31 maj 2008

Startklar

För er som undrat om förkylningen. Det blir start för min del. Och jag kommer att ta mig i mål.

Jag fick kämpa hårt för att lyckas med den rätta Runner's World-blicken
LYCKA TILL ALLIHOPA SOM SPRINGER!!

29 maj 2008

På djupa vatten

Okej. Medans ni andra proppar era muskler fulla med kolhydrater så laddar jag mitt psyke med andlig spis. Det är inte alls så flummigt som det låter, det är faktiskt värre. Och om ni någonsin hört om en flummigare uppladdning inför marathon så dela gärna med er. Jag kan behöva få känna mig åtminstone lite normal.

Mådde hyfsat bra igår, förutom halsen. Tänkte därför gå till jobbet idag, för att få lite liv i kroppen igen.
När väckarklockan ringde i morse kände jag mig dock risig, och beslöt att somna om. Vaknade inte förrän klockan ett. Trots att jag inte gjort något annat än att vila de senaste dagarna verkar det alltså som om kroppen ville ha ännu mera sömn. Jag hoppas det gjorde susen. För nu jävlar får det vara nog! Jag har ju inte ens kunnat känna mig laddad inför maran, för hur laddad kan man vara om man är osäker på ifall man ens kommer att stå där i startfållan. Och tankarna leker redan med den där solomaran jag skulle tvingas springa nästa helg, om det skiter sig med i övermorgon. Och det är dumt. För sätter sig den idén på det undermedvetna är det ganska kört - då blir det ju så.

Bort alltså med de tankarna - nu är det SUMMON THE POWERS som gäller, och tokladda inför lördag, som om det inte fanns något annat, någonsin. Här gäller det att mata det undermedvetna med så kopiösa mängder psyk och fantasiföda att allt annat än att jag kommer att stå där på lördag rustad och tokstark som en romersk centurion är otänkbart.

Mitt undermedvetna är fantastiskt. Mitt medvetande är en rationell naturvetare av den mer hard core sorten, medan mitt undermedvetande är en allsmäktig översteprästinna i ett magiskt tempel, där intuitioner och associationer flödar fritt och tilldelar betydelser, meningar och sammanhang så det står härliga till. Vad det egentligen betyder i klarspråk är att jag helt enkelt kan flumma iväg ganska rejält. Och det, mina vänner, är mitt mentalas kanske största och framför allt mest användbara styrka. När ingenting annat fungerar längre, ja då är det bara att dra till fairyland. Där finns en lösning på allt.

När jag fick mitt startnummer, K2837, var jag i chock flera dagar. 2837, det lät så... tungt. Förbaskat tungt. Annat har det varit med St. Eriksloppets fantastiska 13004, eller Midnattsloppets 14635. Och SpringCross, 1433. Ettor och treor är lätta saker, fyror också för den delen. Nollor, rena sockervadden. Men 2837, det kändes lika kompakt och tungt som om man hade förätit sig på ett halvkilo pepparkaksdeg. Det kändes som en dödsdom, typ, att maran skulle bli det tyngsta jag gjort någonsin i hela mitt liv, med nummerlappen hängandes som blykloss runt halsen. Och nu när den känslan redan hade bitit sig fast i mitt undermedvetna var det ju liksom kört, på det mentala planet. Och jag hade liksom inte ens hunnit reagera innan mitt undermedvetnas omedelbara dom över K2837 stod fast.

Alltså var det dags att gå in med det riktigt tunga artilleriet. Någonting som till och med mitt undermedvetna har respekt för, någonting med absolut tolkningsföreträde liksom. Det blev - tarotkort. Tarotkort är laddade med symboler och betydelser, och är dessutom numrerade, dvs. kopplade till siffror. Själv fnissar jag när folk på fullaste allvar talar om uråldriga traditioner och bla bla, medan mitt undermedvetna lyssnar storögt och med största respekt. Det gick därför ganska lätt att övertala mitt undermedvetna att mitt startnummer i själva verket är en kod för hur mitt marathon kommer att bli. Först två, sen åtta, sen tre, och till sist sju. Kanske inte att siffrorna korresponderar direkt med de fyra motsvarande dryga milen, men jag inbillar mig att man kanske kan tala om fyra huvudetapper.

