För egentligen var jag inte där för att springa, utan för min dotters examenshögtid då hon och hennes medstudenter svor sin ed till vetenskapen. En spännande historia i sig, och väldigt mycket Grekland det med.

Jag är en idiot.

Jag har gjort något så urbota korkat, och allt är naturligtvis mitt eget fel. Det som för drygt tre veckor sedan lät som en fantastiskt kul idé visade sig vara rena rama dårskapet. De flesta normala människor hade inga problem att inse det direkt, och viftade bort det hela skrattandes. Men inte jag. Nä nä. Det var ju en jättebra idé. Ni som är lika lättlurade som jag ber jag sluta läsa här, för ert eget bästa. Ni andra kan gärna få er ett gott skratt på min bekostnad.

När jag för drygt tre veckor sedan var förkyld och uttråkad och träningsabstinent surfade jag i vanlig ordning runt på allsköns ultrasajter och råkade stöta på det mycket avlägset mentalt besläktade fenomenet streak running. Nu talar jag inte om såna där överförfriskade britter som springer moonandes över fotbollsplan mitt under pågående derby, utan en streak runner är en person som springer varje dag, året om, no matter what, i en oavbruten så kallad streak. Enligt USRSA:s webbsida (jodå, det finns officiella organ för sådant) innehas dagens längsta pågående streak av Mark Covert i Kalifornien (var annars), som alltså sprungit minst en mile varenda jävla dag sedan den 23 juli 1968. Det är över fyrtio år, så snubben som nu är 57 år gammal måste ha börjat någon gång när han var 17. En ungdomlig dårskap som blivit till ett slags befängt livsinnehåll.

Annat är det med Walter O. Byerly, 78. Han började inte med den här idiotin förrän han var 45. Man noterar också att det är lite glesare bland kvinnorna i koryfén, dock har Margaret O. Blackstock en fullt respektabel obruten streak i 25+ligan med start 9 september 1979. I 10+ och 5+grupperna blir det genast några fler. Faktum är att det räcker med ett års streak för att platsa på USRSA:s listor, och det inte alltför imponerande antalet i den gruppen jämfört med andra tyder på att det är början som är svårast.

Fascinerande, tyckte jag, och det elaka fröet hade uppenbarligen redan börjat gro i min hjärna. Lyckades till och med få med mig några likasinnade på mitt löparforum, och gruppen Funbeat Streak Runners var född. Vi var 17 från början, 11 är nu kvar som springer åtminstone en kilometer varje dag. Enligt USRSA:s regler är det minst en mile som gäller, och den skall dessutom springas utan hjälpmedel, dvs. utan kryckor, wetwest eller annat som kan vara nödvändigt i skadeperioder. Jag tyckte det var onödigt hårt och strök raskt den klausulen från vår egen regelbok, innan jag insåg att det kanske var av ren omtanke om löparna - om inte ens allvarlig skada skall få stoppa en streak runner, hur kan det då gå. Vi är ju trots allt bevisligen för envisa för vårt eget bästa.

Ron Hill, löparlegend och streak runner

Faktum är att inte ens ikonen Ron Hill platsar på USRSA:s listor, trots att han enligt uppgift har en obruten streak med minst en mile per dag sedan någon gång i december 1964. Ron har nämligen fått ta hjälp av kryckorna ibland. Korsbensbrott, fotoperationer, bilolyckor eller andra småsaker ska väl ändå inte få avhålla en sann entusiast från den dagliga löprundan.

Jag har under de gångna dryga tre veckorna nästan spytt av leda vissa av de tillfällen då jag fått tvinga mig själv ut på den löjliga nödrundan runt Tanto minigolfbana eller fram och tillbaka över Liljeholmsbron. Varför i hela friden vill man göra detta. Jag vet inte. Det bara blev så, jag kunde inte låta bli. Och nu när jag bestämt mig och börjat köra kan jag ju inte sluta. För all del, missförstå mig rätt - det är hur kul som helst. Jag är en idiot.

