if not now, then when?

Det kom ett kuvert. Stort, A4, tjockt. Handskriven adress, snygga, kurviga kapitäler. Avsändaren var inte Malmö Stad, för det trycket på kuvertet var överstruket. En ruta med texten "Var vänlig & bekräfta via mail att detta kommit fram" vittnade om ett särskilt värdefullt innehåll. Jag hade inte en blekaste aning om vad det kunde vara.

Stuff som drömmar görs av

Få saker är så spännande som ett tjockt, handadresserat kuvert som landar med posten utan att man har en blek om vad som döljer sig inuti. Där man står och känner på tyngden och fingrar på papperstexturen blir det som ett hål i rumstiden, en lucka där lite vad som helst kan hända. Tankarna far iväg till fantasins mer äventyrliga utmarker för några förtrollade sekunder, tills man något tillnyktrad börjar sprätta upp kuvertet, visserligen lite otåligt slarvigt och hetsigt med tummen sådär, men med medvetet dämpade förväntningar för att inte bli besviken över ett innehåll som med största sannolikhet kommer att vara banalare än den vilda skröna man just nuddade vid i tankarna.

Denna gång var annorlunda. Denna gång bar det mystiska kuvertet med okänd avsändare på ett innehåll så äventyrligt och spännande att min puls vid blotta åsynen slog högre än vad den gjort på flera månader av kompromisslös maffetoneträning.

The gax 100 miles. "MAP, ROUTE AND INFO" i form av två broschyrer, en för inläsning, en för navigering under loppet. Personlig nummerlapp med startnummer 100. Etikett till dropbagen att lämna vid km 48 (128). Ett helt universum av resor, möjligheter och drömmar i ett enkelt kuvert från inte Malmö Stad.

Enligt tioårsplanen var mitt mål för 2009 att utvidga tävlingsdistansen till i runda slängar 65 kilometer, i enlighet med den övergripande strategin att öka med cirkus en halvmara per år. Nu var det inte lätt att hitta något lopp på den distansen på svensk mark, och något lockande utomlands fann jag inte heller. Ett tag lekte jag med GutsMuths Rennsteiglauf på 72,7 kilometer genom Thüringer Wald, gamla DDR:s nationella flaggskeppsbragd i folklig klass med Vasaloppet, men det låg något tidigt i säsongen och var dessutom för långt. Kraftloppet i Finspång på 72 km var ett annat alternativ, det kloka valet, visserligen fortfarande på gränsen distansmässigt, men bra i tiden och på geografiskt lagom reseavstånd.

Problemet var att idén om att springa på landsväg och grus bland sjöar och klassisk kulturbygd i Östergötland inte bet sig fast i min fantasi på det sätt att jag kunde bygga upp tillräcklig entusiasm för att detta skulle bli säsongens stora mål. Loppet tände helt enkelt inte den gnista som krävs för att man mer än allt annat vill springa den banan, att man är beredd till vilka försakelser och kompromisser som helst för att motivera sig till den träning som krävs för att klara distansen. Löpning för mig är och måste vara ett äventyr, på vilket plan detta äventyr än utspelar sig, mentalt, själsligt eller fysiskt, men det trygga, hanterbara kommer aldrig att få mig att brinna till den grad som The Vast Unknown. Löparen i mig är en vampyr, vampyren närs av det blod som pumpas runt av Det Stora Äventyrets hjärta, det hjärta som får hela universum att bulta.

welcome to wonderland - the gax 100

Ett lopp som däremot ända sedan jag började springa fått mig att lämna denna värld för att försvinna in i ett närmast Carrollskt underland vid blotta tanken är the gax 100 miles på Österlen, tillika Sveriges enda 100-mileslopp. Om Spartathlon är loppet i min själ, är the gax 100 loppet i mitt hjärta. Om stolta Hellas är mitt varandes essens, är det stränderna runt Löderup och Sandhammaren och de väna österlenska kullarna som är mitt ursprung inte minst som löpare. Kapilläriseringen av mina stolta benmuskler kan jag till stor del tacka branterna upp till Ales stenar för, där jag som barn med outtröttlig överskottsenergi sprang mina spontana intervaller upp och ner, upp och ner för backen, otålig över de sölande vuxna. Faktum är att the gax 100 miles i princip från början har varit spikat i långtidsplanen för troligtvis 2012 eller 2013, med en taster i form av 50-milesklassen redan 2010, varför jag i somras påbörjade projektet att reka hela banan, i form av de sista två milen från Kåseberga till Ystad via Hammars kullar och Nybrostrand.

För att göra en lång historia kort så slant mina fingrar i vanlig ordning över tangentbordet och knappade in url:en till gax när jag egentligen hade tänkt ta reda på mer exakt info om Kraftloppet. Och det första som möter mig är ett spår i sanden och följande rader: if not now, then when.

Många liknar det undermedvetna vid en autopilot, när vi väl har våra önskningar och mål tydligt formulerade, då är det bara att förlita sig på autopiloten som ser till att våra handlingar och val leder oss till målet - ibland utan att ens gå omvägen via medvetandet. I mitt fall verkade löpardjuret i mig redan ha bestämt sig, och det räckte med en lika enkel som klatschig slogan för att fyra av den missil som bara låg och väntade på att få blåsa iväg en anmälan till 50-milesklassen på the gax. Faktum är att allt gick så fort att jag helt missade att anmälningsstart inte var förrän i januari (det här var för en månad sedan), men arrangören Stefan var sjysst och svarade med ett grymt nice mail.

Så det jag ville säga var egentligen bara följande, huvudmålet för säsong 2009 är spikat, det blir inget mindre än the gax 50 miles, och det är ett av de absolut häftigaste, vildaste och skönaste loppen vi har en chans att springa i detta land. Faktum är att det enda som smäller högre är the full monty i form av riktiga the gax 100, men det får som ni förstår bli en senare historia.

Ändamålsenliga outfits och mål

Något som var mycket spännande med militärträningen var den kollektiva metamorfos som skedde efteråt i omklädningsrummet, från ett ganska homogent gäng träskdoftande mudbabes till affärskvinnor, studenter, jurister, säljare och detaljhandelschefer. Förvandlingsakten var ett alltid lika fascinerande under i mina ögon, hur vita kragar, kjolar, smycken, koftor, nätta lackskor och glänsande hår och vackra frisyrer liksom dök upp från ingenstans och nu plötsligt prydde de amazoner jag bara för en stund sedan brottats med i dyn.

Häromdagen hade jag den sälla turen att efter min jogg till labbet ha sällskap av inte mindre än två andra löpare i kvinnornas omklädningsrum, dit det krävs kort med specialaccess efter problem med oidentifierade snuskhumrar som inte kunnat hålla sig från att slinka in och sno ett par trosor eller två när andan fallit på.

Den ena löpartjejen förvandlade sig till en rekorderlig naturvetartjej, i jeans, skorta och hästsvans, medan den andra anspelade på vetenskapskvinnans mer glamorösa kvalitéer och tog andan ur mig med grön långkjol, mörk jumper och lång silverkedja runt halsen, ekvisit matchande hennes vackra mörka hår och dito ögon.

Själv var jag i full färd med att byta om till den grungedrottning jag för närvarande förpackar min målmedvetna särart med - "jag är inte så tuff som jag ser ut, jag är tuffare" - när den mörka skönheten med hänvisning till min avhängda löparjacka undrade vilka IF Linnéa är och var vi håller hus, hon hade sett oss på en hel del lopp på sistone.

"Zinken", säger jag stolt, och berättar mot bakgrund av våra fina anor om vår hypelika revival detta år. "Och du," undrar jag, "tränar du själv för någon klubb?"

"Spårvägen," upplyser hon ödmjukt och ser på mitt breda flin att jag fattar, "jag gick med i våras men drog på mig en stressfraktur ganska snabbt så jag har precis börjat komma igång igen." Så önskar vi varandra en bra dag och försvinner ut i AlbaNovas korridorer.

Själv har jag fått lite att tänka på, och blir lite nedstämd av tanken att bli uppraggad av en elitklubb för att sedan dra på sig stressfrakturer, ett bättre öde kan man ju önska sina omklädningsrumskamrater. Det är också mycket snack just nu överallt om målsättningar för 2009 och liknande, och jag blir inte av med den där gnagande tanken att allt det här hänger ihop på något sätt, särskilt när det gäller de mer våghalsiga planerna man läser om alltsomoftast. "Springa maran under tre timmar". "Köra Fjällräven Classic på ett dygn". "Knäcka PB på milen, halvmaran och maraton". "Silver på Lindingöloppet". Ofta när jag läser den sortens mål sätter jag andan lite i halsen, och undrar med tanke på skribentens förutsättningar hur i hela friden det skall gå. Men faktum är att ibland går det ju faktiskt alldeles utmärkt.

Problemet är inte att springa maran under tre timmar. Det känns liksom som att många egentligen faktiskt har den potentialen. Problemet är att palla den träning som krävs för att springa under tre timmar.

