Vaknade igår eftermiddags mitt på Vallhallavägen och insåg shit, jag springer marathon. Jag som skulle ha laddat kropp och psyke, iklätt mig mina mentala bilder, pluggat in dagens strategi i ryggraden och stå där i startfållan, förberedd och färdig för uppgiften. Nixpix, helt plötsligt befinner jag mig i en krälande orm av människor i alla sorter, storlekar och nationaliteter och konstaterar att jag åtminstone haft den goda turen att lägga mig i högerfilen på skuggsidan. Vad var dagens mission nu igen? Just det, springa någonstans mellan 5:30 och 5:40 minuter per kilometer. Så långt som det går. Och allra helst i 42195 meter.
Mitt naturliga cruisingtempo ligger ungefär en minut högre. Inte att det är några större problem att hålla säg 5:35, åtminstone i några kilometrar, men det går inte av sig själv, utan jag måste fokusera på det. Stenhårt. Släpper jag tanken så droppar jag av direkt. Någonstans vid fem kilometrar inser jag att jag inte kommer att hitta Söderbruttan, BonVivant och E-maria som jag tänkt bilda klunga med, men också att den fart jag håller känns ansträngande redan nu. På tok för ansträngande. Mil kanske, ja. Men mara? Ett sinnessjukt experiment. Helt i min smak.
Efter sex kilometer vet jag att vad jag än gör idag så är det pers. För längre än så har jag aldrig sprungit i det tempo jag håller. Det är tungt att sätta milen, men det är bara att bita ihop och tugga vidare. Inte släppa. Plockar sammanbitet på mig en gel och byter till svampkeps vid IF Linnéas supportstation på Söder Mälarstrand, och hoppas de inser att jag inte ha ork över att vara glad på utsidan också.
Sammanbiten i 42,2. Foto: IF Linnéas supportstation
Förbi Stadshuset inser jag att det var här jag blev varvad av Willy Korir förra året. Nästa etappmål blir därför att hålla undan utan att täten hinner ikapp, så länge jag kan. På Karlavägen, där Szalkai älgade förbi i fjol, har den tanken vässats till att inte bli varvad överhuvudtaget. Katsching, och jag springer över halvmaramattorna med ytterligare ett pers i bagaget. Hur länge ska jag egentligen orka hålla den här farten? Tar det aldrig slut, liksom?
När jag passerar 30-kilometersstrecket i Gamla Stan tänker jag en enda tanke - det är nu jag är stark. Den som följer mina femkilometersmarkeringar på nätet eller via SMS kan konstatera att jag springer hyfsat jämnt, men inte i närheten av sub4. Marginalerna finns inte helt enkelt. Faktum är att jag klarar uppgiften och håller mina 5:30-5:40 på raksträckorna loppet igenom, men tappar grymt med tid i vätskekontrollerna då jag blir allt dummare i huvudet och mest irrar omkring bland alla muggar, plus att jag följer GasellBeckys råd och går uppför Pålsundsbacken. Och se, Västerbron varv två är inga problem, benen är hyfsat lätta uppför även om tempot är ett skämt.
Fucking håll ihop nu, maran är snart över. Lovar mig själv att få gå i Torsgatsbacken för att suga i mig en gel, men rätt vad det är så är jag redan uppe vid St. Eriksplan. Då är det bara en sak som gäller -kräma på. Allra sista chansen att övertrassera anaeroba tröskeln och gå in i väggen eller vad som nu kan hända. Sablar vad jag går om folk. Inne på Stadion vrålar folk och hejar när jag spurtar om ytterligare några placeringar, och när jag passerat mållinjen på sköna 4:14:33, nästan en halvtimmes förbättring från perset i Månkarbo, är jag bara jävligt glad att det är över, även om det gick lite väl hastigt och lustigt på slutet.
Man brukar få klämkäcka råd om att "passa på och njuta också", men gårdagen var fan inget party, det var bara jobb från första kilometern till sista. A job well done, om jag får säga så själv. Och det får jag, för idag är jag gud.
Vad ÄR ultra, frågade min vackre om än just nu bältrossjuke svåger på facebook häromdagen, apropå mitt envisa statusmeddelande. För ganska ungefär ett år sedan skrev jag ett vemodigt inlägg om mitt sista långpass som maratonlöpare. Då, tolv dagar innan min första mara, och ändå redan helt inställd på att jag därefter äntligen skulle få springa längre, och allt som krävdes var att bli av med min retliga oskuld där på mållinjen efter de magiska 42195.
Idag är det nio dagar kvar till mitt andra Stockholm Marathon, som egentligen skall vara någon form av business as usual. Lite långpass med guldkant, sådär. Där andra formtoppar med nedtrappning följt av viloveckor har Skogen beviljat ynka två dagar utan löpning innan maran, så jag kör på för fullt med tvåtimmarspass i block kantade av snabbare kortingar för löpekonomin. Inga silkesvantar direkt, mer än att jag inte ska köra på asfalt. Och det är ju alldeles riktigt, för jag är ju ingen marathonlöpare - jag är ultra. Stockholmsmaran är inget prioriterat lopp direkt.
Det finns bara ett problem: jag ska springa under fyra timmar. Och problemet är inte att springa under fyra timmar så länge man litar på att laktattröskeln ligger där den ligger och benen är någotsånär hela. Problemet sitter i mitt huvud. Marathon under fyra timmar, det är sub4, en gräns som liksom inte ens har förekommit i min begreppsvärld. Inte för att det är sjukt snabbt - det är det inte - men det är ändå topp 500 bland damerna i Stockholm. En tid som riktigt, riktigt duktiga marathonmotionärer gör. Och snackar vi ultra är det ungefär där landslagstjejerna ligger. Frågan som vållar regelrätt ångest är inte "kan jag springa marathon på fyra timmar", utan "är jag en sån som springer marathon på fyra timmar".
Jotack, annars då.
Jag kan säga direkt att jag har *inte* tränat för att springa sub4. Tittar jag på Mäster Szalkais program om vad som gäller i den här ligan kan jag bara skratta hjälplöst, det är rena fantasipassen i min värld. Jag har Maffetonat mig genom hela vintern, varit duktig med långbackar, och dragit på tempot under de kortare passen sedan första laktattestet i april. Det är allt. Säsongens mål är att klara femtio miles med hedern och kroppen i någotsånär behåll, så tempon under sex-sju minuter per kilometer har egentligen varit helt ointressanta. När Skogen redan för sex veckor sedan tyckte att jag borde springa maran på fyra timmar såg jag det som en lustig kuriositet jag glatt kunde skämta om bland mina löparkompisar; när jag sedan råkade se att han skrivit in 3:45 i min excelfil insåg jag att han inte drev med mig och fick lite spagetti i knäna. Fast han garvade i och för sig åt mig i förrgår när han sa att jag skulle springa under fyra nästa lördag.
Kroppsbyggaren Tom Venuto som vänligt titulerar sig your coach and friend säger att det inte är vad man tänker eller säger som visar vad man egentligen tror om sig själv. Det är istället vad man gör. "It's all in your head", som min sköne kollega säger och som tröttnat på mitt ojande och ackande, det är helt och hållet mitt undermedvetna som bestämmer om jag glider in under fyra nu på Stockholmsmaran eller om jag nöjer mig med ett grymt snyggt pers på säg 4:30. Lördag 30 maj kommer jag få veta vem jag innerst inne tror att jag är.