T -38 h

Vad är det som pågår egentligen? Vid det här laget borde jag ha en detaljerad strategi utarbetad och inmejslad i ryggmärgen, eller åtminstone vara lite nervös. Jag känner ingenting, och mina loppförberedelser har inte sträckt sig längre än att jag idag köpte med mig en ask spirulinabollar från Konsum. Det är två dagar till Sörmland Ultra Marathon och min tävlingsdebut på 50 km.

Okej, vissa lopp prioriterar man inte så högt och då finns ingen anledning att lägga ner större krut på de mentala förberedelserna. Då kan det gå åt pipan, som på Kungsholmen Runt, eller det blir pers med en halvtimme, som i Månkarbo. Men SUM är inget nedprioriterat långpass med guldkant. SUM är prio ett, säsongens stora mål, min debut på ultra liksom som jag dessutom fått slåss för med näbbar och klor när alla andra dragit i mig för att springa Lidingö Ultra eller Hallsberg eller Uppsala eller annat skoj som jag missat just på grund av min envisa fixering vid just SUM. Det var på SUM det skulle ske, basta. Och nu är jag här, och känner ingenting. Förutom att det skall bli hur kul som helst att springa, men det är en annan sak.

Problemet med SUM är distansen. 50 kilometer. När jag fortfarande inte hade sprungit marathon så kändes 42 kilometer som en mycket avlägsen drömgräns, distansernas distans som sållar löparna från motionsjoggarna liksom. Marathondistansen är mytomspunnen med sina historier om VÄGGEN, nödlandningarna, den olidliga milen efter 30 km, k-r-a-m-p, Västerscarybron och allt det där. "Du kommer aldrig mer vilja springa, du kommer att ställa in alla framtida lopp under maran", ni vet. Så när det var dags för marathon var jag rejält upp-psykad, det var en stor dag helt enkelt, jäkligt stor. 42195 meter liksom, med allt vad det innebar.

50 kilometer däremot - det är fan ultradistanslöpningens motsvarighet till VårRuset. "Alla kan", kvittrar ultracommunityn glatt när de fått ännu en aningslös pretendent på kroken, "alla som kan springa marathon klarar av att springa 50 kilometer". Det psykologiska resultatet blir att där man tidigare upplevde maradistansen som en nästan oöverstiglig initieringsrit, blir ens första 50K till en jogg i skogen, liksom.

Jag har noll respekt för distansen. Efter tremilaren med funrun förra veckan har jag också noll respekt för terrängen. Det är mitt lopp, så är det bara. Jag har inte ens vett att oroa mig för att mängdträningen kommit rejält i kläm den senaste tiden. Jag har ju armytränat och är starkare än någonsin. I mitt tempo blir man ju ändå inte trött.

Och vet ni vad? Jag känner mig lite snuvad på partajet. Till nästa år måste jag leta en riktig utmaning, något lopp som gör en lite skrajsen, så att man känner att det är på gränsen att man ens har en sportslig chans att klara det. För det här är inte bra. Inte bra. Man kan ju fan inte bara ha roligt jämt!!

Hoppa framåt

Det var förmodligen inte världens smartaste drag att springa 18 km terräng dagen innan ett Army Fitness-pass. Egentligen skulle jag ha sprungit i lördags, men eftersom jag sov i princip hela dagen fick det bli söndagen istället. Jag måste ju trots allt reka banan inför SUM. Och jag kunde ju inte veta att vi skulle ha Ludwig igen.

Ludwig gillar korta hårda pass. Idealiskt spyr man redan första rundan. Hittills har ingen av oss spytt (vad jag vet), men så har vi också fått skit för att vi inte kör tillräckligt hårt. Sanningen är att det inte är helt lätt att köra så hårt som man faktiskt förmår, det är en konst man också måste lära sig och träna upp. Och under detta tredje pass på raken med Ludwig tror jag de flesta av oss börjar närma sig den förmågan i alla fall.

Man skulle kunna kalla dagens pass en fysvariant på IF Linnéas stegintervaller: först några hundra meter maxlöpning, sedan 20 armhävningar, 70 m grodhopp, 20 armhävningar till följt av 70 m utfall - och så samma sak tillbaka igen, liksom. Låter piece of cake, eller hur? Sanningen är att åtminstone jag kände mig lättad när vi efter en rask uppvärmningsjogg fick dagens uppgift, inte minst för att det hela skulle vara över på 25 minuter oavsett hur långt vi hade kommit. Det här klarar jag, tänkte jag, tungbenen, ryggskottet och det värkande revbenet till trots.