Visst, många lägger in den i sammanhanget politiskt korrekta klausulen i sina föresatser för 2009 och skriver något i stil med "vara fortsatt skadefri och ha kul när jag tränar", men jag undrar om hela den här målsättningsgrejen inte slår lite galet trots allt, att den i viss mån förblindar oss vad gäller det egentliga arbetet för att nå dit.

Kanske det inte vore så tokigt att istället ha mål i stilen med "att klara och genomföra den träning som krävs för att göra femtio miles". Att fokus ligger på träningens värde, på den ojämförliga betydelsen och unika särarten hos varje enskilt träningspass, istället för det där loppet som egentligen bara är en slags självklarhet när förberedelserna väl har avklarats. Om mitt mål istället är att träna på en viss nivå, kanske jag tacklar uppgiften med större klokhet och den livsviktiga ödmjukhet som krävs den dag det börjar smärta och dra på fel ställe i knät eller hälsenan.

Visst, jag drömmer också om Det Stora Loppet långt därborta i decenniets utkanter. Men allt jag gör, löper och andas nu syftar ju egentligen bara till att bli stark nog för att jag skall kunna klara allt det som krävs för att kunna springa ett sådant lopp, för att kunna träna till ett sådant lopp.

Jag kanske är paranoid, men jag tycker mig ha sett ett samband mellan att PB:na rasslar in samtidigt som skador och skavanker börjar göra sig påminda. Priset för att spränga sina gränser är att slita om inte sönder så ändå hårt på sin kropp. Det påminner om ett slags spelberoende, du går på Casino, och du vinner som fan, men likförbannat ger du dig inte förrän du spelat bort alltihopa igen. Det är inte längre du själv som styr, din strategi som sätter gränserna för din insats - du bara kör tills du helt enkelt är så pank att du inte längre kan göra något åt saken.

Kan man önska sig ett PB-fritt år? Ett år där man inte blir snabbare, utan bara klarar att träna allt mer och allt hårdare? Kan man vänta med att casha in tills det verkligen betyder något? Om jag på sikt vill under säg 3:30 på maran, varför då överhuvudtaget bry mig om sub 4:30 på vägen?

Jag känner att något är på gång att hända här, och det skall bli spännande att se vad min hjärna ruvar fram så småningom. Själv är jag mest irriterad för jag hade behövt springa av mig några mil idag, men det får jag inte, för det är återhämtningsdags efter fyra veckors ökning i sträck. Blä - jag vill ju köra!

Marken för mina fötter

I filmen "The Long Run" finns en nyckelscen där minibussen med löparteamet under banbesiktningen inför Comrades Marathon kommer fram till den fruktade Cowies Hill. Leading lady Christine hoppar då till coach Barrys förtvivlan ur bussen för att dagen innan loppet springa uppför den djävulska backen, istället för att följa påbudet om vila inför tävlingen. Den exakta formuleringen har fallit mig ur minnet, men lyder något i stil med att hon fanimej tänker springa uppför backdjävulen så att den minsann skall komma ihåg henne. Med andra ord, betvingar hon backen idag, så kommer den inte att kunna knäcka henne i morgon.

Som löpare betvingar man backar, sträckor och distanser genom att ge sig på dem, springa dem, göra dem till sina. Det råder en slags evig terrorbalans mellan löparen och banan, där en backe väl en gång sprungen uppför i full kraft för all framtid kommer att ha förlorat sin förmåga att knäcka eller besegra löparen. En sprungen backe eller sträcka är en ägd sådan, kanske en slags evolutionär kvarleva från löpningen som revirdanande aktivitet.

Armin Müller-Stahl som ultracoach med backtrauma

Cowies Hill, i verkligheten bara en av ganska många och även jobbigare backar under Comrades, är i filmen anledningen till det djupa psykologiska trauma coach Barry bär med sig efter att år efter år tvingats bryta loppet och aldrig lyckats slutföra de ärorika 89 kilometrarna - ett nederlag begripligt för en löpare om något. Om Cowies Hill är coach Barrys nemesis, är det i mitt fall Grekland som först slukade mig med hull och hår och sedan spydde upp mig, bara för att åter tugga i sig mig bit för bit och till sist än en gång spotta ut mig. Grekland är också det land som präglat mig som kanske inget annat av de tre jag räknar som mina hemländer, och ingenstans är mina själsliga rötter starkare.

Jag lämnade landet i fullständig kapitulation, som barskrapad totalförlorare, med hjälp av lån från Svenska Konsulatet till den flygbiljett som mirakulöst dök upp på reseagentens skärm till "sjömanstaxa", och en uppgiven passkontrollant som ur egen ficka betalade straffstämplarna för att jag vistats för länge i landet utan giltigt uppehållstillstånd. Pengar hade jag ju inte ens till vatten, och allt jag ägde vid den tidpunkten fick plats i handbagaget beståendes av en stycken sportbag i signalgrön nylon.

Det som gör mig både nyfiken och konfunderad över vem jag egentligen var då för snart tjugo år sedan är att jag under några veckors mellanlandning hemma hos morsan gav mig ut på envisa och sammanbitna löpturer för att försöka behålla den fysiska toppform jag lyckats skaffa mig tack vare karaten (som antagligen både bildligt och bokstavligt räddat livet på mig), och som var nödvändig för att komma in på polishögskolan jag funderade på att söka till om jag väl lyckades skaffa mig gymnasiekompetens. Jag har ingen aning varför jag just sprang, och inte varade det längre än till min lovande terrängdebut något halvår senare heller, men av någon outgrundlig anledning har jag alltså nu för bara knappt två år sedan åter plockat upp den tråden.

I Grekland hade jag tidigare inte sprungit en endaste meter, och alltså blev den senaste veckans löprundor det första steget i min revansch att slutligen betvinga detta vilda, vackra och omåttliga land, denna gång som löpare. Vi landade i onsdags vid tvåtiden på natten på Thessalonikis flygplats, och en oförblommat bolmande taxichaufför transporterade oss de ynka två kilometrarna till hotellet under gnällande protest och med skamlöst påslag för att han minsann väntat i hela tre timmar för ett sådant skämt till körning. "Athina Palace" låg vid den icke bilburnes motsvarighet till världens ände om något, mitt bland industriområden, bensinmackar och strippklubbar, med minimala vägrenar längs de hårt trafikerade genomfartslederna. Räddningen blev de småvägar som ledde genom kohagar och åkrar mellan olika fabriks- och verkstadsbyggnader, och Linnéatröjan med texten "SWEDEN" som nödtorftig förklaring till varför jag som ensam kvinna joggade kors och tvärs genom dessa gudsförgätna trakter.

De första kilometrarna på grekisk jord kändes lite läskiga och darrfotade, som om jag inte riktigt kunde lita på denna ödesdigra mark, men ganska snart var det jag som var den starkare, löpareuforin spred sig i kroppen och Olympens gudar sjöng med småfåglarna i olivträden. I Komotini nästa dag var läget bättre, och det blev mörkerlöpning varhelst jag hittade trottoarer och gatubelysning. Komotini är en märklig stad även med grekiska mått mätt, och ett påtagligt osunt leverne ute på stan som gör det svårt att känna sig som något annat än en vinnare när man springer genom de kaotiskt ruffiga gatorna, den frenetiskt rökande lokalbefolkningens storögda blickar till trots.

Sista anhalten var Thessaloniki, Greklands andra stad och ungefär lika stort som Stockholm. Äventyret började med performance-konsert med The Residents på Club Principal; den kvällen avslutades med en streakrunda runt hotellet efter att ha läxat upp receptionisterna för att glo på mjukporr under incheckningen. Thessaloniki är i övrigt levande, kul, välkomnande och dynamiskt på alla sätt, och längs paralian, strandpromenaden, kunde man till och med springa på andra joggare. Under långpasset från hamnen hela vägen till stadsdelen Kalamaria (Thessalonikis egen motsvarighet till Santa Monica) fick jag även fint sällskap i form av två gulbruna löshundar, som snällt trippade bredvid mig i perfekt kadens ända till den vägkurva som antagligen utgjorde bortre gränsen för deras revir. Sista löprundan i Grekland för denna gång blev en liten tur från hotellet runt vita tornet, stadens landmärke, och åtminstone Thessaloniki ligger nu snällt för mina fötter.

Lite drygt fyra mil fick jag ihop på de här knappa fem dagarna, det får jag vara nöjd med tanke på det i övrigt späckade familjeprogrammet. För egentligen var jag inte där för att springa, utan för min dotters examenshögtid då hon och hennes medstudenter svor sin ed till vetenskapen. En spännande historia i sig, och väldigt mycket Grekland det med.

Hemma hos

Saker man kan få höra hemma hos oss:

- Alltså, här står det att de här getingarna flyger 60 miles om dagen och att det motsvarar en människa som springer över två maraton per dag - men det är ju ingenting om man tänker på sexdagars

- Undrar vad Haile gör på 100 kilometer

Saken är bara den att det var inte jag som sa det.

