if not now, then when?

Det kom ett kuvert. Stort, A4, tjockt. Handskriven adress, snygga, kurviga kapitäler. Avsändaren var inte Malmö Stad, för det trycket på kuvertet var överstruket. En ruta med texten "Var vänlig & bekräfta via mail att detta kommit fram" vittnade om ett särskilt värdefullt innehåll. Jag hade inte en blekaste aning om vad det kunde vara.

Stuff som drömmar görs av

Få saker är så spännande som ett tjockt, handadresserat kuvert som landar med posten utan att man har en blek om vad som döljer sig inuti. Där man står och känner på tyngden och fingrar på papperstexturen blir det som ett hål i rumstiden, en lucka där lite vad som helst kan hända. Tankarna far iväg till fantasins mer äventyrliga utmarker för några förtrollade sekunder, tills man något tillnyktrad börjar sprätta upp kuvertet, visserligen lite otåligt slarvigt och hetsigt med tummen sådär, men med medvetet dämpade förväntningar för att inte bli besviken över ett innehåll som med största sannolikhet kommer att vara banalare än den vilda skröna man just nuddade vid i tankarna.

Denna gång var annorlunda. Denna gång bar det mystiska kuvertet med okänd avsändare på ett innehåll så äventyrligt och spännande att min puls vid blotta åsynen slog högre än vad den gjort på flera månader av kompromisslös maffetoneträning.

The gax 100 miles. "MAP, ROUTE AND INFO" i form av två broschyrer, en för inläsning, en för navigering under loppet. Personlig nummerlapp med startnummer 100. Etikett till dropbagen att lämna vid km 48 (128). Ett helt universum av resor, möjligheter och drömmar i ett enkelt kuvert från inte Malmö Stad.

Enligt tioårsplanen var mitt mål för 2009 att utvidga tävlingsdistansen till i runda slängar 65 kilometer, i enlighet med den övergripande strategin att öka med cirkus en halvmara per år. Nu var det inte lätt att hitta något lopp på den distansen på svensk mark, och något lockande utomlands fann jag inte heller. Ett tag lekte jag med GutsMuths Rennsteiglauf på 72,7 kilometer genom Thüringer Wald, gamla DDR:s nationella flaggskeppsbragd i folklig klass med Vasaloppet, men det låg något tidigt i säsongen och var dessutom för långt. Kraftloppet i Finspång på 72 km var ett annat alternativ, det kloka valet, visserligen fortfarande på gränsen distansmässigt, men bra i tiden och på geografiskt lagom reseavstånd.

Problemet var att idén om att springa på landsväg och grus bland sjöar och klassisk kulturbygd i Östergötland inte bet sig fast i min fantasi på det sätt att jag kunde bygga upp tillräcklig entusiasm för att detta skulle bli säsongens stora mål. Loppet tände helt enkelt inte den gnista som krävs för att man mer än allt annat vill springa den banan, att man är beredd till vilka försakelser och kompromisser som helst för att motivera sig till den träning som krävs för att klara distansen. Löpning för mig är och måste vara ett äventyr, på vilket plan detta äventyr än utspelar sig, mentalt, själsligt eller fysiskt, men det trygga, hanterbara kommer aldrig att få mig att brinna till den grad som The Vast Unknown. Löparen i mig är en vampyr, vampyren närs av det blod som pumpas runt av Det Stora Äventyrets hjärta, det hjärta som får hela universum att bulta.

welcome to wonderland - the gax 100

Ett lopp som däremot ända sedan jag började springa fått mig att lämna denna värld för att försvinna in i ett närmast Carrollskt underland vid blotta tanken är the gax 100 miles på Österlen, tillika Sveriges enda 100-mileslopp. Om Spartathlon är loppet i min själ, är the gax 100 loppet i mitt hjärta. Om stolta Hellas är mitt varandes essens, är det stränderna runt Löderup och Sandhammaren och de väna österlenska kullarna som är mitt ursprung inte minst som löpare. Kapilläriseringen av mina stolta benmuskler kan jag till stor del tacka branterna upp till Ales stenar för, där jag som barn med outtröttlig överskottsenergi sprang mina spontana intervaller upp och ner, upp och ner för backen, otålig över de sölande vuxna. Faktum är att the gax 100 miles i princip från början har varit spikat i långtidsplanen för troligtvis 2012 eller 2013, med en taster i form av 50-milesklassen redan 2010, varför jag i somras påbörjade projektet att reka hela banan, i form av de sista två milen från Kåseberga till Ystad via Hammars kullar och Nybrostrand.

För att göra en lång historia kort så slant mina fingrar i vanlig ordning över tangentbordet och knappade in url:en till gax när jag egentligen hade tänkt ta reda på mer exakt info om Kraftloppet. Och det första som möter mig är ett spår i sanden och följande rader: if not now, then when.

Många liknar det undermedvetna vid en autopilot, när vi väl har våra önskningar och mål tydligt formulerade, då är det bara att förlita sig på autopiloten som ser till att våra handlingar och val leder oss till målet - ibland utan att ens gå omvägen via medvetandet. I mitt fall verkade löpardjuret i mig redan ha bestämt sig, och det räckte med en lika enkel som klatschig slogan för att fyra av den missil som bara låg och väntade på att få blåsa iväg en anmälan till 50-milesklassen på the gax. Faktum är att allt gick så fort att jag helt missade att anmälningsstart inte var förrän i januari (det här var för en månad sedan), men arrangören Stefan var sjysst och svarade med ett grymt nice mail.

Så det jag ville säga var egentligen bara följande, huvudmålet för säsong 2009 är spikat, det blir inget mindre än the gax 50 miles, och det är ett av de absolut häftigaste, vildaste och skönaste loppen vi har en chans att springa i detta land. Faktum är att det enda som smäller högre är the full monty i form av riktiga the gax 100, men det får som ni förstår bli en senare historia.