Nåväl. Hur det än blir med den saken så kommer jag att göra en Ritella och skriva slow speed training i min träningsdagbok, för jag är ultra.
Tävlingsinstinkt. En egenskap som sägs vara lika oumbärlig inom idrotten som de rent fysiska förutsättningarna. Men vad handlar den om egentligen? Viljan att vara bättre än sina medtävlare, att till varje pris lägga dem bakom sig och springa igenom målsnöret som förste löpare? Att besegra sina egna begränsningar? Att spöa sin klubbkompis? Att pressa sina tider eller utöka sina distanser? Att vägra ge sig, eller att gråta bittra tårar efter en förlust?
Vad får somliga att fuska, muta, dopa sig till placeringar medan andra räknar ett under strapatser genomfört lopp som en lika åtråvärd seger? Är båda varianter uttryck för samma typ av instinkt, och är det den som är tävlingsinstinkten? Vad får oss att ställa upp i säg ett 24-timmarslopp utan minsta utsikt till att hamna ens topp 50 %, medan andra bryter millopp därför att en tilltänkt placering visade sig bortom det möjliga för dagsformen?
Missförstå mig inte. Jag blir också taggad när jag har någon flåsandes i nacken under en träningsrunda, och visst gläds jag när jag springer förbi mina medtävlare under lopp. Njuter lite extra när jag fått en bättre tid än någon av TSM-ledarna. Men jag var precis lika glad när jag i våras rultade in som siste man i Ursvik efter första Xtreme-deltävlingen, så pass långt efter föregående löpare att funktionärerna undrade om det var dags att ge sig ut på skallgång.
Det är utmaningen som driver mig. Inte utmaningen att vara först, snabbast, starkast, utan utmaningen att spränga en gräns eller förflytta mig ytterligare ett steg ur komfortzonen. Och instinkt att övervinna en utmaning lider jag liksom ingen brist på direkt. Om det nu är det som är tävlingsinstinkt. Jag vet inte.
Just nu är jag dock bara grymt förkyld och trött och grinig och träningsabstinent, men till min stora lycka fann jag en entimmes dokumentär om Spartathlon 2007 på Google Video. Mot slutet av filmen rinner tårarna, och särskilt en scen berör mig så starkt att en polett om det här med tävling trillar ner med skrammel och skrän. Det är ett gäng på fem personer som går i mål, tjejer och killar, hand i hand, utmattade, på bångstyriga ben, toklyckliga. Visst har vi alla hört förut att man inom ultra inte tävlar mot varandra utan med varandra, men de här par sekunderna visar liksom kvintessensen av det som lite lättvindigt skulle kunna avfärdas som en klyscha.
Smäller högre än målsnöret, any day
Ett lopp på 246 km springer man inte mot sina medtävlande, man springer mot distansen. Man kämpar för att komma runt, och har inte det minsta intresse av att hamna några tidsenheter före den ene eller den andre, det är 36 timmar som gäller liksom, möjligen att man sätter ribban lite högre, men det är liksom inte grejen. "Jag gjorde det, vi gjorde det", det är vad som räknas. Och det som krävs i form av såväl fysik som psyke får man liksom inte genom att "motionera för att må bra". Det krävs, som det brukar heta, vinnarskalle, en vinnarskalle bortom de yttre kvartilerna. Kanske är det här med tävlingsinstinkt irrelevant trots allt, kanske är det viljestyrkan som är den springande punkten.
Jag vet egentligen inte ens varför jag funderar så mycket på det här, eftersom det här med tävling ju trots allt inte spelar så stor roll för min del. Kanske beror det på att jag lite grand slits mellan två kulturer, å ena sidan marathonkulturen där jag distansmässigt ännu befinner mig, å andra sidan ultrakulturen, där jag känner att jag själsligen hör hemma. Lite grand beter jag mig kanske därför som en ultralöpare i exil, där jag kritiskt granskar marathonlöparnas mentalitet medan jag förskönande romantiserar ultralöparnas psyken. Konkurrens kontra altruism, liksom. Sanningen är knappast så enkel.
Men jag tror på människor som sporrar varandra till storverk. Må så vara som konkurrenter i ett lopp, eller som de medkämpar som lider och gläds med dig, som vägrar låta dig ge upp, som får dig att springa vidare. Det kanske trots allt bara är två sidor av samma mynt. Och kanske behöver vi båda två för att prestera riktigt, riktigt bra. Jag vet att det låter präktigt på gränsen till det vämjeliga. Men think about it. Din klapp på någons axel kan vara mer värd än du tror.
Igår kom jag hem ifrån konferens i Oslo, i morgon drar jag vidare till nästa i Sigtuna. Jag tyckte därför det var en bra idé att klämma in en mara på enda lediga dagen, lite hardcore sådär.
Löparfantasten och jag hade stämt träff vid åtta för att komma i god till till Månkarbo inför starten klockan 11. Arrangörerna som hoppats på 50-60 deltagare hade lyckats pricka fint löparväder och med efteranmälningarna hamnade startfältet på dryga hundra löpare. Jag är ännu lite för trött och körd i bollen för att förklara hur trevligt allting var, men ni får ta mitt ord på det helt enkelt.
Lite före start lade Garmin av - slut på batteri. Nu hade jag ju redan lärt mig att "gilla läget" är den enda marathonstrategi som håller i längden, så jag ryckte på axlarna och tyckte att det väl bara var att köra på känn då. "Bara".
Banan var också trevlig, men den orkar jag inte heller beskriva just nu mer än att det var mycket öppna fält, alltså min favoritlöpmiljö. Grusväg, lite knepigare än asfalt men ganska kul och i princip helt flackt. Sex varv à sju kilometer skulle avverkas. Jag hamnade ganska sist i klungan och var nöjd med att hyfsat ifred få hitta mitt steg och mitt tempo, Pernilla drog raskt ifrån efter att vi gjort sällskap ett tag. Eller jag vet inte hur glatt sällskap jag egentligen var, men Pernilla kvittrade glatt på i alla fall. Själv blir jag mest sådär osocialt tokfokuserad på lopp och den här gången krävdes dessutom lite extra koncentration eftersom jag inte hade Garmin som stöd. Långdistanslöpning är en mental sport, och tro inget annat.
Efter tredje varvet - halvmaran - ropade jag åt varvräknarna om man kunde få någon mellantid. De började bläddra bland pappren men då tyckte jag det kunde vara till senare. Belönades med ett befriande skönt duggregn, körde igång iPoden med samma spellista som i Stockholm och diggade loss.
Efter sisådär 28 kilometer började det kännas... jobbigt. Jag tog det som något positivt, att nu skulle jag för en gångs skull också få kämpa och känna hur det skall kännas, liksom. Det var som om den groende värken liksom hjälpte att skärpa mitt fokus på löpningen, men redan någonstans efter 30 km var mina tankar ute och flög i det vackra fria igen och jag hade redan glömt det jobbiga. Och trots det ytterst glesa fältet började jag plocka folk.
Efter femte varvet frågade jag vid vätskekontrollen om någon hade en klocka. "Du har varit ute i 3:53 nu" ropade en vänlig själ, vilket jag besvarade med ett spontant "Oh herrejävlar!" - det osade ju pers så det rykte om det, även om det sista varvet skulle ta en hel bloody timme. Så vad gör Gullfot? Gasar på, förstås. Vad är väl sju kilometer!