Friday Night Party Pleasures

Det var mycket länge sedan att jag var ute och röjde en fredagskväll. Vi börjar snacka typ år vid det här laget, och inte längre bara månader.

Jag kan inte påstå att jag någonsin varit en särskilt osocial person, snarare har jag varit ett riktigt partydjur i princip hela mitt liv. Det var när jag började dansa på allvar som jag samtidigt tröttnade på rent umgänge för umgängets skull. Dansa var ju fan så mycket roligare, så jag slutade gå på vanliga fester och började arrangera klubbar istället för att bjuda polarna på middag. Fortfarande gäller att det är tvärkört att få med mig på en ordinär fika, om det inte vankas underhållning av det mer fysiska slaget innan.

Sedan ett drygt år tillbaka har jag dessutom inte druckit en droppe alkohol, vilket gör "vanligt" umgänge i vänners lag om möjligt ännu mera ointressant. Och nej, jag har då inte varit den som spottat i glaset. Öl har jag visserligen alltid tvärratat (i mina gräsrökande och pillerpoppande tonår som medelklassunge i Urban Germoney fnystes det åt öldrickare som "die Asozialen"), men drinkar, vin, champagne - det var fina grejer det. Möjligen var det lite ovant i början att lägga av, men lustigt nog har jag inte saknat en endaste droppe. Så mycket för den där skumpan som man aldrig skulle klara att fira nyår utan, finmiddagen som inte skulle vara komplett utan det lilla röda. Meh!

Hursomhelst, igår var det fredag, och jag var faktiskt ute och röjde åtminstone till midnatt. I skogen, med pannlampa, tillsammans med ett brutalt gäng från armyträningarna och klubbkompis löparfantasten. Shit vad vi hade kul.

Mörkerlöpning i terräng triggar igång det inre djuret på ett sätt som får varje annat partyrus att blekna till en lam munterhetskänning i jämförelse med den vildsinta upprymdhet som sprider sig från de leriga skorna ända upp till den ångande mössan och ut i de stelfrusna fingerspetsarna. Stridshormoner och lyckomolekyler pumpar ut i blodomloppet om vartannat, och leder till en euforisk känsla av närvaro som får varje steg i den mjuka myllan att kännas lätt och gudabevingat.

Smart att köra sitt star smile mot kameran med pannlampa... foto: Robban

Vi flyger fram genom natten, ömsom kämpandes, ömsom snubblandes, letar bunkrar, kryper i hål, löper blint genom betonggångar i totalmörker, skrattar, krockar, peppar, väntar in och springer ifrån om vartannat.

På den sista avkroken från milspåret runt Ensta Krog, en halvt obanad stig som Bruno utlovat som extra underhållande, dansar mina fötter av sig själva över rötter, sten och pölar i mörkret, och jag känner en obeskrivlig lycka över att få vara den nattlöpare jag är just där och då. Det finns ingenting, ingenting som kan uppväga känslan av att vara i sitt absoluta esse par excellence - glöm allt vad lopp och tävlingar heter som mål, den största motivationen att träna är den styrka det innebär att kunna vara och leva den man innerst inne är.

Jag är en idiot.

Jag har gjort något så urbota korkat, och allt är naturligtvis mitt eget fel. Det som för drygt tre veckor sedan lät som en fantastiskt kul idé visade sig vara rena rama dårskapet. De flesta normala människor hade inga problem att inse det direkt, och viftade bort det hela skrattandes. Men inte jag. Nä nä. Det var ju en jättebra idé. Ni som är lika lättlurade som jag ber jag sluta läsa här, för ert eget bästa. Ni andra kan gärna få er ett gott skratt på min bekostnad.

När jag för drygt tre veckor sedan var förkyld och uttråkad och träningsabstinent surfade jag i vanlig ordning runt på allsköns ultrasajter och råkade stöta på det mycket avlägset mentalt besläktade fenomenet streak running. Nu talar jag inte om såna där överförfriskade britter som springer moonandes över fotbollsplan mitt under pågående derby, utan en streak runner är en person som springer varje dag, året om, no matter what, i en oavbruten så kallad streak. Enligt USRSA:s webbsida (jodå, det finns officiella organ för sådant) innehas dagens längsta pågående streak av Mark Covert i Kalifornien (var annars), som alltså sprungit minst en mile varenda jävla dag sedan den 23 juli 1968. Det är över fyrtio år, så snubben som nu är 57 år gammal måste ha börjat någon gång när han var 17. En ungdomlig dårskap som blivit till ett slags befängt livsinnehåll.

Annat är det med Walter O. Byerly, 78. Han började inte med den här idiotin förrän han var 45. Man noterar också att det är lite glesare bland kvinnorna i koryfén, dock har Margaret O. Blackstock en fullt respektabel obruten streak i 25+ligan med start 9 september 1979. I 10+ och 5+grupperna blir det genast några fler. Faktum är att det räcker med ett års streak för att platsa på USRSA:s listor, och det inte alltför imponerande antalet i den gruppen jämfört med andra tyder på att det är början som är svårast.

Fascinerande, tyckte jag, och det elaka fröet hade uppenbarligen redan börjat gro i min hjärna. Lyckades till och med få med mig några likasinnade på mitt löparforum, och gruppen Funbeat Streak Runners var född. Vi var 17 från början, 11 är nu kvar som springer åtminstone en kilometer varje dag. Enligt USRSA:s regler är det minst en mile som gäller, och den skall dessutom springas utan hjälpmedel, dvs. utan kryckor, wetwest eller annat som kan vara nödvändigt i skadeperioder. Jag tyckte det var onödigt hårt och strök raskt den klausulen från vår egen regelbok, innan jag insåg att det kanske var av ren omtanke om löparna - om inte ens allvarlig skada skall få stoppa en streak runner, hur kan det då gå. Vi är ju trots allt bevisligen för envisa för vårt eget bästa.

Ron Hill, löparlegend och streak runner

Faktum är att inte ens ikonen Ron Hill platsar på USRSA:s listor, trots att han enligt uppgift har en obruten streak med minst en mile per dag sedan någon gång i december 1964. Ron har nämligen fått ta hjälp av kryckorna ibland. Korsbensbrott, fotoperationer, bilolyckor eller andra småsaker ska väl ändå inte få avhålla en sann entusiast från den dagliga löprundan.

Jag har under de gångna dryga tre veckorna nästan spytt av leda vissa av de tillfällen då jag fått tvinga mig själv ut på den löjliga nödrundan runt Tanto minigolfbana eller fram och tillbaka över Liljeholmsbron. Varför i hela friden vill man göra detta. Jag vet inte. Det bara blev så, jag kunde inte låta bli. Och nu när jag bestämt mig och börjat köra kan jag ju inte sluta. För all del, missförstå mig rätt - det är hur kul som helst. Jag är en idiot.

SUM eller Om sånt som är roligt fast det inte är kul

Jag kan börja med att lugna er: det var jobbigt från första steget och sedan hela vägen alla de femtio kilometrarna. Faktum är att jag inte trodde det var möjligt att ett så pass långt lopp kunde upplevas så fysiskt jobbigt under hela tiden, och förgäves väntade jag på åtminstone periodvist lättnande ben eller kompenserande endorfiner till tröst. Nu har jag sovit, jag har ätit, jag har sovit igen, och i dvalan mellan sömn och vaka har jag bara drömt om ostmackor, pizza och pommes frites (jag är glutenintolerant och vegan, go figure). Dags nu att berätta historien om mitt första ultralopp, jag vet att ni har väntat.

Jag vet inte riktigt vad jag bör skylla på, kanske det var att min magiska fotkräm från Body Shop tagit slut, den som jag brukar gegga in mina tappra fötter med inför långpass och långlopp. Istället fick det bli Elizabeth Ardens tjärdoftande och svindyra Eight Hour Creme, som legat oanvänd ända sedan ett onödigt impulsköp på taxfree för några år sedan. Jag räknade ju trots allt med att komma runt under åtta timmar, och ignorerade därför långdistanslöpningens första huvudlag att aldrig prova något nytt du inte provat innan på träning.

Nåväl. Mentalt var jag på kanonhumör, och funrun och jag klickade direkt när vi träffades på Slussen för vidare färd mot starten i Björkhagen, vi var som småungar på julafton och här skulle vankas party party party hela dagen. Nummerlappsutdelningen bjöd på skönt mingel med gamla och nya ultravänner, inte minst gänget från Hornstull-Järna, så det blev stort kramkalas och även nya bekantskaper såsom Funbeat-Olle, tyvärr skadad men ändå så pass terrängultrahungrig att han inte kunde hålla sig från starten. It's just the way we are.