Vi börjar med startens tvåa, The High Priestess:

2 - The High Priestess
The High Priestess, översteprästinnan, kallas även The Priestess of the Silver Star, och jag vill inget hellre än känna mig som en just sådan där jag står i startfållan. Full koll, liksom, med gudarnas överjordiska krafter i ryggen. Krafter som jag skall disponera klokt, inte slösa med, utan kanalisera med min oändliga vishet. Jag är stilla och lugn i sinnet, fokuserad på uppgiften. Översteprästinnan kan också ses som härskarinna över underjorden, som väl här får vara en symbol för de negativa tankar som kan börja spöka under loppet, eller idiotier om att älga iväg i för högt tempo. Tvåan ger mig alltså absolut kontroll över läget, kanske en av de egenskaper som kommer att vara allra mest betydelsefulla för ett lyckat lopp.


8 - Strength
Åttan är ren styrka, Strength, say no more. The Daughter of the Flaming Sword. Ett kort som sitter som en smäck precis där det gäller. Står för modhet, styrka, perfekt samverkan av tanke och känsla. Kontroll av impulser. Disciplin och seger över köttets svaghet. Lejonet som betvingas här är förstås alla motstridiga tankar som kommer att dyka upp, smärtan, otåligheten, de elaka tankarna på att ge upp. Kroppen som inte vill springa längre. Då träder åttan in, styrkan, och det mentala segrar över det kroppsliga. Perfekt värre.


3 - The Empress
Trean är The Empress, kejsarinnan. Hon kallas även The Daughter of the Mighty Ones, och tjusigare kan det ju knappast bli. En perfekt titel på en hjältinna! Kejsarinnan är en värdsligare och mer jordnära version av översteprästinnan, vilket passar bra när jag börjar nyktra till efter alla silverstjärnbeströdda drömmar. Hon lär symbolisera tillkomst, som till exempel gnistan som tänder vad som sedan blir en ny idé. I det här fallet är det passande - för på samma gång som jag under detta lopp föds som marathonlöpare, sker också själva konceptionen av mig som ultralöpare. På så sätt står trean för den mer esoteriska betydelsen av mitt marathon, liksom den inre kärnan av det hela. År det begripligt? Jorå, mitt undermedvetna fattar, det räcker gott.


7 - The Chariot
Kan man tänka sig något bättre än att slutligen äntra Stadion i The Chariot - triumfvagnen! Självkontroll, självförtroende, bemästrande av yttre faktorer, viljestyrka, triumf över livets många hinder, att lyckas som resultat av sina ansträngningar och inte bara tur... triumfvagnen verkar stå precis för allt det där som folk lägger in i betydelsen av att springa ett marathon. Det här är vinnarkortet framför alla, viljestyrkans seger. Sjuan om någon annan siffra säger att jag kommer att vinna, att klara mitt marathon som segrare. När hjärnfunktionerna likt HAL i 2001 stängs ned en efter en under senare delen av loppet, då är det här det enda jag behöver hålla reda på - sjuan, triumfvagnen. The Child of the Powers of the Waters, the Lord of the Triumph of Light.

K2837. Jag är trots allt ganska nöjd med det startnumret faktiskt. Och nu skall jag gå och lägga mig. Mitt undermedvetna behöver drömma.

26 maj 2008

Ritella my hero!!