Ungefär tio minuter senare känner jag hur en bit av höger trampdyna spricker. En märklig upplevelse. Sedan börjar det svida och bränna som fan, och jag börjar fantisera om djupa köttsår och dyrbar delikat muskelvävnad som slits itu. Undrar om det är läge att undersöka saken, men inser att det kommer bli hundra resor värre sen på de riktiga ultraloppen, så det är liksom bara att vänja sig. Ökade på tempot lite för jag inbillade mig att det ju vore bra att komma fram så snabbt som möjligt. Men smärtan gick faktiskt över ganska snart. (För övrigt visade det sig sedan att det var en sketen blåsa som sprack. Så blödig är jag.) Det var ett sjysst varv, inte helt lätt, och periodvis sprang jag med tunnelseende pga lätt svartnande för ögonen.
Plockar lite fler folk på vägen, och snart är jag framme i Månkarbo för sjätte och sista gången. Springer in i mål på 4:41:02. Fyra fucking fyrtioett och nolltvå. Om jag är mallig? Så jag nästan spricker. En fullständigt optimalt sprungen mara helt på känsla, utan ens ett sketet armbandsur. Det är nästan så att perset på faktiskt över en halvtimme bleknar i jämförelse.
Grattis Pernilla till grymt pers du också. Även om jag är för körd för att komma ihåg vad det blev till sist ;-)
Igår skrev jag om att springa jämnt. Jag vet inte när jag blev fixerad vid just den idén, kanske var det redan på den där första PUMA-träningen med Szalkais coach som sade till mig att alltid springa i jämnt tempo. Sedan har det dykt upp många gånger i långdistanssammanhang, att det är jämnt tempo hela vägen som gäller, att lägga sig på den nivån från början. Möjligen att det är tillåtet att öka på i slutet om krafter finns kvar, men jag har aldrig hört att det skulle vara okej att dra på hårt för att vinna försprång och sedan sacka av mot slutet.
Ändå är det just så många - även erfarna, duktiga löpare - springer. Jag har tyckt mig se att om marathonlöpare satsar på säg sub 4, så går de ut med kanske femminuterstempo istället för det krävda snittempot på 5:35 som ändå tillåter lite marginal för vätskekontroller.
Jag hade fattat det som att man tar sin förväntade sluttid, delar den med 42,2 för att få kilometertempot, och sedan ser till att lägga sig där, liksom. Istället verkar det vara så att man tar sin förväntade sluttid, sedan springer man på vilket sätt det nu må bli så länge man hamnar inom den förväntade ramen.Det vill säga, satsar man på sub 4 spelar det ingen roll om man har hållt 5:35 hela sträckan eller om man sprang första milen på 45, tog nästa på 55, den tredje på 60, och sedan varvade promenad med jogg in i mål.
Jag roade mig med att plocka fram maratiderna för två av ledarna i Team Stockholm Marathons 4:30-grupp som jag sprang med ett tag i vintras, och som jag ju tyckte var helt värdelösa på farthållning. Men jag har faktiskt börjat tänka om där, för kanske är det bara så att vår uppfattning om hur man springer på en viss given tid helt enkelt skiljer sig åt:
Den här tjejen, som vid träning för övrigt gärna ville ligga sist som "bromskloss" (tjena...), lyckades perfekt med målet sub 4:30 med en sluttid på 4:29:12 (grattis!). Hon går ut relativt hårt (krävt snittempo är 6:20 om man vill ha lite marginal), men någonstans efter 25 kilometer händer något och hon börjar sacka rejält. Diffen mellan halvmara och måltid hamnar på nästan 10 minuter, men jag tror ändå att de flesta skulle tycka det var ett bra och relativt jämnt sprunget lopp, framförallt ett lyckat sådant med tanke på sluttiden. Intressant att notera är att hon mellan 5 och 25 kilometer plockar placeringar (dvs. springer lite snabbare än de andra), för att sedan i princip ligga kvar mellan 25 och 35 (dvs. inom medel), för att sedan tappa igen de sista sju och slutligen hamna på typ samma slutplacering som hon hade vid 15 km.
Min favvotjej klarade tyvärr inte 4:30 (vilket kanske inte var hennes mål heller bör påpekas), men gick även hon ut i hårdare tempo. Sedan ser det ut som om hon försöker lägga sig runt 6:20, för att någonstans efter 25 km klappa ihop. Observera att det här alltså var två av våra ledare, inte folk som tränade i gruppen. Men än en gång vill jag poängtera att det som sagt kanske är meningen att springa såhär, om målet är 4:30 eller 4:45, att det alltså inte är det jämna tempot som är poängen, utan just att ta sig i mål inom den utsatta tiden, no matter how.
Däremot blir jag uppriktigt förvånad när jag tittar på en av 5:30-farthållarnas tider:
Den här tjejen (också TSM-ledare) ser ju ut att kunna springa någotsånär jämnt i mycket lugnt tempo, men att som officiell farthållare sätta 40 km på 5:09:55 för att sedan gå i mål på 5:29:43 är för mig obegripligt. "Ojdå, vi har visst sprungit för snabbt, nu måste vi vänta i 20 minuter innan vi kan gå in på Stadion", liksom. I'm shocked.
Hursomhelst - min poäng är inte att dissa det ena eller det andra sättet att tänka, jag noterar bara med stort intresse att det finns markant olika sätt att se på saken, och att det förment entydiga målet "sub 4" faktiskt kan betyda helt olika saker för olika löpare. Kanske har det med målsättningen att göra - om marathon är min huvuddistans, mitt slutmål att springa marathon på så bra tid som möjligt, ja då gäller det att ta sig in under fyra, må det bära eller brista på vägen liksom. Om marathon däremot är en träningsdistans för i själva verket längre lopp, då blir det ju genast mer intressant hur man faktiskt springer distansen, för att ha nytta av de erfarenheterna till de "riktiga" loppen sedan. En slags kulturkrock, liksom.
Apropå kulturkrock förresten: ingen verkar tycka det är konstigt att folk går uppför Västerbron andra varvet, däremot förfasar man sig över folk som går på Strandvägen under varv ett, trots att det ju mycket väl skulle kunna vara en medveten strategi för att klara den föresatta tiden. Men av någon anledning är det mer accepterat att bryta ihop och tvingas gå tjugo minuter efter Söder Mälarstrand, än att lägga in planerade enminutspromenader varannan kilometer. Så det är uppenbarligen ändå inte så att sluttiden är allt. Det verkar finnas någon form av estetisk dimension här.
En del löpare går för att de inte har några krafter kvar. Andra löpare går för att de spar på sina krafter. Det ligger väl lite i vår machonatur att vi tycker den första kategorin är lite tuffare, de har ju gett allt liksom. Å andra sidan kan ju att tvingas gå ses som ett större nederlag än att göra det utifrån iskall beräkning. Det berömda pannbenet kanske trots allt inte bara handlar om hantering av smärttröskeln, utan även om att hålla huvudet kallt. Långdistanslöpning som schackspel, liksom.
Men det där får jag fundera mera på någon annan gång.