Det visade sig att jag hade äran att dela tävlingsdebuten som ultralöpare med inte mindre än två mycket spännande framtidshopp - N'batha M'bwele och min klubbkompis Sub2, som såg ut som tagen ur något kalifornskt ultrarunningfanzine. Jag vet inte vem av dem två som var coolast, sub2 med sin festis eller N'batha med pippiryggsäcken, men jag undrar om inte festisen tog priset trots allt med tanke på den sköna (om än kanske oavsiktliga) referensen till en viss icke helt okänd reklamkampanj. Sub2 rockade för övrigt hela vägen trots skadekänningar och kammade hem fjärdeplaceringen på grymma 3:48:07. Riktigt, riktigt kul och jag hoppas han fick mersmak - vi vill ha fler ultralöpare av den kalibern!! Men låt oss för all del inte gå händelserna i förskott.

Starten gick, och det bar av i maklig takt på tunga påkar. Jag var inte orolig, även om det sällan brukar kännas så i början på just lopp så brukar jag kunna vara rejält seg i en 5-10 kilometer innan det lossnar och benen börjar gå av sig själva. Jag koncentrerade mig på att hålla det tempo som låg inom vår ungefärliga tidsplan med sikte på 6:30, struntade i benen och hade kul med funrun istället. Trots den sega kroppen ska jag faktiskt erkänna att jag hade förbaskat kul i terrängdelarna trots allt, rötter sten och lera is da shit, och jag njöt i fulla drag av känslan att flyga fram på dansande fötter medans dyn yrde omkring mig. Den lilla terrängvana vi hade visade sig vara en klar fördel, vi plockade faktiskt två placeringar bara på att inte spjärna emot nedförs.

Efter femton kilometer började jag bli lite orolig, vi låg trots allt några minuter efter jämfört med när jag rekade samma sträcka för några veckor sedan, då med brutet revben och i rejält taskig form. Kroppen hade fortfarande inte piggnat till, och jag hade drabbats av en överväldigande vargahunger trots sedvanlig tävlingsfrukost och intag av gel och spirulinabollar helt enligt schemat. Plötsligt dök en ängel upp från ingenstans - Superwoman MarathonMia! Efter skrattblandat kramande drog Superwoman och funrun iväg i sexminuterstempo de sista par hundra metrarna till första vätskekontrollen vid Alby Friluftsgård, Mia försökte locka med mig med löfte om bananer men jag lyckades hålla huvudet kallt och var glad att funrun fick chansen att sträcka på benen ett par minuter.

Fan fan fan vad sen (foto: världens bästa MarathonMia)

Två bananer och en skotömning senare var vi på väg igen, i hasorna på Boel och Liselott som vi tidigare gått om men som raskt hade plockat tillbaka sitt försprång tack vare mina skosnöreproblem vid kontrollen. Det vankades åter terräng och funrun fick lite tävlingsvittring, så vid klippstupet efter Nyfors tog vi tillbaka vår ledning i loppets jumboliga. Efter ungefär halva sträckan dök jumper upp som utlovat i sin blåa retrooverall, vi hajfavjade enligt plan och lyckades få honom med oss en bit. Jumper trivdes utmärkt med det låga tempot och den lilla biten blev allt längre; när vi slutligen kom ut på asfaltsträckan efter kontrollen vid Brakmaren släppte funrun loss sina stackars tyglade ben och drog ifrån, medan jumper höll sällskap i mitt envisa malande på landsvägen.

Efter nästa vätskekontroll och med ohyggligt många fler mil än planerat släppte jumper för att ta bussen, jag fick en ny kompis i form av bakersta följecyklisten Roffe fram till Tyresta by. Nu låg jag åter i hasorna på grymt söta Liselott, den leriga terrängen spelade mig väl i händerna och jag gick om. Ganska snart hörde jag röster i skogen, det klappades händer och det hojtades, och det visade sig vara ett par där tjejen i princip tagit slut helt medan killen var pigg som en mört och sporrade sin hjältinna att inte ge upp. De var ungefär den vackraste uppenbarelse jag sett i sin kämpaglöd och kompromisslösa sammanhållning, och med tårar i ögonen insåg jag att mina problem var peanuts i förhållande till vad den fullständigt utmattade tjejen fortfarande hade framför sig. Vid det här laget hade mina ben tagit slut helt, och jag stapplade och snubblade fram som en giktsjuk gammal skröpling.

Någonstans runt 45 kilometer blev det skumt hormonkajko och brösten svällde upp som vid värsta mjölkstockningen, där sprang jag förbi en liten sjö och radhus på höger sida med bröst som skrek efter att få amma och det kändes mycket surrealistiskt vill jag lova, the running cow liksom. (Nej killar det är inte normalt.) Eller running cow I'd wish förresten, mina ben var inte längre kontaktbara rent neuromotoriskt, och det gick inte att involvera dem i någon form av löpning i högre tempo än åtta minuter per kilometer. Det var oerhört irriterande eftersom jag dels var mentalt helt beredd på att kämpa, dels skulle det låga tempot innebära längre tid till mål.

Så småningom kom jag fram till en överraskande sista vätskekontroll knappa tre kilometer före mål, precis innan sista ärevarvet rund Nedre Rudan. Jag såg ut över sjön och insåg att det som var kvar var en baggis. Det var grymt backigt så någon löpning i egentlig mening var det inte tal om, jag vandrade uppför med bryska steg och lät mig snubbla handlöst utför i dödsförakt med hjälp av mantrat gravity is your friend på hjärnan.

Till slut var det äntligen dags för målgång, och den utlovade mardrömslika volleybollplanen med sandlöpning visade sig vara ett par skrattretande metrar, jag blev faktiskt så snopen att jag fortsatte springa och inte fattade att jag passerat mållinjen förrän jag var framme vid kaffetermosarna. Janne C skojade med mig och föreslog att jag skulle ta en runda till runt sjön, för en sekund vaknade kaxjävulen i mig och hade han erbjudit något mer lockande än ont i benen som muta hade jag banne mig kört. Jag hade ju redan femtio pisskilometrar bakom mig, så jag hade lika gärna kunnat springa futtiga tre till utan att det gjort någon större skillnad på helvetet. 6:45 klockade jag, och det lär väl bli några minuters påslag på officiella tiden. Godkänt.

Summa summarum så var det inte kul att springa, men det var kul att springa SUM om ni fattar vad jag menar, det är ett fantastiskt lopp på alla sätt. Så här i efterhand känns det som en grym egoboost att bara obevekligt ha malt på i nästan sju timmar, utan minsta ljuspunkt vad gäller själva löpningen. Det var pest och pina, det var bara att hålla ut, och det var precis vad jag gjorde, utan att ens för en stund tappa fokus eller låta känslorna drifta iväg och förleda mig in i negativitet eller annat skit. Jag hade ett jobb att utföra, och det var bara att göra det, liksom. En ovärderlig tävlingserfarenhet som jag känner mig riktigt jävla stolt över. Jag är bara snopen och överraskad att det hände på en så pass kort distans, men å andra sidan skall det bli grymt kul att springa nästa 50K för då kommer det bara bli roligt. Jag menar, man kan ju inte alltid ha turen att pricka sämsta dagsformen ever.

Vad gäller såhär dagen efter har jag bara två saker att rapportera: fötterna vill inte att jag står på dem. Resten av mig vill bara ha pomfritt.

T -38 h

Vad är det som pågår egentligen? Vid det här laget borde jag ha en detaljerad strategi utarbetad och inmejslad i ryggmärgen, eller åtminstone vara lite nervös. Jag känner ingenting, och mina loppförberedelser har inte sträckt sig längre än att jag idag köpte med mig en ask spirulinabollar från Konsum. Det är två dagar till Sörmland Ultra Marathon och min tävlingsdebut på 50 km.

Okej, vissa lopp prioriterar man inte så högt och då finns ingen anledning att lägga ner större krut på de mentala förberedelserna. Då kan det gå åt pipan, som på Kungsholmen Runt, eller det blir pers med en halvtimme, som i Månkarbo. Men SUM är inget nedprioriterat långpass med guldkant. SUM är prio ett, säsongens stora mål, min debut på ultra liksom som jag dessutom fått slåss för med näbbar och klor när alla andra dragit i mig för att springa Lidingö Ultra eller Hallsberg eller Uppsala eller annat skoj som jag missat just på grund av min envisa fixering vid just SUM. Det var på SUM det skulle ske, basta. Och nu är jag här, och känner ingenting. Förutom att det skall bli hur kul som helst att springa, men det är en annan sak.

Problemet med SUM är distansen. 50 kilometer. När jag fortfarande inte hade sprungit marathon så kändes 42 kilometer som en mycket avlägsen drömgräns, distansernas distans som sållar löparna från motionsjoggarna liksom. Marathondistansen är mytomspunnen med sina historier om VÄGGEN, nödlandningarna, den olidliga milen efter 30 km, k-r-a-m-p, Västerscarybron och allt det där. "Du kommer aldrig mer vilja springa, du kommer att ställa in alla framtida lopp under maran", ni vet. Så när det var dags för marathon var jag rejält upp-psykad, det var en stor dag helt enkelt, jäkligt stor. 42195 meter liksom, med allt vad det innebar.