Har ni någonsin drömt den där mardrömmen då man springer och springer och bara inte kommer någon vart, allt är bara oändligt segt, och ångesten blir bara övermäktig? Well, efter de första tio metrarna grodhopp insåg jag att det var precis den mardrömmen jag befann mig i, denna gång på allvar. Jag kom tamejfan ingen vart, hur jag än kämpade och slet, och det blev bara tyngre och ondare och målet alltmer avlägset. Precis som i drömmens värld så befann jag mig dock efter elva evigheter och sju dagar plötsligt på andra sidan, avverkandes någon form av variant på armhävningar, och överlevde även utfallen på vägen tillbaka över sandplanen.

Rond två. Bruno, som redan avverkat sitt pass, förbarmade sig över mig och visade hur man hoppar grodhopp framåt istället för uppåt som jag i min fysiska obegåvning kombinerat med mental och fysisk trötthet förstås lyckats med under första varvet. Skall man skratta eller gråta? Jag kan inte påstå att det blev lättare, men framåt kom jag i alla fall på någe vänster, sedan "armhävningar" igen, och så utfall tillbaka, någonstans här sätter tunnelseendet in och jag vinglar i kryss över planen ända tills jag är framme vid gräsmattan och mina tjugo armhävningar, det enda som jag vid det här laget förmådde fokusera på.

Ludwig ler och säger något som jag inte lyckas uppfatta, jag ser bara ansikten och munnar som rör sig i någon form av uppmaning, till slut vaknar jag även ur den mardrömmen och inser att jag inte skall göra fler armhävningar utan ta täten tillbaka till GIH, tursamt nog i två kolonner med Kalle som parhäst för jag hade nog inte hittat ens över vägen i det mentala läge jag befann mig just då.

Snart dags för tävlingsdebut på 50K!

Söndagens löpning var tamejfan ingen njutning heller. Uppdraget var att reka första biten av SUM, från Björkhagen via en extra kuperad motionsslinga längs Sörmlandsledens etapp ett och två till Alby Friluftsgård, inalles nätta 18 km - ett snällt pass, var det tänkt. Hade det inte varit för att ryggen kändes som den gått av så hade jag nog även överlevt backarna med någon form av nöje, det är ju trots allt kul med rötter och bergshällar, men slitsamt blev det allt och fort gick det inte. Faktum är att jag nog också måste revidera mina tidsmål en aning, för åtminstone delar av banan är inte direkt snabbsprungna.

Trots schlitet så fick hjärnan äntligen lite utrymme att spinna loss igen under detta efterlängtade långpass, och jag fick grymma visioner om den skimrande segertriangel som bildas av Uthållighet, Styrka och Snabbhet, lite grand som min alldeles egen ledstjärna kan man säga. Uthålligheten är i dag min främsta styrka, jag springer ju utan problem många timmar i sträck, och den kraften skall jag tacksamt förvalta och utveckla. Styrkan och Snabbheten däremot, där måste jag lägga ner mycket arbete framöver, och jag känner att jag i och med Army-träningarna får precis den spark ur komfortzonen som behövs för att så småningom bli oövervinnerlig. Typ. ;-)



Följ min blogg med bloggkoll

Hoppar travhästar hopprep?

"Hjärta, blodkärl och muskler är snabba vävnader i kroppen och det tar 3-6 månader att träna dessa till att klara uthållighet och styrka för tävling. Kroppens medelvävnader utgörs av senor, ledband, ledkapslar och muskelfästen. Att få bra träningsresultat på dessa vävnader tar ca 6 månader. Slutligen har vi de långsamma vävnaderna som utgörs av skelettet. Det tar 2 år innan dessa vävnader på en häst kan garanteras att hålla för tävling." (från "Hästen som elitidrottare", http://www.ungdomstrav.nu)

Born to run

Ofta när jag googlar efter löprelaterad information stöter jag på små guldkorn som handlar om travhästar. Av någon anledning finns det massor med relevant kunskap när det gäller just hästar, dessutom presenterad på ett konceptuellt enkelt sätt. Kanske är det helt enkelt för komplicerat med människor, forskningen för dyr, för mycket individ och ego att ta hänsyn till, medan det i travvärlden är funktionalitet och prestation som gäller, lite mer pragmatiskt sådär, funkar det så funkar det, och that's it.