Jag tittar på den tunga medaljen i min hand. "Stockholms Centralstation" lyder motivet, något jag skrattade gott åt när jag gick i mål - sedan när blev vår centralstation en Stockholmsattraktion av sådan dignitet? Tur att det inte var den andre huvudsponsorn som fick stå för motivet denna gång, då hade det väl blivit en transformatorstation.
Men det var inte den återstående marathondagen jag skulle skriva om, ej heller den fantastiska löpnördsfesten efteråt (tack Nix underbara!), ty det löparbloggare talar om IRL, det bloggar man inte om publikt ;-)
Istället är det dags att ta itu med tankarna kring loppet och den egna prestationen. Man brukar säga att det är en bragd att springa ett marathon. Här avses något slags allmänmänskligt plan, bragden att genom arbete och schlit ha tagit sig igenom vad de flesta anser vara en omöjlighet förbehållen en mer exklusiv skara, i stil med att som ensamstående förälder uppfostra fyra barn, som före detta tjackpundare bli projektledare på Accenture, eller att ha byggt upp ett företagsimperium från vad som en gång var den sketna korvmojen. Den "lilla" människan i oss, som gör det "stora", det symboliska höjandet över massan och de egna begränsningarna. Så ja, jag har väl genomfört en bragd, den klassiska fyrtioplussarsoffpotatisen med kronisk sjukdom efter hårt leverne som plötsligt gör en helomvändning och blir marathonlöpare, och folks ögon blir lite blanka för det är så fint och rörande och allt det där.
Men det är inte så jag gillar att se på mig själv. Så jag skiter fullständigt i bragden ur den aspekten. Det som räknas är löpningen, den idrottsliga bragden.Och här räcker det inte att bara ha genomfört ett marathon.Alldeles särskilt inte på 5:12:14. För är man femtimmarslöpare, ja då är man inte riktigt atlet i de flestas ögon. Man har helt enkelt inte visat den kroppsliga och mentala styrka som säg en sub fyra-debut antyder.
En ung kollega frågade mig om jag var nöjd med tiden. Svaret är lätt: nej, en tid över fem timmar är ingen tid att vara nöjd med. Men det är inte heller relevant. Det jag är nöjd med är 42 195 meter, det vill säga distansen. Och det var det som var poängen.
Eat this!
Den andra poängen var att springa ett så jämnt lopp som möjligt. Okej att jag inte lyckades med en negativ split, men jag är med rätta förbaskat stolt över att snittempot under mina femkilometerssplittar inte diffar på mer än max 25 sekunder - ur den aspekten har jag lyckats med ett veritabelt drömlopp även utifrån proffsens syn på saken.
I min värld är det distans och springa jämnt som räknas. Det säger jag inte för att släta över min taskiga sluttid. Jag är högst medveten om att det inte håller att vara fempluslöpare om man vill lyckas med mina framtidsmål. Men det är för tidigt för mig att springa marathon på tid, innan jag klämt distansen. Och en gång skjuter ingen hare, eller hur det nu var. Jag är ganska säker på att jag kommer att springa snabbare nästa gång, men målet kommer fortfarande att vara att ta sig runt i så jämnt tempo som möjligt, och inget annat.
Nej, nej. Butlern har alldeles rätt. Det här är ingen jävla feelgoodfilm om glada tanter som ränner runt på stadens avstängda gator och vinkar och tjoar, även om det må ha låtit så tills nu. Det här är marathon. Efter att ha deltagit i folkfesten i dryga två och en halv timme var det nu dags att ta fram löparvargen och skruva in våglängden på introversion - det var nu allvaret skulle börja, och jag hade ett jobb att utföra.
På ett sätt känns det fel att beskriva denna fas av loppet i ord, det blir alldeles för pladdrigt, jag vill mycket hellre bara spela mina låtar för er. Väl framme vid Gärdet var det nämligen dags för en alldeles extra speciell belöning - iPoden plockades fram, hörlurarna sattes på och jag tryckte på start till mitt marathons grymsköna soundtrack. Jag sprang över mitt älskade Gärdet till Chemical Brothers och allt var så vackert så tårarna bara rann, ingenting skulle någonsin kunna stoppa mig, och även om jag så snävat in hela mitt liv på något så idiotiskt och betydelselöst som löpning så var det mitt fucking liv och inget annat, mitt underbara Gärdet, mitt underbara Stockholm, mitt underbara marathon. Där andra förbannar Djurgårdsvarv nummer två som banans absolut tråkigaste och ödsligaste, blev sträckan för mig en tillflykt från allt folkvimmel i sin paradisiska skönhet, och detta till tonerna av geniala mästerverk från giganter som Röyksopp, Tito Puente och Butthole Surfers.
Eufori på Gärdet
Någonstans ute i det gröna drabbades jag av loppets enda negativa tanke. Det var ett gäng snubbar som sprang i mörk kostym och spexade med såväl publik som medlöpare, tätt åtföljda av ett filmteam på motorcykel. Till min växande irritation var det inte en eldriven sådan, och eftersom jag låg bara några meter bakom kostymgänget boffade jag ofrivilligt på ganska rejält på avgaserna. Ganska snabbt insåg jag dock att min irritation över det bensindrivna filmteamet antagligen var skadligare än avgaserna i sig, och jag lade ner neggandet. Die Liebe Siegt Immer, sjöng Nina Hagen och höll med.
När Djurgårdsbron närmade sig insåg jag att jag hade avverkat en bra bit över hälften av loppet, och att jag därmed kunde testa att dra på en aning. Faktum är att man på Garmintiderna kan se att jag nu springer i stort sett resten av loppet på 7:00-7:10-tempo, med undantag för Västerbron. Till skillnad mot tidigare började jag dock samtidigt gå i vätskekontrollerna, och sölade nog lite väl mycket för mitt eget bästa. Nåväl. Framme vid Strandvägen blev det denna gång en gel med koffein, och till tonerna av Koop rev jag av måltaggen och såg att nästa mål var Västerbron, 4,5 km.
In a heartbeat - löparlycka
LM i tornet fick denna gång en slängkyss, speakern ropade ut mig som Guldfot, och tillsammans med Frankie Valli, One Inch Punch, mera Nina & Tito, Scissor Sisters och Radiohead gled jag förbi löpare efter löpare och det kändes som om jag var den enda kvar i loppet som orkade hålla sjuminuterstempo. Någonstans här slog mig också en vacker insikt att ultra förutom 42195 plus framförallt betyder att springa längre än vad man någonsin gjort, så vid trettiokilometersmarkeringen vrålade jag rakt ut i glädje över att ha spräckt mitt tidigare distansrekord, och jag kunde vid min själ inte begripa hur alla andra löpare kunde vara så återhållet tystlåtna när de passerat denna magiska symbolgräns. Det vrålas fan alldeles för lite inom löpningen.
Vid Söder Mälarstrand lyckades jag halsa en bägare grönsaksbuljong innan jag insåg att det inte var sportdryck, och jag hoppas att jag i min förskräckelse inte fräste ut fanskapet över någon stackars funktionär. Framme vid delmålet väntade som kompensation en alldeles speciell belöning, Dr Björnsson sprang med några meter och kysste mig sedan innan det var dags att till Pink Martini tuffa uppför Västerbron.