50 kilometer däremot - det är fan ultradistanslöpningens motsvarighet till VårRuset. "Alla kan", kvittrar ultracommunityn glatt när de fått ännu en aningslös pretendent på kroken, "alla som kan springa marathon klarar av att springa 50 kilometer". Det psykologiska resultatet blir att där man tidigare upplevde maradistansen som en nästan oöverstiglig initieringsrit, blir ens första 50K till en jogg i skogen, liksom.

Jag har noll respekt för distansen. Efter tremilaren med funrun förra veckan har jag också noll respekt för terrängen. Det är mitt lopp, så är det bara. Jag har inte ens vett att oroa mig för att mängdträningen kommit rejält i kläm den senaste tiden. Jag har ju armytränat och är starkare än någonsin. I mitt tempo blir man ju ändå inte trött.

Och vet ni vad? Jag känner mig lite snuvad på partajet. Till nästa år måste jag leta en riktig utmaning, något lopp som gör en lite skrajsen, så att man känner att det är på gränsen att man ens har en sportslig chans att klara det. För det här är inte bra. Inte bra. Man kan ju fan inte bara ha roligt jämt!!

Ultrafri

Idag ändrade jag av någon outgrundlig anledning och utan medveten viljeakt min facebookstatus till Fredrika enjoys ultimate freedom.

Meningen studsade tillbaka mot mig i samma ögonblick som solen hittade in genom fönstret. Ultimat frihet. Ja, det är riktigt, jag känner mig fullständig och absolut fri, och för mig är det absolut högsta lyckan. Jag har (haft?) vänner som går igång på det här med frihet i rentav hätska dimensioner, som spottar och fräser att frihet är en illusion, att vi är rakt och igenom begränsade, eller att de domäner där man upplever sig fri likväl är ett fängelse om än med annorlunda regler och förhållningssätt. Andra ser mindre aggressivt på frågan och verkar bara förlika sig med ett slags tillstånd som trots allt upplevs avskuret från de vidder den absoluta friheten öppnar.

Det är en svår diskussion, och med husfilosofen på säkert avstånd vågar jag påstå att den absoluta friheten är inget man kan fastställa respektive falsifiera medelst argumentation, den kan bara levas och upplevas, och man vet när man är där. En okuvlig strävan mot denna frihet, att veta att horisonterna alltid sträcker sig en bit längre fram, att som bäcken rinna förbi stenarna i ett för alltid rörligt flöde i den okuvliga färden mot det oändliga havet.

Jag är fri, jag är lycklig. Det är min absolut innersta kärna, och själva löpningens essens.

Absolut lycka en grå, kall och jävlig dag i april. Foto: trbglöparen

Jag är kär

It's spelled L-O-V-E (fotograf: funrun)

Carrie Bradshaw kan gå och dra några gamla Blahniks över sig. Hennes ytliga skofetisch kommer inte i närheten av min, eftersom jag utöver rent estetiska kvalitéer också är en sucker för funktion. Okej, jag gillar inte att göra reklam på bloggen, men ibland - och alldeles särskilt när det gäller något så livsavgörande som skor - så måste jag bara göra ett undantag. Det jag skall berätta om nu är nämligen mer än bara en ny skomodell. Det här är banne mig ett löparskohistoriskt genombrott.

Inov-8 är ett brittiskt företag grundat av ett gäng fellrunners som tröttnat på all undermålig löputrustning därute. Målet var ett sortiment av lätta terrängskor med suverän löpkänsla som möjliggör ett naturligt löpsteg där foten får arbeta som den är tänkt hela steget igenom. Bara en sån sak gör ju de här folksen till mina absoluta själsfränder - för som jag säkert redan tjatat om så fnyser jag åt alla uppbyggda klunsar till skor med dämpning, pronationsstöd och fan och hans moster som omöjliggör den biosensoriska feedback som är nödvändig för att vi skall kunna röra oss som de optimala löpardjur vi faktiskt är. Ett suveränt koncept, som även återspeglas i att vikten i standardstorlek hos respektive skomodell enkelt kan avläsas i dess namn. Öppna kort, med andra ord.

Jag har redan berättat om hur överförtjust jag är i mina nätta roclite 285, men sedan Inov-8 nyligen släppte sin senaste nyhet X-talon 212 har min grad av upphetsning nått nivåer en gift kvinna som jag borde skämmas över. Vad värre är, min första dag som gräsänka under Dr. Björnssons pågående konferensturné ägnade jag åt att leta reda på en svensk återförsäljare för att beställa ett par. De kom igår, med vändande post (tack SM sport), och jag hann knappt snöra på mig dem förrän det var dags att ge sig ut på date med funrun för tre mils rekognoscering och sista långpass inför SUM.

Det första som slog mig var att de här skorna är så mjuka att man banne mig nästan känner sulans gummidobbar mot tassarna. Lätta? You betcha - köksvågen visade på 190 g, samma som mina Asics DS Racer AKA krokodillerna. Säg mig den terrängsko som klår detta! Min första tanke var att det är vansinne att springa tre mil i otestade skor som mina fötter kanske trots allt ännu inte är tränade för. Min andra tanke var att det vore ännu större vansinne att nästa vecka springa fem mil på tävling i dessa skor utan att innan ha testat dem ordentligt på en rekorderlig distans. Och eftersom de ändå redan satt på fötterna så slutade jag tänka och begav mig till bussterminalen vid Gullmarsplan, jag var ändå redan sen.

Ingenting klår känslan av lätta skor på fötterna. Inte för att mina andra skor väger särskilt mycket, men det verkar gå en fysiologisk gräns någonstans under 200 g där man plötsligt upplever att man har vingar på fötterna. Detta tillsammans med mjukheten gjorde att det kändes som att springa i ett par mystofflor, liksom. Jag var orolig för att mjukheten skulle leda till trötta fötter efter någon mil, men farhågorna kom på skam och den enda tröttheten jag kände under passet var den grymma träningsvärken i låren från måndagens Army Fitnesspass.

Nu är X-talon 212 inte bara lätta och mjuka, de har helt suveränt grepp också. Man springer uppför våta bergshällar och känner sig som Spiderman. Inte en chans att man halkar nedför leriga backar eller skrinnar på blöta rötter. Gårdagens enda missöde kan jag inte lasta skorna för, jag föredrog gyttjan framför de gungande spängerna och vid något tillfälle missbedömde jag djupet och stöp rakt ner i dyn. På så vis kunde jag samtidigt visa funrun vilken tuffing jag är. Sträckan vi sprang var perfekt som testbana och innehåll ungefär lika delar teknisk terräng, skogsstig, grusväg och asfalt - och mina snygga puppor höll lika bra för allt.

ultraschmultra testar: kan dina skor göra såhär?

Okej, jag är lyrisk, jag är fan kär i de här skorna, men nog tjatat om hur fantastiskt allting kändes och bla bla bla. Till kalla fakta istället. De flesta löparskor, även lättvikts- och racermodeller, brukar ha någon form av stöd för hålfoten. Riktigt stabila modeller fungerar i princip som att springa med gips, dvs. undersidan av skon är helt rigid så att foten befinner sig i samma raka läge hela steget igenom. De flesta verkar numera ha insett att detta kanske inte är helt optimalt, och "skotestet" som rekommenderas i de flesta löpmagasinen går ut på att se om man kan böja främre delen av skon. På så vis tillåts foten viss rörelse under steget och att trampdynan kan arbeta. Stödplattan i sådana skor börjar alltså straxt bakom trampdynan och löper under hålfoten och hälen till bakre änden av skon. Stödet anses vara nödvändigt så att man inte skall bli trött i fötterna, som annars skulle tvingas arbeta för att liksom "hålla ihop" foten under steget. Dessutom anses stödet främja det så kallade frånskjutet, ännu en lika förbehållslöst vedertagen som mekaniskt tveksam sanning.

X-talon 212 saknar helt sådant stöd, och är därför mjuk och rörlig under hela foten (se bilden ovan) - något som går fullständigt käpparakt emot det rådande löparskoparadigmet. Man känner bara, va, kan man bara göra så, liksom?!?! Typ vaddå, springa i sockiplast liksom?! och just så är det, ungefär, fast rejälare så att foten trots allt är fullständigt skyddad mot allt vad hårt underlag, vassa stenar och rötter heter. Det är trots allt en riktig terrängsko, en sko som lyckats förena det bästa av två världar - barfotalöpningens frihet, känsla och biomekaniska överlägsenhet med terrängsulans suveräna grepp, stadga och skydd mot allt vad elakt underlag innebär.

Snälla förklara för mig - någon! - varför man överhuvudtaget kommer på idén att det skulle vara på något annat sätt än så här. X-talon 212 är kanske den enda terrängsko just nu som faktiskt är som alla skor borde vara. Kanske, kanske det här äntligen är början på en ny löparskoera.