I helgen gick Grand Union Canal Race av stapeln, ett lopp på nätta 145 miles (233 km) från Birmingham till London. Maxtiden är 45 timmar, och endast 90 deltagare får plats i detta lopp som anses tillhöra den tuffare kategorin, med minimal support längs vägen. I år kom 75 löpare till start, 29 fullföljde. Christian Ritella från Sumpan kom tvåa. TVÅA! Inte bara det, han klådde gamla banrekordet från 2003 på 27:35 med god marginal, på tiden 27:26. Segraren var dock ännu lite snabbare, och gick i mål i Little Venice i centrala London på 27:01.

Lätt att bli sugen...

Jag har träffat Christian en gång, det var dagen innan nyårsafton då jag tagit modet till mig att springa två mil med mina idoler ultralöparna, som skulle avverka ett gemensamt långpass på 64 km runt Stockholms norra förorter. Jag kände inte en käft, kände mig som värsta fake och katten bland hermelinerna, ja en dränkt katt till och med, och undrade varför i hela friden jag inte bara kan vara som vanligt folk. Det var Christian som bröt isen genom att med ett glatt leende uttrycka sin ohämmade förtjusning över min gulliga blomsterglimmis som dinglade över rumpan. Jag hade fått en kompis!

Saliga äro de ovetande. Det jag inte visste då var att min kompis typ är en av Sveriges bästa ultralöpare, även om det förstås hade räckt med att ha sprungit Spartathlon för att hamna på min idollista. Utöver nordiska rekord och liknande så är Christian snubben som tar Stockholm Marathon som ett träningspass - i fjol sprang han hemifrån till start, rev av maran på 2:57, och sprang sedan hem igen. För er som inte bor i stan är det alltså typ en mil från Sumpan till Stadion. Christian kallar denna typ av pass "slow speed training". I mars, när Christian skulle springa 48-timmarsmästerskap i Brno i Tjeckien, satt jag och min karl som klistrade framför datorn en hel helg för att följa realtidsuppdateringarna av resultatlistan. Det skall mycket till för att en grå tabell med siffror kan vara så himla spännande. Ultralöpning är sannerligen en oglamorös sport.

Förutom att Christian är grym - ultragrym - på att springa har jag fått en hel del sjyssta tips av honom för både träning, ultra och marathon. Jag har därför självsvåldigt utnämnt Christian till min gudfar som ultralöpare (fast det vet han inte om). Missa inte den här artikeln om Christian Ritella i aprilnumret av Idrott & Kunskap. My hero!!

P.S. ifall ni undrar hur jag kan kosta på mig att blogga en alldeles vanlig arbetsdag så är den fruktansvärda sanningen den att jag gått och blivit förkyld. Riktigt illa, halsen dessutom. Jag har inte många dagar på mig att bli frisk direkt... så jag har bestämt mig att i morgon eller senast på onsdag kommer jag vakna pigg och kry igen.

25 maj 2008

Blänkare: Hornstull - Järna

- Marathon, det är ju lika långt som att köra från Hornstull till Järna, skrev Fia-Lotta Hurtbulle på funbeat.

- Vad bra, tyckte jag, jag bor ju vid Hornstull, då springer vi till Järna i sommar.

Detta var i mars, och nu börjar planerna på äventyret ta konkret form. Eftersom jag nu ändå redan var i strategmode på grund av all marathonplanering roade jag mig idag med att staka ut bansträckningen för sommarens ultraäventyr på karta. Det blev perfekta 52 km.

Den 6 juli är det dags, starten går någon gång på morgonen. Räkna med att det tar hela dagen, går olidligt långsamt, rättfärdigar intag av obscena mängder godis, och att det finns goda möjligheter att hoppa av längs vägen om man inte pallar hela distansen. Kryssa för i almanackan, och stay tuned.