No Hay Problema
Det finns mycket jag är stolt över med det här loppet, men att jag sprang hela vägen i såväl den branta uppfarten som över bron var jag nog ganska ensam om i skaran runtomkring mig. Precis vid krönet gick med gudomlig tajming min egen dotters Mikro tragoudi igång, och jag vet inte om en morsa kan vara med om något finare än att precis ha klarat Västerbron andra varvet till tonerna av sitt eget barns klara stämma. Jag var för glad för att ens gråta - tack Tattis du lilla underverk! Framme vid Rålis hade sambaorkestern vaknat till liv igen, och nästa delmål skulle bli Centralstation om 3 km.
Lene Lovich peppar till storverk längs Norr Mälarstrand
Goldfrapp jublade på med Utopia, Lene Lovich peppade på med mina tonårs avgudade Home, och mitt emot gänget från Runner's World hände undret - där stod Rune Larsson igen, samme Rune som jag ju lovat mig själv att jag skulle hälsa på nästa gång jag såg honom.Jag höjde handen i haj fajv flera meter innan, Rune sken upp som en sol och svarade med samma mynt som om vi vore bästisar, och jag kände då och nu att mitt vansinniga beslut att springa ultra är det vackraste och mest sanna jag någonsin fattat.
Framme vid Centralstationen kände jag inte alls för den utlovade gelen, utan nöjde mig med dricka och konstaterade att det nu var Sankt Eriksplan nästa, 2 km. Vid Torsgatan uppför, 37 kilometer in i maran, i sällskap av uppförsbacke och Joy Division, var jag inget annat än lycklig på ett sätt som bara kan beskrivas som stillheten då man är helt fokuserad på sin uppgift.
Torsgatan uppför till grymvackra I remember nothing, och egentligen kändes hela resten av loppet precis såhär mörkskönt.
De sista kilometrarna flyter sedan ihop i ett enda drömskt tillstånd som är liksom mörkt på ett bra sätt, jag var bara tom och arbetade vidare, absolut tillfreds, och inget rörde mitt sinne förrän på Karlavägen då Janne Långben älgade förbi. Eller det var faktiskt Anders Szalkai, men han sprang så obegripligt lustigt att det banne mig såg ut som Långben. Ganska många ljusår från Willy Korir vill jag lova, som varvade ungefär vid Stadshuset med vackra, lätta, snabbfotade steg. Anders, jag älskar dig ändå!
Jag drog på lite till, och plötsligt hade jag förflyttats till infarten till Stadion. Jag vet att man här förväntas känna stor rörelse och bävan, själv blev jag mest glad över att se jumpers bekanta nuna som kom gåendes från motsatt håll. Det kändes inte heller särskilt mäktigt att springa in på Stadion (efter fem timmar är publiken för trött för att jubla vill jag lova), men självklart var jag glad och stolt när jag passerade mållinjen - jag hade ju trots allt sprungit min första mara. Och jag ville springa mer.
Startskottet gick, och en trögflytande massa förväntansfulla marathonlöpare rann långsamt mot startlinjen. Det ilande ljudet vid magnetmattorna började höras efter några minuter, och sedan var det plötsligt bara att jogga iväg.
Farten ökades så fort vi kom ut på Valhallavägen, men jag höll igen tempot och hittade ändå ett ganska skönt steg och bestämde mig för att ligga kvar. Lite drygt sju minuter sa Garmin, och det fick duga med tanke på värmen och förkylningen. Efter ett tag skymtade jag Pumas bandana i ögonvrån, jag gav mig till känna och det blev ett kärt återseende. Jag var lite orolig över mitt låga tempo eftersom Puma kanske siktade på en bättre tid (jag hade ju själv tyckt att jag egentligen var god för 4:45), och meddelade hastigheten lite allt eftersom så hon kunde ta ställning själv. Båda hade vi extravätska med oss, så vi hoppade de första två vätskekontrollerna på Djurgården där det såg ut att vara fullständigt kaos. Vid Strandvägen behövde vi dock båda fylla på, och i min jakt på vatten tappade jag bort Puma.
Vätskekontrollen vid Strandvägen efter 7 km var också min första belöningskontroll, och det var dags för första gelen - av någon pervers anledning är uppvärmd PowerBarGel lemon/lime en kulinarisk upplevelse i dessa sammanhang. Jag rev sedan loss den första av de måltaggar jag hade tejpat fast på Garminklockan, och gav mig iväg mot nästa delmål: Västerbron, 4,5 km.Pulsdrottningen LM jobbade på speakertornet vid Dramaten, och jag vrålade äääällläääämmm det är lyckåååååssss!!! när jag sprang förbi och vinkade som besatt. LM vinkade glatt tillbaka när hon fattade vem dåren var och jag visste att vi hade nästa dejt om drygt två timmar.
Vid Kungsträdgården hade ett gäng småkillar dragit absoluta vinstlotten när funktionärsplatserna delats ut, och hade fått ansvaret för en extra vätskekontroll som de driftiga pojkarna snabbt uppgraderat till en fullservice svabbstation. Frenetiskt hälldes vattenmuggar över tacksamma vuxna i en aldrig sinande ström, det plaskades och det stänktes i den kollektiva besatthetens eufori, och ungarna tjöt av lycka när man bad om mer.
Längs Söder Mälarstrand hade publiken bytts ut mot unga familjer och picknicksällskap, och ungefär i höjd med Pålssundet hörde jag någon ropa mitt namn - såg BonVivants röda kalufs och blev jätteglad. Hi five, gullet! Vid påfarten mot Västerbron stod Dr Björnsson med mobilkameran i högsta hugg, och efter några slängkyssar hade jag vett nog att visa min utbytta nummerlapp så han skulle kunna följa min framfart per SMS. Tiden hade gått fort även om jag höll fast vid mitt mycket dryga sjuminuterstempo, och det var dags att riva av taggen inför nästa etapp: Sankt Eriksplan, 6 km.
Walk Like an Egyptian, typ, fast jag sprang
Mycket folk som hejade och sökte kontakt och hajfajvade på Västerbron, hur kul som helst. Väl framme vid Rålis stod sambaorkestern och dansarna, som dock hade tagit paus. Jag kan säga såhär, inget ser sorgligare ut än en sambaorkester som tar paus, synen hade kunnat ta luften ur vem som helst, men det var på sitt sätt gulligt och jag vinkade glatt åt några plymbesmyckade skönheter ändå. Vid vätskekontrollen på Norr Mälarstrand skymtade jag plötsligt Puma, men tyvärr blev glädjen över återseendet lika kort som den varit intensiv. Puma hade fått så ont i ryggen av en trasig axel att hon precis var i färd att bryta, så jag kunde inte göra så mycket mer än att klappa om henne och rulla vidare. Norr Mälarstrand är min hatsträcka på många sätt, och det var bara att låsa den mentala autopiloten på St Eriksplan. Vips, typ, var jag framme, en gel som belöning och snabb check av nästa delmål: Gärdet, om ynka 4,5 km.
Halvmaramarkeringen passerades på usla 2:34:31, jag var dölycklig, tempot var jämnt, och den putslustige speakern som uppmanade de som redan nu ville springa in på Stadion att sträcka upp händerna kunde dra åt helvete.