Medan resten av bloggosfären hakat på Supermagdas plankautmaning, har jag själv ännu inte kommit över förskräckelsen över Allans stressfraktur. Faktum är att jag struntar ganska så blankt i fysträning för fysträningens skull, men skador, det är jag verkligen livrädd för. Och det finns egentligen bara ett sätt att undvika skador: att träna. Träna rätt saker. På rätt sätt. Och med rätt intensitet.

Det är de snabba vävnaderna som sänder de tydligaste signalerna när vi tränar. Flåset som tar slut, musklerna som blir stumma och svider av mjölksyra. Vi kan välja att träna så pass lågintensivt att flås eller muskeluthållighet bra tänjs lite lagom, eller så tacklar vi utmaningen att bryta igenom signalerna och segra över de begränsningar som fysiologin verkar vilja sätta. Och oftast går det ju bra i den mening att det sällan är hjärtat, blodkärlen eller ens musklerna som blir skadade (med undantag för sträckningar, som dock är vanligare i andra idrotter än långdistanslöpning).

Istället är det oftast medelvävnaderna som tar stryk, senor, muskelfästen, ledkapslar. Och paradoxalt nog är kroppen sämre på att signalera att något är på tok här. Man känner på sin höjd en dov ömhet som varning, lätt att ignorera, och vips är det kanske försent och man har dragit på sig en skada. För man är inte starkare än den svagaste länken, och precis som i fallet med travhästarna så tar det dubbelt så lång tid för medelvävnaderna att bli starka jämfört med de snabba vävnaderna, dvs. konditionen och musklerna. Så när jag som rookielöpare springer på gränsen av min muskulära och kardiovaskulära förmåga innebär det att jag kanske med råge redan har övertrasserat det mina leder egentligen pallar för.

Alltså, jag är en amatör som spekulerar. Jag har inte gått på GIH, jag har googlat på travhästar. Så för guds skull, ta vad jag säger med en nypa salt. Men det är tänkvärt, och det skrämmer mig.

Allra mest skrämmande är dock det här med skelettet. "De långsamma vävnaderna". Stressfrakturer verkar vara hur vanliga som helst bland löpare. Läskigt nog, om man får tro Noakes "The Lore of Running", sker vid ökad belastning först en försvagning av benstrukturen innan man blir starkare. Så inte nog med att det tar flera år längre för skelettet att kunna prestera på samma nivå som hjärtat och musklerna, dessutom går man alltså igenom en slags svaghetsperiod när man börjar öka belastningen. Att katastrofen lätt är ett faktum säger sig ju nästan självt. Varför får man aldrig veta de här sakerna?!

Enligt Noakes finns dock en kategori löpare som slipper stressfrakturer. Sådana som också spelar basket. Förklaringen tros ligga i upphoppen, raka hopp är helt enkelt utmärkt skeletträning, stärkande som fan.

Löjligt enkelt, grymt effektivt

I samma veva som jag funderade på de här grejerna och bestämde mig för att leta reda på mitt gamla hopprep, dök det upp en kommentar från Dagispappan om hopprepshoppning på Karins blogg, i det här fallet i samband med träning för bättre löpteknik. Intressant nog är just hopprep den enskilt mest överlägsna övningen för ett riktigt löpsteg även enligt Dr. Romanov.

Så nej tack, inge spyfys för mig inte. This bod's far too precious to me. Däremot en jävla massa hopprep med början omedelbums. Så jag blir både starkare och snabbare. Och framför allt håller mig hel.