P.S. För den som vill ha ultrakul redan i juni rekommenderas Tre vikar i Team Faktas regi. Själv är jag tyvärr bortrest då :-(

24 maj 2008

Marathonstrategi, första skissen

Nu börjar det dra ihop sig. Det är dags att bestämma taktiken för Stockholm Marathon, för att kunna den i sömnen när det gäller om en vecka. En första skiss står nu klar, för stötning och blötning samt detaljmätning av delsträckor. Samtidigt vill jag också be om ursäkt för denna fulblogg, men nu måste jag bara ut och springa!!

Start till Strandvägen
(7 km)
Livet leker, banan till största delen flack och lättsprungen, två vätskekontroller.

  • Mål: håll igen - under inga omständigheter snabbare än 6:40-tempo.
  • Belöning: gel nr. 1

Strandvägen fram till Västerbron (4 km)
Spring i benen, och publikens jubel stiger lätt till huvudet. Danger! Två vätskekontroller.
  • Mål: håll fokus, in i löparbubblan, håll igen. Under inga omständigheter snabbare än 6:30-tempo.
  • Belöning: det sjyssta flyt jag kommer att ha längs Söder Mälarstrand, med lite tur också en tankbilsdusch vid backen innan bron.

Västerbron ända till St. Eriksplan (7 km)
En ohyggligt tråkig transportsträcka som plötsligt exploderar i någonting kul vid Centralstationen, följt av ännu mer transportsträcka. En hel del segt uppför. Två vätskekontroller.
  • Mål: spara på krafterna, jämn ansträngningsnivå. Runt 6:40 är perfekt.
  • Belöning: gel nr. 2

St. Eriksplan till Gärdet (5 km)
Rytm, löpargemenskap, in i bubblan. Två vätskekontroller.
  • Mål: bara vara här och nu, inga tankar på det jag sprungit innan, inga tankar på vad som kommer sedan.
  • Belöning: musik, om jag känner för det (Surface to Air/Chemical Brothers)

Gärdet och Djurgåren fram till Strandvägen (6 km)
Djurgårdssträckan, det stilla paradiset. Focus on the action, andningen, steget, flytet - det är nu livet börjar. Två vätskekontroller
  • Mål: tag sista chansen att gå in i mig själv innan kampen börjar.
  • Belöning: gel nr. 3 (med koffein)

Strandvägen från Djurgårdsbron fram till Västerbron (5 km)
Ut i det okända - så här långt har jag aldrig tidigare sprungit. Varje steg är en seger. En vätskekontroll.
  • Mål: minns styrkan på St. Eriksloppen längs Söder Mälarstrand - det är detta jag tränat för. Må andra krokna, här är jag som jämnast och mal på. Dock inte snabbare än 6:30.
  • Belöning: en puss av Gunnar

Västerbron (1 km)
Visa mig vad du går för!
  • Mål: focus on the action
  • Belöning: veta att jag är bäst bäst bäst, och om jag har krafter kvar efter detta får jag släppa benen fria att springa som de vill

Norr Mälarstrand (2 km)
Perfekt raksträcka att bara fokusera, fokusera, fokusera. En vätskekontroll
  • Mål: fokusera, fokusera, fokusera, låt publiken sköta resten.
  • Belöning: Sista gelen

Från Vasagatan till St. Eriksplan (3 km)
Det är så lite kvar nu. En vätskekontroll.
  • Mål: focus on the action. Krafter kvar? Drag på!
  • Belöning: du har sprungit fyra mil, baby!

Från St. Eriksplan till Sturegatan (2 km)
Börja ladda inför MÅLET. En vätskekontroll.
  • Mål: fokus fokus fokus, låt publiken bära mig
  • Belöning: värsta egotrippen, endorfinerna sprutar

Sturegatan till målgång på Stadion (1 km)
Segertåget
  • Mål: bara njuta av varje sekund inne på Stadion
  • Belöning: finishertröja och medalj