Jämnt och fint - efter 20 km är det bara att börja plocka placeringar
Det blev inte som jag hade tänkt mig. Det började på fredagkvällen då jag upptäckte att jag inte hade något chip i mitt nummerlappskuvert. Jag kan nästan svära på att det borde ha funnits ett chip där, men jag måste ha lyckats sumpa det på något outgrundligt vis i Danicahallen innan jag lade ner hela kuvertet i den enorma tomtesäck man fick till ombyteskläderna. Panik. Det var bara att förlita sig på att det skulle gå att ordna bara jag var vid ÖIP i god tid på lördagen.
Inget chip - ingen tid!
Höll sedan på med alla förberedelser till mycket sent - allt det där som skulle ha varit klart redan på torsdag hade inte blivit av för att jag varit för sjuk och slö och oengagerad i min sorg och självömkan över att kanske inte kunna starta alls. Tyckte dock det vore ganska bra att på så vis vända på dygnet lite grand, och ta rejäl sovmorgon och inte gå upp förrän tio. Då skulle min frukost hamna i perfekt tajming med starten, och jag skulle dessutom slippa fixa lunch.
Det blev inte som jag hade tänkt mig. Klockan 7:40 väcktes jag på lördagsmorgonen av ett SMS. Det var min svärmor som ville önska lycka till, denna stackars rara människa som förstås bara ville väl, men det slog rejält fel vill jag lova - blev bara asförbannad över att ha väckts efter endast sex timmars sömn, och detta på dagen M. Därefter var det förstås kört att somna om, trots att jag försökte till niotiden. Sjyssta vibbar att börja dagen med... NOT.
Lyckades få ihop det mesta innan jag hastade iväg till Stadion före tolv för att förhoppningsvis hinna fixa nytt chip, och väl framme fick jag hjälp av den imponerande snälla och coola tävlingsledningen. Att stå där inne i Stockholms Marathons hjärta, bland datorer och sladdar i ett nödtorftigt sammanslängt kyffe byggt av mässkärmar fick mig att omedelbart känna mig lugn och glad. Här väntade dock nästa chock - nytt chip betyder nämligen också ny nummerlapp och därmed nytt startnummer. Det var bara att ladda om på K4019. Där och då insåg jag det faktum och tog det beslut som kanske var det viktigaste för hela maran: saker och ting blir inte som man tänkt sig, det går inte att kontrollera, och det är bara att gilla läget och flyta med, period.
Vid PUMA-ståndet såg jag en av Szalkais tränare, Johan Stahre tror jag han heter, som jag hade äran att springa med första gången jag var på PUMAs halvmaraträningar i fjol. Då var jag rejält sämst och eftersom han skulle springa i bakre klungan fick jag honom helt för mig själv, inklusive alla ovärderliga coachingtips. Så nu fick jag tillfälle att tacka, han kom faktiskt ihåg mig och blev glad, och hela PUMA-gänget applåderade att jag nu vågade mig på maran. Sprang sedan på sonik som hade ett rejält svullet skejtarknä, men verkade vara vid god tillförsikt inför de planerade 4.30. (Grattis kompis till ett sjysst lopp sedan!)
Pulskompis Sonik har omprioriterat det här med långpass...
På väg ut ur hallen såg jag ingen mindre än Rune Larsson vid Perfektaståndet, vi fick ögonkontakt men jag var för blyg för att gå fram och hälsa. Dumt naturligtvis, han hade ju bara blivit glad. Det kändes trots allt stort på något vis och lite grand som ett omen, typ nästa gång vi möts kommer jag att vara ultralöpare, och då kommer jag att hälsa, min själsfrände!
Jag var glad att jag var ute på ÖIP så tidigt att jag inte tyckte det var någon idé att stämma träff med någon, för det kändes som balsam för psyket att få skrota omkring alldeles själv och bara få vara tyst och insupa all glädje. Satte mig sedan på en slags container vid stigen till fållorna D, E och F och lät alla människor flanera förbi. Många kompisar blev det som jag hann växla några ord med, från dansen, från gamla plugget, från internet, från långpassen med Team Fakta. Såg även en glimt av coola MarathonMia med kepsen men hann inte hojta. Väntade länge på att Puma och Nike skulle dyka upp, för jag hade lyckats tjata upp mig till E i samband med chipbytet så att Puma och jag skulle kunna slå följe. Marathondebuterande kompis Mohan och jag hade sällskap ett bra tag, och kom fram till att dagens äventyr handlade om att ta reda på vad som egentligen händer efter 30 kilometer, de okända och mytomspunna marker som ingen av oss beträtt tidigare. Exakt klockan 13:33 hoppade jag ner från min container och begav mig till startfållan. Stockholm Marathon, I'm ready, bring it on!
Okej. Medans ni andra proppar era muskler fulla med kolhydrater så laddar jag mitt psyke med andlig spis. Det är inte alls så flummigt som det låter, det är faktiskt värre. Och om ni någonsin hört om en flummigare uppladdning inför marathon så dela gärna med er. Jag kan behöva få känna mig åtminstone lite normal.
Mådde hyfsat bra igår, förutom halsen. Tänkte därför gå till jobbet idag, för att få lite liv i kroppen igen. När väckarklockan ringde i morse kände jag mig dock risig, och beslöt att somna om. Vaknade inte förrän klockan ett. Trots att jag inte gjort något annat än att vila de senaste dagarna verkar det alltså som om kroppen ville ha ännu mera sömn. Jag hoppas det gjorde susen. För nu jävlar får det vara nog! Jag har ju inte ens kunnat känna mig laddad inför maran, för hur laddad kan man vara om man är osäker på ifall man ens kommer att stå där i startfållan. Och tankarna leker redan med den där solomaran jag skulle tvingas springa nästa helg, om det skiter sig med i övermorgon. Och det är dumt. För sätter sig den idén på det undermedvetna är det ganska kört - då blir det ju så.
Bort alltså med de tankarna - nu är det SUMMON THE POWERS som gäller, och tokladda inför lördag, som om det inte fanns något annat, någonsin. Här gäller det att mata det undermedvetna med så kopiösa mängder psyk och fantasiföda att allt annat än att jag kommer att stå där på lördag rustad och tokstark som en romersk centurion är otänkbart. Mitt undermedvetna är fantastiskt. Mitt medvetande är en rationell naturvetare av den mer hard core sorten, medan mitt undermedvetande är en allsmäktig översteprästinna i ett magiskt tempel, där intuitioner och associationer flödar fritt och tilldelar betydelser, meningar och sammanhang så det står härliga till. Vad det egentligen betyder i klarspråk är att jag helt enkelt kan flumma iväg ganska rejält. Och det, mina vänner, är mitt mentalas kanske största och framför allt mest användbara styrka. När ingenting annat fungerar längre, ja då är det bara att dra till fairyland. Där finns en lösning på allt.
När jag fick mitt startnummer, K2837, var jag i chock flera dagar. 2837, det lät så... tungt. Förbaskat tungt. Annat har det varit med St. Eriksloppets fantastiska 13004, eller Midnattsloppets 14635. Och SpringCross, 1433. Ettor och treor är lätta saker, fyror också för den delen. Nollor, rena sockervadden. Men 2837, det kändes lika kompakt och tungt som om man hade förätit sig på ett halvkilo pepparkaksdeg. Det kändes som en dödsdom, typ, att maran skulle bli det tyngsta jag gjort någonsin i hela mitt liv, med nummerlappen hängandes som blykloss runt halsen. Och nu när den känslan redan hade bitit sig fast i mitt undermedvetna var det ju liksom kört, på det mentala planet. Och jag hade liksom inte ens hunnit reagera innan mitt undermedvetnas omedelbara dom över K2837 stod fast.