Preludium: det blir inte som man tänkt sig

Det blev inte som jag hade tänkt mig. Det började på fredagkvällen då jag upptäckte att jag inte hade något chip i mitt nummerlappskuvert. Jag kan nästan svära på att det borde ha funnits ett chip där, men jag måste ha lyckats sumpa det på något outgrundligt vis i Danicahallen innan jag lade ner hela kuvertet i den enorma tomtesäck man fick till ombyteskläderna. Panik. Det var bara att förlita sig på att det skulle gå att ordna bara jag var vid ÖIP i god tid på lördagen.

Inget chip - ingen tid!

Höll sedan på med alla förberedelser till mycket sent - allt det där som skulle ha varit klart redan på torsdag hade inte blivit av för att jag varit för sjuk och slö och oengagerad i min sorg och självömkan över att kanske inte kunna starta alls. Tyckte dock det vore ganska bra att på så vis vända på dygnet lite grand, och ta rejäl sovmorgon och inte gå upp förrän tio. Då skulle min frukost hamna i perfekt tajming med starten, och jag skulle dessutom slippa fixa lunch.

Det blev inte som jag hade tänkt mig. Klockan 7:40 väcktes jag på lördagsmorgonen av ett SMS. Det var min svärmor som ville önska lycka till, denna stackars rara människa som förstås bara ville väl, men det slog rejält fel vill jag lova - blev bara asförbannad över att ha väckts efter endast sex timmars sömn, och detta på dagen M. Därefter var det förstås kört att somna om, trots att jag försökte till niotiden. Sjyssta vibbar att börja dagen med... NOT.

Lyckades få ihop det mesta innan jag hastade iväg till Stadion före tolv för att förhoppningsvis hinna fixa nytt chip, och väl framme fick jag hjälp av den imponerande snälla och coola tävlingsledningen. Att stå där inne i Stockholms Marathons hjärta, bland datorer och sladdar i ett nödtorftigt sammanslängt kyffe byggt av mässkärmar fick mig att omedelbart känna mig lugn och glad. Här väntade dock nästa chock - nytt chip betyder nämligen också ny nummerlapp och därmed nytt startnummer. Det var bara att ladda om på K4019. Där och då insåg jag det faktum och tog det beslut som kanske var det viktigaste för hela maran: saker och ting blir inte som man tänkt sig, det går inte att kontrollera, och det är bara att gilla läget och flyta med, period.

Vid PUMA-ståndet såg jag en av Szalkais tränare, Johan Stahre tror jag han heter, som jag hade äran att springa med första gången jag var på PUMAs halvmaraträningar i fjol. Då var jag rejält sämst och eftersom han skulle springa i bakre klungan fick jag honom helt för mig själv, inklusive alla ovärderliga coachingtips. Så nu fick jag tillfälle att tacka, han kom faktiskt ihåg mig och blev glad, och hela PUMA-gänget applåderade att jag nu vågade mig på maran. Sprang sedan på sonik som hade ett rejält svullet skejtarknä, men verkade vara vid god tillförsikt inför de planerade 4.30. (Grattis kompis till ett sjysst lopp sedan!)

Pulskompis Sonik har omprioriterat det här med långpass...

På väg ut ur hallen såg jag ingen mindre än Rune Larsson vid Perfektaståndet, vi fick ögonkontakt men jag var för blyg för att gå fram och hälsa. Dumt naturligtvis, han hade ju bara blivit glad. Det kändes trots allt stort på något vis och lite grand som ett omen, typ nästa gång vi möts kommer jag att vara ultralöpare, och då kommer jag att hälsa, min själsfrände!

Jag var glad att jag var ute på ÖIP så tidigt att jag inte tyckte det var någon idé att stämma träff med någon, för det kändes som balsam för psyket att få skrota omkring alldeles själv och bara få vara tyst och insupa all glädje. Satte mig sedan på en slags container vid stigen till fållorna D, E och F och lät alla människor flanera förbi. Många kompisar blev det som jag hann växla några ord med, från dansen, från gamla plugget, från internet, från långpassen med Team Fakta. Såg även en glimt av coola MarathonMia med kepsen men hann inte hojta. Väntade länge på att Puma och Nike skulle dyka upp, för jag hade lyckats tjata upp mig till E i samband med chipbytet så att Puma och jag skulle kunna slå följe. Marathondebuterande kompis Mohan och jag hade sällskap ett bra tag, och kom fram till att dagens äventyr handlade om att ta reda på vad som egentligen händer efter 30 kilometer, de okända och mytomspunna marker som ingen av oss beträtt tidigare. Exakt klockan 13:33 hoppade jag ner från min container och begav mig till startfållan. Stockholm Marathon, I'm ready, bring it on!