21 maj 2008

Jag vet vad jag gör i sommar

Likt Drottning Kristina hade sin Descartes har även jag min husfilosof, Dr. Björnsson. En sådan är bra att ha ibland för att reda ut saker och ting. I olika diskussioner, kanske framförallt på internet, brukar det dyka upp uttalanden i stil med att den fria viljan är en icke-existerande illusion, och att filosofin bevisat detta. Nu finns det visserligen filosofer som gjort sig skyldiga till den sortens slutsatser, men inom ämnet är man långt ifrån överens i sakfrågan, upplyser Dr. Björnsson. Likaså har man heller inte entydigt lyckats visa, vilket också påstås ibland, att motiven för våra val är rena efterhandskonstruktioner, och att beslutet i själva verket fattats i förväg i en omedveten process helt utanför vår medvetna vilja.

Hur det än förhåller sig med den saken så gör jag för det mesta som jag vill, och i samma envisa anda inbillar jag mig att det är utifrån just min egen fria vilja som jag fattar mina förhoppningsvis ändamålsenliga beslut. Eftersom jag dock ännu inte riktigt fattar varför jag idag anmälde mig till Team Stockholm Marathons sommarträningar, blir jag väl åtminstone denna gång tvungen att efterhandskonstruera mina motiv.

Descartes och Drottning Kristina diskuterar VOmax-intervaller

Recap. I våras, när jag började springa, hade PUMA gratis träningar på Stadion inför St. Eriksloppet, numera Stockholm Halvmarathon. Träningarna leddes av Anders Szalkai med konsorter, riktade sig enligt webbinformationen till alla nivåer av löpare, och gick av stapeln ungefär en gång i månaden. Vi kan väl säga såhär, jag lärde mig på den träningen att "alla nivåer av löpare" inte nödvändigtvis innefattar mulliga tanter som köpt sina första joggingskor för tre veckor sedan och i glad tillförsikt varvar löpning med promenad. Så det var bara att gilla läget och hänga med i intervaller, löpskolning och backar, under ledarnas lika konstanta som desperata förmaningar att hålla mitt eget tempo (och förmodligen panisk rädsla om min kardiovaskulära hälsostatus). Jag hade hur kul som helst.

Jag lärde mig också att jag sällan presterar så bra som under den positiva press det innebär att ha pushande tränare och andra löpare omkring mig, och när första informationen om Team Stockholm Marathon kom i höstas var jag överentusiastisk. Det fanns bara en hake - det var långpassen man skulle springa gemensamt, inte kvalitetsträningen. Jag var skeptisk redan då, och lite besviken, jag som ju ville jagas runt löparbanorna på Stadion med visselpipa. Men vafan, klart man är med.

För att göra en lång historia kort - den som vill forska i saken kan i högra menyn enkelt välja kategorin TSM för relevanta blogginlägg - så hoppade jag av efter drygt två månader, för att göra som Szalkai hade lärt mig, nämligen att springa i mitt eget tempo. Samtidigt har jag varit lite avundsjuk för den fantastiska gemenskap som andra byggt upp under dessa söndagspass (se bara på Masse, Nix, Karin och Allan), och en liten del av sanningen är kanske att 4:30-gruppen var lite extra drabbad av diverse tillkortakommanden. Puma t.ex. hoppade av några veckor innan mig, och Puma är inte den som ger upp i första taget, för att inte tala om att mesköra på träning.

Hursomhelst, för någon månad sedan dök det upp information om gemensam sommarträning i Team Stockholm Marathons regi, denna gång anpassad till Halvmaran i september. Inte långpass på helgerna, utan kvalitetsträning tisdagskvällar. Just nu längtar jag bara efter att ha klarsprungit maran, för att slippa allt vad träningsprogram heter och köra helt fritt på känn. Distans, distans, distans, volym, volym är vad jag längtar efter. På med löparryggan, till jobbet, hem från jobbet. Och så utflykt på helgerna på några mil.