Alltså var det dags att gå in med det riktigt tunga artilleriet. Någonting som till och med mitt undermedvetna har respekt för, någonting med absolut tolkningsföreträde liksom. Det blev - tarotkort. Tarotkort är laddade med symboler och betydelser, och är dessutom numrerade, dvs. kopplade till siffror. Själv fnissar jag när folk på fullaste allvar talar om uråldriga traditioner och bla bla, medan mitt undermedvetna lyssnar storögt och med största respekt. Det gick därför ganska lätt att övertala mitt undermedvetna att mitt startnummer i själva verket är en kod för hur mitt marathon kommer att bli. Först två, sen åtta, sen tre, och till sist sju. Kanske inte att siffrorna korresponderar direkt med de fyra motsvarande dryga milen, men jag inbillar mig att man kanske kan tala om fyra huvudetapper.
Vi börjar med startens tvåa, The High Priestess:
2 - The High Priestess
The High Priestess, översteprästinnan, kallas även The Priestess of the Silver Star, och jag vill inget hellre än känna mig som en just sådan där jag står i startfållan. Full koll, liksom, med gudarnas överjordiska krafter i ryggen. Krafter som jag skall disponera klokt, inte slösa med, utan kanalisera med min oändliga vishet. Jag är stilla och lugn i sinnet, fokuserad på uppgiften. Översteprästinnan kan också ses som härskarinna över underjorden, som väl här får vara en symbol för de negativa tankar som kan börja spöka under loppet, eller idiotier om att älga iväg i för högt tempo. Tvåan ger mig alltså absolut kontroll över läget, kanske en av de egenskaper som kommer att vara allra mest betydelsefulla för ett lyckat lopp.
8 - Strength
Åttan är ren styrka, Strength, say no more. The Daughter of the Flaming Sword.Ett kort som sitter som en smäck precis där det gäller. Står för modhet, styrka, perfekt samverkan av tanke och känsla. Kontroll av impulser. Disciplin och seger över köttets svaghet. Lejonet som betvingas här är förstås alla motstridiga tankar som kommer att dyka upp, smärtan, otåligheten, de elaka tankarna på att ge upp. Kroppen som inte vill springa längre. Då träder åttan in, styrkan, och det mentala segrar över det kroppsliga. Perfekt värre.
3 - The Empress
Trean är The Empress, kejsarinnan. Hon kallas även The Daughter of the Mighty Ones, och tjusigare kan det ju knappast bli. En perfekt titel på en hjältinna! Kejsarinnan är en värdsligare och mer jordnära version av översteprästinnan, vilket passar bra när jag börjar nyktra till efter alla silverstjärnbeströdda drömmar. Hon lär symbolisera tillkomst, som till exempel gnistan som tänder vad som sedan blir en ny idé. I det här fallet är det passande - för på samma gång som jag under detta lopp föds som marathonlöpare, sker också själva konceptionen av mig som ultralöpare. På så sätt står trean för den mer esoteriska betydelsen av mitt marathon, liksom den inre kärnan av det hela. År det begripligt? Jorå, mitt undermedvetna fattar, det räcker gott.
7 - The Chariot
Kan man tänka sig något bättre än att slutligen äntra Stadion iThe Chariot - triumfvagnen!Självkontroll, självförtroende, bemästrande av yttre faktorer, viljestyrka, triumf över livets många hinder, att lyckas som resultat av sina ansträngningar och inte bara tur... triumfvagnen verkar stå precis för allt det där som folk lägger in i betydelsen av att springa ett marathon. Det här är vinnarkortet framför alla, viljestyrkans seger. Sjuan om någon annan siffra säger att jag kommer att vinna, att klara mitt marathon som segrare. När hjärnfunktionerna likt HAL i 2001 stängs ned en efter en under senare delen av loppet, då är det här det enda jag behöver hålla reda på - sjuan, triumfvagnen.The Child of the Powers of the Waters, the Lord of the Triumph of Light.
K2837. Jag är trots allt ganska nöjd med det startnumret faktiskt. Och nu skall jag gå och lägga mig. Mitt undermedvetna behöver drömma.
Nu börjar det dra ihop sig. Det är dags att bestämma taktiken för Stockholm Marathon, för att kunna den i sömnen när det gäller om en vecka. En första skiss står nu klar, för stötning och blötning samt detaljmätning av delsträckor. Samtidigt vill jag också be om ursäkt för denna fulblogg, men nu måste jag bara ut och springa!!
Start till Strandvägen (7 km) Livet leker, banan till största delen flack och lättsprungen, två vätskekontroller.
Mål: håll igen - under inga omständigheter snabbare än 6:40-tempo.
Belöning: gel nr. 1
Strandvägen fram till Västerbron (4 km) Spring i benen, och publikens jubel stiger lätt till huvudet. Danger! Två vätskekontroller.
Mål: håll fokus, in i löparbubblan, håll igen. Under inga omständigheter snabbare än 6:30-tempo.
Belöning: det sjyssta flyt jag kommer att ha längs Söder Mälarstrand, med lite tur också en tankbilsdusch vid backen innan bron.
Västerbron ända till St. Eriksplan (7 km) En ohyggligt tråkig transportsträcka som plötsligt exploderar i någonting kul vid Centralstationen, följt av ännu mer transportsträcka. En hel del segt uppför. Två vätskekontroller.
Mål: spara på krafterna, jämn ansträngningsnivå. Runt 6:40 är perfekt.
Belöning: gel nr. 2
St. Eriksplan till Gärdet (5 km) Rytm, löpargemenskap, in i bubblan. Två vätskekontroller.
Mål: bara vara här och nu, inga tankar på det jag sprungit innan, inga tankar på vad som kommer sedan.
Belöning: musik, om jag känner för det (Surface to Air/Chemical Brothers)
Gärdet och Djurgåren fram till Strandvägen (6 km) Djurgårdssträckan, det stilla paradiset. Focus on the action, andningen, steget, flytet - det är nu livet börjar. Två vätskekontroller
Mål: tag sista chansen att gå in i mig själv innan kampen börjar.
Belöning: gel nr. 3 (med koffein)
Strandvägen från Djurgårdsbron fram till Västerbron (5 km) Ut i det okända - så här långt har jag aldrig tidigare sprungit. Varje steg är en seger. En vätskekontroll.
Mål: minns styrkan på St. Eriksloppen längs Söder Mälarstrand - det är detta jag tränat för. Må andra krokna, här är jag som jämnast och mal på. Dock inte snabbare än 6:30.
Belöning: en puss av Gunnar
Västerbron (1 km) Visa mig vad du går för!
Mål: focus on the action
Belöning: veta att jag är bäst bäst bäst, och om jag har krafter kvar efter detta får jag släppa benen fria att springa som de vill
Norr Mälarstrand (2 km) Perfekt raksträcka att bara fokusera, fokusera, fokusera. En vätskekontroll
Igår skrev Puma i sin blogg att det var 100 dagar kvar till Stockholm Marathon. Eftersom Puma är en reko tjej så litar jag på att det idag alltså är 99 dagar.