Tävla med varandra

Tävlingsinstinkt. En egenskap som sägs vara lika oumbärlig inom idrotten som de rent fysiska förutsättningarna. Men vad handlar den om egentligen? Viljan att vara bättre än sina medtävlare, att till varje pris lägga dem bakom sig och springa igenom målsnöret som förste löpare? Att besegra sina egna begränsningar? Att spöa sin klubbkompis? Att pressa sina tider eller utöka sina distanser? Att vägra ge sig, eller att gråta bittra tårar efter en förlust?

Vad får somliga att fuska, muta, dopa sig till placeringar medan andra räknar ett under strapatser genomfört lopp som en lika åtråvärd seger? Är båda varianter uttryck för samma typ av instinkt, och är det den som är tävlingsinstinkten? Vad får oss att ställa upp i säg ett 24-timmarslopp utan minsta utsikt till att hamna ens topp 50 %, medan andra bryter millopp därför att en tilltänkt placering visade sig bortom det möjliga för dagsformen?

Missförstå mig inte. Jag blir också taggad när jag har någon flåsandes i nacken under en träningsrunda, och visst gläds jag när jag springer förbi mina medtävlare under lopp. Njuter lite extra när jag fått en bättre tid än någon av TSM-ledarna. Men jag var precis lika glad när jag i våras rultade in som siste man i Ursvik efter första Xtreme-deltävlingen, så pass långt efter föregående löpare att funktionärerna undrade om det var dags att ge sig ut på skallgång.

Det är utmaningen som driver mig. Inte utmaningen att vara först, snabbast, starkast, utan utmaningen att spränga en gräns eller förflytta mig ytterligare ett steg ur komfortzonen. Och instinkt att övervinna en utmaning lider jag liksom ingen brist på direkt. Om det nu är det som är tävlingsinstinkt. Jag vet inte.

Just nu är jag dock bara grymt förkyld och trött och grinig och träningsabstinent, men till min stora lycka fann jag en entimmes dokumentär om Spartathlon 2007 på Google Video. Mot slutet av filmen rinner tårarna, och särskilt en scen berör mig så starkt att en polett om det här med tävling trillar ner med skrammel och skrän. Det är ett gäng på fem personer som går i mål, tjejer och killar, hand i hand, utmattade, på bångstyriga ben, toklyckliga. Visst har vi alla hört förut att man inom ultra inte tävlar mot varandra utan med varandra, men de här par sekunderna visar liksom kvintessensen av det som lite lättvindigt skulle kunna avfärdas som en klyscha.

Smäller högre än målsnöret, any day

Ett lopp på 246 km springer man inte mot sina medtävlande, man springer mot distansen. Man kämpar för att komma runt, och har inte det minsta intresse av att hamna några tidsenheter före den ene eller den andre, det är 36 timmar som gäller liksom, möjligen att man sätter ribban lite högre, men det är liksom inte grejen. "Jag gjorde det, vi gjorde det", det är vad som räknas. Och det som krävs i form av såväl fysik som psyke får man liksom inte genom att "motionera för att må bra". Det krävs, som det brukar heta, vinnarskalle, en vinnarskalle bortom de yttre kvartilerna. Kanske är det här med tävlingsinstinkt irrelevant trots allt, kanske är det viljestyrkan som är den springande punkten.

Jag vet egentligen inte ens varför jag funderar så mycket på det här, eftersom det här med tävling ju trots allt inte spelar så stor roll för min del. Kanske beror det på att jag lite grand slits mellan två kulturer, å ena sidan marathonkulturen där jag distansmässigt ännu befinner mig, å andra sidan ultrakulturen, där jag känner att jag själsligen hör hemma. Lite grand beter jag mig kanske därför som en ultralöpare i exil, där jag kritiskt granskar marathonlöparnas mentalitet medan jag förskönande romantiserar ultralöparnas psyken. Konkurrens kontra altruism, liksom. Sanningen är knappast så enkel.

Men jag tror på människor som sporrar varandra till storverk. Må så vara som konkurrenter i ett lopp, eller som de medkämpar som lider och gläds med dig, som vägrar låta dig ge upp, som får dig att springa vidare. Det kanske trots allt bara är två sidor av samma mynt. Och kanske behöver vi båda två för att prestera riktigt, riktigt bra. Jag vet att det låter präktigt på gränsen till det vämjeliga. Men think about it. Din klapp på någons axel kan vara mer värd än du tror.

Uppsala 100 km

Mitt körda revben har tagit ut sin tribut till sist, det har visst inte varit så smart att hårdträna samtidigt, så nu får läkeprocessen trots allt ha sin gång och jag tröstar mig med att vara ultra-hangaround istället.

Ännu en anledning till ultra - sjyssta tävlingsloggor!

I lördags gick Uppsala 100 km av stapeln, på 2,5 km skönsprungen varvbana i den vackra parken runt Studenternas IP. Loppet genomfördes för andra gången, i år även utökad med femtiokilometersklass som jag dock ratade i mitt lika envisa som romantiska beslut att debutera på SUM. Gimme Adventure! Däremot så innebar Uppsala 100 km ett perfekt tillfälle att insupa stämning och lära sig massor om hur det fungerar att springa 100 km, den distans som liksom är ultralöpningens halvmara: överkomligt för den seriöse, tempo all-in för den talangfulle och drivne.

Jag missade tyvärr själva starten som eftersom det inte fanns någon vettig tågförbindelse för att vara på plats klockan 7 på morgonen, så när arrangör Staffan och matansvarig Patrick installerade mig i funktionärstältet hade löparna redan varit ute en timme och startfältet låg tämligen jämnt fördelat över banan. Förutom de två som jag kände sedan tidigare Team Fakta-pass har vi tuffa puls-LM som varvkontrollant, Peter bakom datorerna (bekant sedan Hallsberg), och så Staffans mamma, Ingela, coola damen som jag missade namnet på, och Janne S, som visar sig vara en sann själsfrände i sin förkärlek för äventyrliga punkt till punkt-lopp. En ny idol, som har sprungit alla de häftiga stora ultraloppen över hela världen och en ursympatisk snubbe med så smittsam entusiasm att han knappt ens behövde öppna munnen för att redan ha övertalat mig till att haka på ultrakommitténs höstlöpning från Mem till Motala, två nätta femmilsetapper över en helg i november.

En annan idol på plats var Mattias Bramstång, samme Mattias som sprang Spartathlon tillsammans med Christian Ritella och nu senast La Transe Gaule för andra gången, ett legendariskt etapplopp på totalt 1166 km över hela Frankrike, från Atlantkusten till Medelhavet. Anledningen att jag länge varit nyfiken på Mattias är att han är den som skrivit några av de vackraste och mest insiktsfulla ord jag läst om långdistanslöpning. Läs bara hur han liknar löpningen med skapelseprocessen inom konsten:

Till dem som ger mig en chans brukar jag säga; att springa är att skapa. En löpare är en konstnär. En skulptör knådar ihärdigt sin lera och målaren låter sina sensibla händer föra penseln över duken. Löparen skapar en ström av steg och först efter mycket hårt arbete kan man skönja resultatet. (...) Känslomässigt ger skapandet så mycket mer än mellantider och plaketter. Glädjen är ovärderlig. Känslan: "Jag är den jag alltid velat vara".

eller hur han beskriver den ojämförliga stämningen inför ett ultralopp:

Att stå i ett startfält, bland likasinnade där ingen frågar varför, alla vet. Ett startfält där alla är vinnare, ingen annan personlighetstyp ställer sig på startlinjen i ett sådant här lopp. Att tänka: "Släpp loss mig, låt mig få springa, låt mig leva, låt mig flyga."
Därför.
(källa: ultradistans.se)

Mattias är också den som på en dansk ultrasajt jag tyvärr slarvat bort länken till står för citatet som för mig bäst beskriver löpningens esse, "jag springer, därför att när jag springer är jag den jag vill vara".

Och ute på banan kämpar dagens hjältar. Folk är grymt seriösa, även om de flesta blir alltmer sociala vid vätskebordet ju längre dagen lider - när man inte längre vet vad man är sugen på, sitter det fint med råd av funktionärerna och en mental klapp på axeln. Folk dräller in som skadeskjutna kråkor när de kämpat sig över varvräkningsmattan, för att några apelsinklyftor och ett par stöttande ord senare magiskt ha kvicknat till och flyga vidare på stärkta ben.

Jag hade förväntat mig långt mer gång bland 100-kilometerslöparna än vad jag faktiskt såg, folk pinnar på och det osar power även om många bedyrar sin trötthet och smärta. Kanske är det den mentala styrkan som känns så påtagligt, de här löparna håller så benhårt fast vid sin strategi att beslutsamheten maskerar tröttheten inför mina ögon. Framförallt på damsidan får vi mycket riktigt också se några imponerande prestationer, med relativt nydebuterade Aurore Byström som går i mål på starka 9:35:47.