Men saken är ju den, utan kvalitetsträning blir man inte snabbare. Eller man blir åtminstone mycket sämre på att bli snabbare, om ni fattar vad jag menar. Och när jag tänkte på allt detta i morse framstod det plötsligt som idiotiskt att inte ge TSM en andra chans. Visserligen försökte ödet hindra mig från detta förhastade beslut helt stick i stäv med visdom byggd av vinterns erfarenheter genom att anmälningsformuläret inte fungerade, men tror ni inte att jag trotsade universum genom att till och med uthärda den psykologiska ansträngning det innebär att öppna Internet Explorer för att få det att fungera.

Så nu blir det så. Tisdagar, ÖIP, 18:00, från 17 juni. Ämnesraden på bekräftelsemailet lyder Halv Marathonträning. Jag håller tummarna för att det är den bättre halvan.

19 maj 2008

Sista långpasset som marathonlöpare

Igår var det dags för sista långpasset inför Stockholm Marathon. En både stark och vemodig upplevelse. Långpass, för mig är ju det belöningen för det arbete man lagt ner på träningen. (När jag säger så till andra löpare brukar de titta på mig som om jag kommer från en annan planet.) Men nu var det alltså dags, mitt oåterkallerligen sista långpass som marathonlöpare.

Vad jag nu menar med det. För jag har ju ännu inte sprungit något marathon. Men grejen är den att det är ju nu jag tränar för den distansen. När maran väl är avklarad, 31 maj, då träder jag in i en ny era. Där marathon inte längre är målet. Och då är jag ju inte längre marathonlöpare. Duh?

Marathon, det är en initieringsrit, ett dop för att få deltaga i de riktiga stora mysterierna, som det hette en gång i tiden. Mitt liv som löpare ligger ju bortom 42195, ungefär som andras liv kanske ligger sub 3.

Jag kunde bara inte förmå mig att springa det eonsponsrade provvarvet med TSM, 6:20 hade varit för snabbt och 7:05 på tok för långsamt. Istället var jag vid Stadion straxt efter elva och chansade på att ändå få plats på föreläsningen med Szalkai, Lilian Magnusson och Anna von Schenck. Det var inga problem, folk är ju snälla. Inte för att föreläsningen egentligen var så viktig för mig, men jag har ju som löpare liksom vuxit upp med Szalkai. Det var Szalkai som satte fröt i min hjärna att springa halvmara, det var Szalkai som lärde mig löpskolning, intervaller och backar på de Puma-sponsrade träningarna på Stadion där jag med mina nya vita joggingskor var ohjälpligt sämst, det var Szalkai som lärde mig alla knepen för att klara den mentala biten på lopp, det var Szalkais program jag följde inför maran. Och när maran väl är över, då är det dags för mig att klippa navelsträngen - därför kändes det symboliskt viktigt för mig att lyssna på denna sista föreläsning av min egen marathoncoach, ett sista avsked innan jag ger mig ut på nya marker. Szalkai har trots allt gett mig den bästa start på löparlivet jag kunnat få.

Jag hade tänkt springa längs andra varvet på maran inklusive nya bansträckningen och allt, men missade att ta av vid Gärdet och fick ett par kilometrar extra på Djurgården. De flesta marathonlöpare brukar ondgöra sig över Djurgården som banans allra mest tråkiga och rent ut sagt outhärdligt långa sträcka, något jag inte riktigt kan förstå med tanke på hur vackert det faktiskt är, och de extra kilometrarna kändes bara som bonus. Tiden bara flög, och jag drog på lite uppför Västerbron, just because. Längs med Norr Mälarstrand passade jag på med en tvåkilometers fartökning ner till 5:40-tempo, och jag gillade vad jag kände. Faktum är att det är vid det tempot jag tycker steget flyter allra bäst, och jag ser fram emot när jag kommer att ha jobbat ner mig dit från dagens 6:30. Vasagatan blev lite knöligt med många stopp, och längs med Torsgatan började köpslåendet.