Om 99 dagar springer jag mitt första marathon. Då står jag, med tiotusentals andra, och väntar hungrigt, lite skrajset, och framförallt fantastiskt upprymt på startskottet. Jag föreställer mig en dag i solsken, med mycket stoj i ljudkulissen. Jag tittar mig omkring, och undrar vad mina fållgrannar är för löpare. För jag tror inte jag kommer att känna en käft. Jag kommer att tänka tillbaka på all träning, kanske minnen från några alldeles särskilt intryckavlämnande pass, och känna mig stark och förberedd. Jag kommer att tänka att 42.195 bara är fyra gånger milen, och glatt förtränga "synergieffekten" dessa fyra milar tillsammans får. Min strategi uppdelad i kritiska avsnitt kommer att ligga inprogrammerade i Garmin, fasttejpad sitter remsan med de speciella tags jag skall riva av eftersom. Nej nej, inget pulsbälte, för fanken. Däremot iPoden, som skall tas fram efter tre mil när det börjar bli tungt.
När det är dags för min klass att lämna fållan och bege sig ut på Det Stora Äventyret rusar de flesta ifrån mig medan jag lämnar andra bakom. Det är mitt tempo från meter ett som gäller, och jag skall inte ge vika, på den punkten är jag stark. Just nu är jag bara glad och självsäker, vet att jag gjort alla rätt och att det kommer att gå vägen precis som jag tänkt mig.
Det vill säga, jag vet inte alls hur det kommer att bli. Jag vet hur glad jag kommer att vara, jag vet med vilken eufori jag kommer att springa längs med gatorna, dagen till ära avstängda enkom till mitt och tiotusentals andra själsfränders höga nöje. Jag äger min stad, jag älskar er publik, jag springer och är lycklig att jag får leva idag, nu, här. Men jag har inte den blekaste aning vad som händer när jag beger mig ut på de marker jag ännu inte beträtt, när jag lämnar de trygga distanserna och kastar mig ut i det stora okända, när kroppen ger upp och det mentala får ta över. Och jag är noga att bevara denna hemlighet för mig själv, vill inte ta ut vetskapen i förskott, tänker njuta av ovisshetens kittlande spänning in i det sista, ända till den dag som står inringad med neonorange markeringspenna i almanackan. "Stockholm Marathon". (Jag är förvånad över att jag inte ansträngt mig till en snyggare handstil just detta viktiga datum.)
Jag längtar järnet. Marathon är häftigt. Bulkvara och skåpmat för många av er läsare, men sett till mänskligheten en av de stora personliga bedrifter, ja bragder, den enskilde människan kan utföra. Att ha sprungit marathon är tillika klassmarkör och adelsmärke, man har kämpat i sitt anletes svett, man har visat prov på tålamod, uthållighet, mental och kroppslig styrka, har för envar och alla fastslagit att man inte är en quitter. I andras ögon. När man i själva verket mest har haft kul. Löparen är en egoistisk och förljugen varelse. Driven av den egna njutningen till absurda nivåer av kompromisslöshet, för att i nästa stund kräva medalj. Pah!
Nå, snart är jag där. 99 dagar. I runda slängar 30 träningspass, ett par tävlingslopp som formtest. Mycket arbete återstår. Måtte jag inte glömma njuta av varenda sekund, denna min sista vår som löpare innan jag sprungit min första mara.
Loggen visar att de senaste 30 dagarna har jag sprungit 100,74 km. Jag vet, det är vad många klockar på en vecka, men det innebär en fantastisk månad med mina mått mätt - så mycket har jag inte sprungit sedan månaden innan halvmaran i höstas, då jag hamnade på 110 km inklusive loppet. Om allt går som det ska, kommer jag aldrig mera att hamna under denna siffra per 30-dagarsperiod. Jag börjar kunna kalla mig löpare.
680 minuter tog det totalt. 680 minuter på lite drygt 100 km. På en månad. Om sådär en fyra-fem år tänker jag ta hela den sträckan på en och samma dag. Sanna mina ord, sådan är planen. (Hamnar jag på 680 minuter då kan jag vara mycket nöjd ;-)). Öka på distansen med typ en halvmara per år, se hur långt jag kan gå. S:t Eriksloppet i fjol, Stockholm Marathon i år. Än håller jag tidsplanen... någonstans måste man ju börja.
De senaste veckorna har varit turbulenta träningsmässigt. Mitt mål för första halvan 2008 var att följa Szalkais 4:00-program för marathonmodifierat till 4:30, för att sedan göra min marathondebut i Stockholm maj. Söndagens gruppträningar slet dock hårt på mig. Jag började få känningar både här och där, som fick mig att inse att jag en gång för alla måste ta itu med löptekniken. En veckas sjukdom kom väl till pass då jag fick tid att läsa, fundera, skriva och planera. Eller planeringen var det lite si och så med, för jag visste inte riktigt hur jag skulle gå tillväga. För bara en vecka sedan kändes det slutligen som om jag hade sprungit riktigt vilse. Szalkai eller inte? Vilka pass skulle jag köra egentligen, och hur? Skulle kroppen klara övergången, eller måste jag börja om från nytt? TSM-hetsen gjorde inte saken bättre, långpass i distanstempo där jag kände mig invalid i flera dagar efteråt. Tursamt nog började motivationen att dala. Skippade de tuffa passen i programmet och körde intervaller på löpband, med ursäkten att träna kroppen att löpa rätt och f*n gå såfort jag tappade formen. Ja, jag menar verkligen tursamt - för det var det här som så småningom faktiskt skulle ge resultat.
Till slut tog jag det bästa beslut jag kunde ta - skippa den gemensamma söndagsträningen. Igår lördag sprang jag mitt första långpass ensam igen. 16 underbara kilometrar som gick av sig själva. Steget hade klickat, tro mig, jag hade kunnat hålla på hur länge som helst, endast förnuftet satte gränsen vid 16 km. Detta i straxt under sjuminuterstempo, jag som haft så svårt att springa långsamt med rätt teknik!
Bäst av allt, idag kände jag mig inte det minsta sliten. Så jag gav mig ut på en slags återhämtningsjogg som visade sig bli det bästa distanspass jag haft på länge. 8 km, bara sådär. På lätta steg. Dagen efter långpass, jag som annars är tre-gånger-i-veckan-joggare. När jag sprang över träbron där jag alltid brukade höra mitt klampande förstärkt av plankornas resonans, tassade jag idag knappt hörbart med lätta fötter. Steget verkar hålla även för 5:30-6:00.
Det känns fantastiskt att min tekniksatsning gett resultat, inklusive Jessicas utmärkta prehabövningar. Tack. Nu har jag återfått mitt fokus i löpningen, och vet hur jag skall hantera likande svackor nästa gång de dyker upp. Inte hetsa. Lyssna på mig själv. Min kropp. Mina steg. Min andning. Bara löpningen.
Jag längtar mig sönder och samman efter att få springa maran. Och jag känner mig glad och stark över att det är då livet börjar, livet som löpare efter första maran. Äventyret känns så ofantligt stort, och lockelsen alldeles tossigt oemotståndlig.
100 km, 680 minuter. Man blir oövervinnerlig genom att veta vad man springer för.
Sammanbiten i 42,2. Foto: IF Linnéas supportstation