Tre minuter av oändlighet

Hela veckan har det pratats om att det är långpass på torsdag och långintervaller på söndag. Ja, inom Szalkai-sekten, alltså. Så jag var helt inställd på att köra långpass idag, då jag strulade bort hela gårdagen och halva natten framför datorn (non, je ne regrette rien, jag hade kul). Eftersom det blev lite för lite sömn sov jag middag före långpasset - en löparkropp byggs med vila - och alldeles innan jag sömndrucket skulle ge mig ut för att norpa de sista tre timmarna dagsljus kollade jag träningsprogrammet ifall det skulle vara med fartökning eller bara lugnt.

Då först såg jag att Szalkai rekommenderade att kasta om långpasset och intervallerna om man skulle köra halvmara helgen efter, vilket jag ju ska. Så det var bara att snöra på sig krokodillerna och ladda om för intervallpass istället. Håhåjaja.

Uppvärmningen skvallrade väl inte direkt om allt för pigga ben. Min psykologiskt ömsinta strategi för intervallerna var att köra på tid istället för distans, närmare bestämt sex gånger tre minuter med en minuts ståvila. Dags alltså för första, och jag älgade iväg. Och fick bryta efter knappt halva tiden. Det var stenkört redan efter en minut. Hursomhelst, efter en liten stunds pulsåterhämtning fortsatte jag. Det skulle bli sex intervaller, till vilket pris som helst. Om jag så måste slöjogga.

Andra intervallen. Jag tog det lugnare, mycket lugnare. När krafterna började tryta slängde jag ett öga på klockan - 1:47 kvar?! Caramba! Inte ens hälften avklarad. Bara bita ihop och fortsätta. Efter en halv evighet till: 1:10 kvar, typ. 0:57. 0:32. 0:23. 0:17. Begrip den du. Så efter några eoner var det äntligen över, en minuts vila. Fyra helvetes intervaller kvar.

Samma mönster där. De larviga små tre minutrarna sträcker sig ut över rumstiden som självaste djävulens egna slemtentakler och tar bara inte slut någonsin. Hur kan tre timmars löpning kännas som en baggis när tre minuter är så löjligt övermäktiga? Kan någon förklara.

Varför Spartathlon

Hjärnan är en lustig filur. Särskilt de delar som är mer eller mindre dolda för vår medvetna tankeverksamhet, men som har sådan ohygglig betydelse för hur vi egentligen fungerar som människor.

Ta det här med "inte". Det sägs att det undermedvetna inte förstår ordet "inte", med det klassiska exemplet att om jag säger "tänk inte på en rosa elefant" så kommer du att tänka på, just det, en rosa elefant. Jag har själv fått erfara just den effekten med mycket ödesdigra konsekvenser för mitt framtida liv.

- Halvmarathon är en distans som i princip alla människor kan klara av,
skrev Anders Szalkai, mitt undermedvetna gick loss på det som en projektil och efter bara några dagar (och ännu färre löpkilometrar) hade jag anmält mig till min första halvmara.

- Spartathlon är något *inte* alla människor kan klara av,
sa Rune Larsson, återigen stack mitt undermedvetna iväg och några dagar senare hade "det" bestämt att jag skulle springa Spartathlon. För "inte", det ordet förstår ju den delen av hjärnan just inte. Den delen av hjärnan tror fullt och fast att det Rune sade om Spartathlon var typ samma sak som Szalkai sade om halvmaran.