- De andra sprang bara 22 km idag, det är okej om du tar fyran från St. Eriksplan. Vidare, uppför Odengatan.

- Alltså, vid T-bana teknis är det helt okej att lägga av. Antingen vid 2:30 eller vid teknis, vilket som än kommer först. In på Vallhallavägen.

- Lägg ner, det är Stadion som var start, det är Stadion som är målet, basta.


24 km blev det till sist, ganska kalla och ruggiga sådana, kämpiga, trots jämnt flyt på snittempo 6:30. Ett bra pass. Inga nya upplevelser eller rekord, bara en bekräftelse på vissheten att det kommer att gå vägen om knappt två veckor. Jag som inte har vett ännu att känna respekt inför distansen.

Christian har varnat för att jag kommer att lägga ner alla framtida lopp under maran. Jag har därför garderat mig med att redan vara anmäld till både SUM och Lidingö Ultra. Just nu bara längtar jag efter allt det där hemska som påstås komma vid 30, vid 35. Uthärda. Bara gå in i det där tillståndet. Marathon. Ge mig marathon!

Sista långpasset var som sagt igår. Nu är det väntan, väntan, väntan som gäller, kanske det mest olidliga styrkeprov av alla, tålamod. Kan jag tradea de här två veckorna mot en extra mil mellan 30 och 40?

Denna blogg är tillägnad min vackre man som är sjuk och har tråkigt och behöver något att läsa. Puss på dig älskling, smitta mig inte bara :-)

11 maj 2008

Bakläxa på Kungsholmen Runt

Om jag skulle beskriva min främsta styrka som löpare så skulle jag säga att det är min förmåga att hålla ett jämnt tempo. Mina kilometertider på distanspassen, oavsett om det rör sig om åtta kilometer eller tjugofem, brukar diffa på kanske tio sekunder. Det är jag jävligt stolt över. Jag har satt en ära i att ticka på som ett schweiziskt urverk, kilometer för kilometer, oberörd av klungan runtomkring mig eller underlaget i övrigt.

Mig skall man kunna lita på. Framförallt skall jag kunna lita på mig själv. Det är den styrkan som gör att jag tror på mig själv som långdistansare, eftersom förmågan att hålla ett tempo enbart handlar om mentalt fokus, och har man den styrkan så kan man fortsätta springa med psyket när kroppen gjort sitt. Dessutom är det den styrkan som gjort att jag hittills under de lopp jag sprungit plockat placeringar så det stått härliga till under andra halvan av sträckan. Stolt har jag bröstat mig med att inte tillhöra dem som begår det klassiska nybörjarmisstaget att låta sig dras med i början, för att sedan krokna när allvaret börjar.

Ända tills igår. Igår var det Kungsholmen Runt, halvmaraton, och jag fuckade upp kungligt vill jag lova. Jag orkar inte dra hela storyn en gång till, allt står i min träningsdagbok om ni verkligen vill veta. Jag är inte ledsen eller besviken, jag är bara glad att det är över. För så här jobbigt tänker jag aldrig mera ha det på ett lopp.

Mäster Szalkai hade varnat för att ladda upp för hårt inför loppet, för att inte bränna ut sig inför maran. Klokt, tyckte jag. Kungsholmen Runt skulle vara ett rent träningspass, ett kortare långpass i aningen tuffare tempo. Och med gratis dricka. Följaktligen blev det inga särskilda förberedelser innan loppet.

Min kompis David brukar reta mig för min nitiska detaljplanering när det vankas löptävling. Han påstår att det är för att jag är kontrollfreak. Själv vill jag bara att ingenting skall få stå mellan mig och löpningen när det gäller. Banprofiler skall ha studerats noggrant, strategin kilometer för kilometer skall vara inmatad i Garmin och överförts på pappersremsa runt handleden att rivas bort bit för bit, det minutiösa körschemat för dagen D skall vara färdigskrivet (och repeterat) helst en vecka i förväg. Min hjärna skall inte behöva tänka, den skall kunna fokusera helt på löpningen och framförallt - målet.