Flera i fältet springer parvis hela loppet igenom, kompromisslöst sida vid sida, jag tänker på Army Fitness-andan och det är så vackert så man vill gråta, oavsett om det handlar om Ulla och Annica i femtiokilometersklassen som ler och är glada hela vägen och ser ut som om de vore på joggingtur i parken, de tuffa Ålänningarna som grymtar och kämpar sig hårt fram mot en snygg delad fjärdeplats på 100K, eller starka Pär och Tobbe från Team Create som springer i samma stylish outfit och ser ut som tagna ur en reklamvideo hela loppet igenom, "tillsammans är vi oövervinnerliga", liksom.

Fan alltså, 100 kilometer. Jag vet inte vad vår egen förstagångare Ultra-Zebban säger, som efter en skofadäs fick plåstras om några gånger och chockades till nya bragder med kombinationen clementin och saltgurka, men jag måste säga att det här var riktigt, riktigt häftigt. Kanske en distans att verkligen satsa på!

Hard core babe goes halv mara

Ingen kämpe är komplett utan den tillhörande katalogen av ärr, skavanker och blessyrer som stolt bärs över kroppen som en ständig påminnelse om de stunder då hjältemodet varit större än de anatomiska förutsättningarna. Inte nog med att jag numera kan skryta med att ha knäckt ben på träning, jag kan dessutom skrävla på i rentutav oanständig dryghet över att ha kört inte mindre än fyra Army Fitnesspass, sprungit 18 km terräng samt ha tävlat i halvmarathon, allt detta med en pinfärsk revbensfraktur.

Å ja ba (i svart), sprang i mål så fort så det blev suddigt ba

Ovanstående får duga som den psykologiska revanschen efter att ha känt mig ganska liten och dum och ynklig där jag satt på akuten och väntade på min dom efter en sömnlös natt i smärta och ett smått förnedrande telefonsamtal med sjukvårdsupplysningen. Jag menar, det låter kanske lite märkligt när man som medelålders kvinna på träning slängt sig på marken och landat lite galet, "i skogen liksom, vi körde intervaller med fysövningar."

"Du menar på gympa eller?" frågar sjuksystern, och jag inser att det inte är någon större idé att förklara Ludwigs träningsfilosofi, dessutom kan man uppenbarligen få revbensfrakturer bara av att hosta galet så jag sväljer min stolthet och låter gå för "gympa" för den här gången. Man måste ju inte alltid bevisa hur macho man är.

Anyway, förra gången jag bröt något av betydelse var armbågen, då jag dansade solosalsa under småtimmarna på en helnattsfest på Tangocamp. Det blev lite väl fancy footwork, och under en ascool spin lyckades jag kila in stilettklacken under vristslejfen och stupade som en fura rakt framför fötterna på en vettskrämd Alain, under påbackning av ganska så mycket rörelseenergi från snurren. På morgonen vaknade jag med så grymma smärtor att jag svimmade av några gånger under de kanske hundra meter jag kröp från sovsalen genom det daggvåta morgongräset till frukosten för att få hjälp. Någon hällde i mig lite apelsinjuice, och jag kvicknade till såpass att jag faktiskt körde förmiddagens workshops som om ingenting hade hänt, med armen upphängd i en mitella som jag tillverkat av den scarf jag tagit med till Tusen och en natt-maskeraden.

Det var inte förrän efter lunch som några rediga kompisar fixade skjuts till akuten i Malmö, en vintage Jaguar framförd av den bohemiske Ole som var alldeles till sig över utsikten att jag antagligen skulle få morfin. Tre veckor gips blev det, och dagen efter att förbandet togs bort av en idiot med galen blick på St. Göran som förutom gipset även lyckades klippa upp mitt underarmsskinn åkte jag till Tango Island för mera dygnetruntaction.

Men tillbaka till gårdagen på SÖS, läkaren konstaterade som sagt revbensfraktur, förklarade att det inte alls var ovanligt att det gjorde som mest ont en hel vecka efter själva olyckan, och att det skulle läka av sig självt utan större negativa konsekvenser för träning och jobb under tiden. I'd say, det gick bra att springa halvmara i lördags i alla fall.

Jag var ju anmäld till Stockholmshalvan sedan länge, men med tanke på den senaste tidens träning var det inte läge att tänka lopp - här skulle det långpassas med guldkant och gratis dricka, bara. Förra gången jag körde den strategin gick det visserligen åt pipan rejält (Kungsholmen Runt), men den här gången lovade jag mig själv att bara springa på njutning oavsett tempo.

Fattar ni hur nöjd jag är!

Startade någonstans på 6:30 minuter per kilometer, och även om påkarna kändes minst sagt slut efter fredagens långintervaller var det skönt att bara få jogga av sig lite. Vid Söder Mälarstrand där de flesta började krokna hade mina ben istället piggnat till och jag började plocka placeringar i rent obscen omfattning. Farten höll i sig ganska bra (jag vågade aldrig titta på klockan), och efter sista backen uppför St. Paulsgatan var det bara att släppa loss - jag tror aldrig jag känt mitt löpsteg så lätt tidigare. Gick i mål på fullt acceptabla 2:09:35, och även om det är två minuter långsammare än fjolårets debuttid på 2:07:43 känns det som en seger eftersom jag ju egentligen hade räknat med två slappa mil i sjuminuterstempo.

Gladast av allt blev jag dock över att jag sprang i krokodillerna, dvs. mina knallgröna Asics Gel DS Racer, och de var bara så himla störtsköna. Det känns trots allt att man kommit upp sig lite extra som löpare när man kan springa långdistans i tunna racers. Nästa gång följer de med på maran!

Tävlingsdag, igen. Typ.

Halvmara då, före start och förväntansfull. Idag: 13433 och utan ambitioner.

Förra året var det här min stora dag. En av de största någonsin, faktiskt. Halvmarathon. Då, i februari 2007, när jag bestämde mig, ångestfylld och med klappande hjärta, lät distansen oöverstiglig - och i september för exakt ett år sedan var det dags att casha in frukten av min träning. Där jag under våren känt mig drabbad av fullkomlig hybris, var jag före starten på St. Eriksloppet full av tillförsikt över min styrka. För någonstans under månaderna däremellan hade jag insett att det inte finns några gränser, att det bara handlar om målmedveten träning, och att den inneboende förmågan kan sträckas så långt som fantasin är villig att tillåta. Man pekar på det man vill ha, man betalar, och cashar in.

Och allt det här handlar egentligen om betalningen. Igår var det dags för ännu en disputationsfest på jobbet, några kollegor frågade mig i torsdags om jag skulle gå, och jag svarade att jag stod över denna gång, att det inte skulle funka med fest mellan Armyträning nollsex femton på fredagsmorgonen och halvmara dagen efter. Ajajaj, skojar mina kollegor, man skall inte låta träningen gå ut över livet.

Men för all del, låt oss tala om livet, då. Det är ju inte så att jag grämer mig över ett taskigt lopp eller ett dåligt träningspass, jag blir inte förtvivlad över svackor och gråter bara pyttelite ibland över att jag ännu inte kan hålla en mil i femminuterstempo. Men i övrigt är träningen en så stor och viktig del av mitt liv att jag vägrar kalla det en hobby; löpningen, det är ju jag liksom. Visst finns det annat i mitt liv - också - men de riktigt viktiga delarna, de inkräktar liksom inte på varandra utan bildar tillsammans den helhet som är just det liv som jag har valt att skapa. Så per definition är det omöjligt att träningen skulle gå ut över mitt liv, eftersom mitt liv till en stor del är just träningen.

Utan att vara förmäten vågar jag påstå att jag vid det här laget kan ganska mycket om att förverkliga sina drömmar, och om det är något jag lärt mig så är det just vikten av att betala priset som jag antydde i inledningen. Många människor man råkar på är fulla av drömmar och önskningar, men lever kvar i sina små liv som i bästa fall känns någotsånär tillfredsställande, alltsom oftast lite småtrista, i värsta fall frustrerande på gränsen till det extrema. Och anledningen påstås för det mesta vara att det inte går, att det bara är en dröm, det är en omöjlighet att förverkliga det ena eller det andra. Fel, säger jag. Anledningen att folk blir vid sina gråa lästar är i själva verket att de inte är beredda att betala priset, den uppoffring, det fokus, den envishet och tid som det ofta kostar att göra det "omöjliga".

Och det tragiska är att det här vet de allra flesta människor om, innerst inne. Men ängsligt klamrar man sig fast vid sin trygga komfortzon, kallar det "balans" eller till och med "harmoni", och räds de krafter som skulle kunna ta över och tippa jämvikten fullständigt mot en förment fåfäng jakt på det skrämmande omöjliga.

Visst kostar det att leva sin dröm. Det kostar att gå upp fem på morgnarna för att träna, det kostar att ha ont i låren i backarna, det kostar att falla i svarta hål där varken kroppen eller tankarna känns längre och man bara inte får ge upp, det kostar att skippa disputationsfester och socialt umgänge, det kostar tid tid tid och mental energi i så stora belopp att man ibland undrar om krediten på det kontot verkligen är obegränsad.