I flera veckor, eller snarare månader, var jag besatt av tanken på Spartathlon. Det pågick en hård brottningskamp mellan mitt undermedvetna och mitt medvetna. Det spelade ingen roll hur mycket jag vädjade angående min ålder, mina fysiska förutsättningar och mina föreställningar om ett roligt liv i övrigt, Spartathlon hade pluggat in sig som en kil i hjärnan, mitt emellan mitt rationella jag och mitt undermedvetna, och växte sig allt starkare. Till slut gav jag med mig. Det var ingen idé att fortsätta åsamka mig detta schizofrena lidande, det var bara att inse att det var dags att fatta ett beslut (som ju någonstans innerst inne ändå redan var taget), och sedan börja fila på strategin.

Efter mitt beslut hade jag ångest i flera dagar. Regelrätt ångest, sådär att jag fick kallsvett och svårt att sova och med hjärtat i halsgropen kände skräck över vad jag hade gjort. För nu när jag hade bestämt mig fanns ju ingen återvändo. Livet hade plötsligt tagit en helt annan vändning, där allt annat skulle få stå tillbaka för detta märkliga beslut att någon gång i femtioårsåldern springa ett 246-kilometerslopp med hårda kvalregler och där typ endast 30% av de startande också slutför. Och ändå kändes det som ett av de mest meningsfulla beslut jag någonsin fattat i hela mitt liv.

Tio år har jag på mig, det är den tid som det sägs ta för att vara på toppen av sin förmåga som långdistanslöpare. Nio och ett halvt kvar från den dag jag bestämde mig, då med knappt lika många totalt sprungna kilometer i benen som loppet självt. Uttrycket "med en dåres envishet" har då sannerligen fått en helt ny innebörd i mitt liv.

Den där Rune Larsson borde banne mig vara barnförbjuden för undermedvetanden som inte har vett nog att uppfatta ordet "inte".

Skräck och tusenskönor

Ibland är jag nervös inför träningspass. Riktigt nervös, på ett sätt som jag numera sällan är i vanliga livet, nu när man blivit äldre och lite mera gladlikgiltig inför det mesta. I torsdags var det dags igen. Och det berodde inte på det kalla ruskvädret, eller att det hade hunnit bli mörkt.

Det stod snabbdistans på schemat, vilket innebär att det är krokodillerna som gäller, dvs. mina neongröna Asics Gel-DS Racer. Och krokodillerna innebär att det går fort. Läskigt fort. Fråga mig inte varför, för så fort är det inte, men tillräckligt för att det skall vara läskigt. I Pose-boken finns ett kapitel med titeln "Overcoming the fear of running" som jag tidigare lite spydigt dragit på smilbanden åt, men så sakteliga börjar jag förstå. Det finns något där, någon undermedveten spärr, som faktiskt tycker det är läskigt att springa. Som får en att bli nervös inför pass, som får en att bli rädd för att dra iväg i för hög fart, och som gör en primordialinstinktivt skräckslagen på ett så obegripligt sätt att endast de evolutionärt absolut äldsta delarna av hjärnan kan tänkas vara inblandade. För begripligt är det ju inte.

Efter att jag varit nervös i stort sett halva dagen gick olustkänslorna över i princip med en gång när jag joggade iväg. Benen var pigga och lätta, ansträngningen obefintlig, formen i det närmaste perfekt. Det skulle bli ett bra pass. Stretchade efter 2 km, men det blev lite knas därefter under koordinationsloppen för jag kände mig störd av folk och vattenpölar (man vill ju visa lite hänsyn liksom) så jag sprang alldeles för ofokuserat på själva löpningen, för fort och okontrollerat. Kände mig stressad och barkade sedan iväg alldeles för tidigt mot själva snabbdistansdelen. Efter knappt ens en halvkilometer kände jag att tempot aldrig kommer att hålla då benen redan började kännas stumma, och kastade raskt om planen - det skulle få bli "tusingar" istället. Jag har ingen aning om hur tusingar funkar egentligen, men tänkte att jag garanterat skulle klara fyra gånger en kilometer i det tempot med någon minuts vila emellan, jämfört med att springa hela sträckan på raken. Det blev jobbigt, men helt okej. Tiderna inget att hänga i julgran, men fullt accepterat med tanke på den taskigt disponerade starten.

Men jag är skyldig Szalkai ett snabbdistanspass.