Men det handlar bara om en sak. Hur mycket du verkligen vill någonting. Och jag är fullständigt ointresserad av det enkla, glättiga, lättköpta, jag gillar utmaningar, långsiktiga sådana, omöjliga saker, besatthet, fokus - det får mig att ticka, det gör mig lycklig, jag brinner, jag lever, jag är jag.

Äh fan egentligen hade jag tänkt skriva om något helt annat. Jag gick igång bara. Nu måste jag börja fundera på käk - 16:45 går starten!

Hoppa framåt

Det var förmodligen inte världens smartaste drag att springa 18 km terräng dagen innan ett Army Fitness-pass. Egentligen skulle jag ha sprungit i lördags, men eftersom jag sov i princip hela dagen fick det bli söndagen istället. Jag måste ju trots allt reka banan inför SUM. Och jag kunde ju inte veta att vi skulle ha Ludwig igen.

Ludwig gillar korta hårda pass. Idealiskt spyr man redan första rundan. Hittills har ingen av oss spytt (vad jag vet), men så har vi också fått skit för att vi inte kör tillräckligt hårt. Sanningen är att det inte är helt lätt att köra så hårt som man faktiskt förmår, det är en konst man också måste lära sig och träna upp. Och under detta tredje pass på raken med Ludwig tror jag de flesta av oss börjar närma sig den förmågan i alla fall.

Man skulle kunna kalla dagens pass en fysvariant på IF Linnéas stegintervaller: först några hundra meter maxlöpning, sedan 20 armhävningar, 70 m grodhopp, 20 armhävningar till följt av 70 m utfall - och så samma sak tillbaka igen, liksom. Låter piece of cake, eller hur? Sanningen är att åtminstone jag kände mig lättad när vi efter en rask uppvärmningsjogg fick dagens uppgift, inte minst för att det hela skulle vara över på 25 minuter oavsett hur långt vi hade kommit. Det här klarar jag, tänkte jag, tungbenen, ryggskottet och det värkande revbenet till trots.

Har ni någonsin drömt den där mardrömmen då man springer och springer och bara inte kommer någon vart, allt är bara oändligt segt, och ångesten blir bara övermäktig? Well, efter de första tio metrarna grodhopp insåg jag att det var precis den mardrömmen jag befann mig i, denna gång på allvar. Jag kom tamejfan ingen vart, hur jag än kämpade och slet, och det blev bara tyngre och ondare och målet alltmer avlägset. Precis som i drömmens värld så befann jag mig dock efter elva evigheter och sju dagar plötsligt på andra sidan, avverkandes någon form av variant på armhävningar, och överlevde även utfallen på vägen tillbaka över sandplanen.

Rond två. Bruno, som redan avverkat sitt pass, förbarmade sig över mig och visade hur man hoppar grodhopp framåt istället för uppåt som jag i min fysiska obegåvning kombinerat med mental och fysisk trötthet förstås lyckats med under första varvet. Skall man skratta eller gråta? Jag kan inte påstå att det blev lättare, men framåt kom jag i alla fall på någe vänster, sedan "armhävningar" igen, och så utfall tillbaka, någonstans här sätter tunnelseendet in och jag vinglar i kryss över planen ända tills jag är framme vid gräsmattan och mina tjugo armhävningar, det enda som jag vid det här laget förmådde fokusera på.

Ludwig ler och säger något som jag inte lyckas uppfatta, jag ser bara ansikten och munnar som rör sig i någon form av uppmaning, till slut vaknar jag även ur den mardrömmen och inser att jag inte skall göra fler armhävningar utan ta täten tillbaka till GIH, tursamt nog i två kolonner med Kalle som parhäst för jag hade nog inte hittat ens över vägen i det mentala läge jag befann mig just då.

Snart dags för tävlingsdebut på 50K!

Söndagens löpning var tamejfan ingen njutning heller. Uppdraget var att reka första biten av SUM, från Björkhagen via en extra kuperad motionsslinga längs Sörmlandsledens etapp ett och två till Alby Friluftsgård, inalles nätta 18 km - ett snällt pass, var det tänkt. Hade det inte varit för att ryggen kändes som den gått av så hade jag nog även överlevt backarna med någon form av nöje, det är ju trots allt kul med rötter och bergshällar, men slitsamt blev det allt och fort gick det inte. Faktum är att jag nog också måste revidera mina tidsmål en aning, för åtminstone delar av banan är inte direkt snabbsprungna.

Trots schlitet så fick hjärnan äntligen lite utrymme att spinna loss igen under detta efterlängtade långpass, och jag fick grymma visioner om den skimrande segertriangel som bildas av Uthållighet, Styrka och Snabbhet, lite grand som min alldeles egen ledstjärna kan man säga. Uthålligheten är i dag min främsta styrka, jag springer ju utan problem många timmar i sträck, och den kraften skall jag tacksamt förvalta och utveckla. Styrkan och Snabbheten däremot, där måste jag lägga ner mycket arbete framöver, och jag känner att jag i och med Army-träningarna får precis den spark ur komfortzonen som behövs för att så småningom bli oövervinnerlig. Typ. ;-)



Följ min blogg med bloggkoll

Flockdjur

Håller med, det är härligt med en ny camp. Särskilt roligt är det att se alla nya medlemmar. En fantastisk kämparglöd. Det vi håller på med är inte lätt men så länge vi håller ihop klarar vi allt! Tack ALLIHOPA för en fantastisk vecka.

Ovanstående rader skrevs efter fredagens pass av en av Army Fitness-veteranerna på facebookgruppens sida. Jag skulle kunna skriva spaltmetrar om de sumpfyllda diken vi sprang i, skidbacken vi rände uppför några gånger, simningen i full mundering eller att vi gick över varandras magar - men starkast intryck av allt gjorde banne mig sammanhållningen i gruppen.

Alla skall med!

Visst, det blir en hel del pepp när man springer i grupp, det hejas och det pushas och man gläds åt varandra, men det går ändå liksom inte att jämföra med den kompromisslösa självklarhet med vilken det gavs lite extra skjuts i backen, en hand som sträcktes fram för att dra upp en ur dyn, en försynt fråga om man var okej, ett par handskar som lånades ut för att underlätta skottkärran på grusväg. Var man än befann sig, vad man än gjorde, alltid fanns någon där som såg till att man hängde med, på mer eller mindre handgripliga sätt, ordlöst, naturligt och självklart. Army Fitness är inget för pannbensstarka individualister som kör sitt race, Army Fitness är en organism bestående av alla som är med och kämpar på efter bästa förmåga och lite till, en för alla, alla för en för att dra till med en klyscha.

Jag är mäkta imponerad, ja lite rörd faktiskt. Det är liksom lite Bamse över det hela, ni vet, den som är mycket stark måste också vara mycket snäll. För starka, det är de här tjejerna och killarna - jag har nog banne mig aldrig sett en sådan samling vältränade och überstarka människor samtidigt in action tidigare.

Ja, mina farhågor om arroganta machofasoner och pennalistiska gruppledare som ryter trakasserier omkring sig kom på skam ganska rejält vill jag lova. Med ett förflutet med viss militär anknytning är jag visserligen medveten om att man inte kan kosta på sig sådant trams i fält och skarpt läge, men av någon anledning brukar militärinspirerad aktivitet i det civila ofta dra till sig personer med skall vi säga speciella behov av självhävdelsekaraktär. Men icke. Här känns till och med begreppet Team Spirit blekt, jag skulle snarare tala om Team Body.

Apropå kropp så fick den sitt kan jag lova. Jag kan säga som så, hade jag vetat hur tufft det är hade jag inte vågat anmäla mig. Jag var beredd på hård träning och tuffa tag, men inte riktigt så intensivt. Att jag överhuvudtaget vågar fortsätta (utöver att jag betalt två lakan) beror på resten av gruppen, att jag litar fullständigt på att överleva dessa morgnar tack vare dem.

Om det är bra träning? Jösses amalia ett rungande yes. Jag kan faktiskt inte tänka mig något mer effektivt och helgjutet vad gäller allmänstyrka och kondition. Och det blev mycket mer löpning än vad jag hade vågat hoppats på, så det här blir finemang med guldkant och grädde on top. Jag skulle inte kunna tänka mig att köra Army Fitness tre dagar i veckan året om, det är helt enkelt för hårt för att kombinera med stora löpmängder, men som sexveckors camp under vissa väl valda träningsperioder så har jag svårt att föreställa mig något bättre för mina distans- och uthållighetsmål.

Om det är kul? Svårt att svara på. Det är liksom inte ha-ha-ha-kul. Det är för hårt för att man skall känna att det är riktigt roligt, man kämpar liksom för att överleva. Men det är djupt tillfredsställande. Och ja, man känner sig som ett djur. Och det är ju trots allt mitt kriterium för att få vara riktigt lycklig.