Men nu var ju Kungsholmen Runt ingen tävling utan träning. Vilket innebar att jag inte hade någon planering. Ingen koll på banan. Inget mål, nay, inte ens någon föreställning om vad jag egentligen ville uppnå med den insatsen. Jag svär, det funkar ju fint på de vanliga långpassen...

När startskottet går och man dras med av klungan funkar det däremot inte alls längre. Hey, det här är kul, benen är lätta, det är ju bara att hänga på! Halvmara, piece of cake - här är bruden som river av tremilare på träning ju! Keep on running! Efter fyra ganska backiga kilometrar inser jag vad jag håller på med, och att det jag håller på med inte är bra. Jag springer alldeles för fort för mig eget bästa, och det är inte PB på milen som står på schemat för dagen. Resterande sexton kilometrar lider jag därför kämpandes igenom, går i backarna, springer för snabbt, kroknar mentalt på raksträckor, får för mig att vätskekontroller dragits in, fantiserar om att oförskyllt springa vilse och därmed få en ursäkt att bryta.

Visst, värmen var skitjobbig. Med det var inte därför det gick åt pipan - I'd wish. Utan för att jag helt enkelt inte var fokuserad på uppgiften - eftersom uppgiften denna gång liksom inte var formulerad. Istället för att ticka på som det pålitliga schweizerur jag ser mig som, kalvade jag iväg och lät sedan min inre radar förvirrat scanna av alla motstridiga signaler som psyke och kropp sände ut under loppet. Den radar som under långlöpning skall vara låst mot sitt mål, mot sitt tempo.

Så egentligen var väl det här det bästa som kunde hända innan maran. Vi säger så. Och lägger 2:19:37 till handlingarna. Ett skitlopp. Och lustigt nog tycker jag ändå så här i efterhand att jag hade ganska kul.

Målgång. Äntligen.

Förresten, jag ljög lite grand. De sista fyra kilometrarna hittade jag faktiskt rytmen, tuggade på och plockade ströplaceringar från de halta och de lytta utan att bli omsprungen själv. Jag måste ju bara få säga det också. Löparegot, ni vet.

06 maj 2008

Gamla lagrar

Backen är lerig och brant. Bakom mig hör jag hur hon ligger mig i hasorna. Flåsandes, kämpandes, hon *ska* gå om mig, till varje pris. Backen är inte bara lerig och brant, den är också lång. Och hon är längre och kraftigare än jag, en valkyria med röda trikåer, ljusblond page, och en vilja att gå om mig som verkar rentutavt plågsamt stark. Det är bara ett par hundra meter kvar fram till målgång, och egentligen har jag placeringen i min ficka. Det är ju så lite till. Jag vet att jag kan. Jag håller hennes flåsande stånd, hon verkar inte rå på mig trots allt. Jag känner mig stark. Jävla backe. Och till sist så släpper jag förbi henne.

Orken hade funnits där. Det är inte det. Men hon ville det mer än jag. Jag brydde mig inte. Jag kostade på mig att slappa i den där backen, bjöd henne på den där åtråvärda segern i den tvekamp hon utmanade till och jag osportsligt nog vägrade spela med i. Hon var värd sin seger, hon hade fått kämpa hårt för den. Själv var jag för lat. Ingen tävlingsinstinkt. Jag sprang ju för att det var roligt.

Nej nej, ovanstående är ingen rapport från dagens deltävling i Ursviks Xtreme, som jag planerade att delta i men sjappade på grund av (löjligt harmlösa) eftersviter från söndagens långpass. Ovanstående utspelade sig under Riksmästerskapen i terränglöpning för poliser, brandmän och kriminalvårdare i Västervik, år 1990 eller kanske 1991. Jag har nämligen ett kort och intensivt förflutet inom löpningen som det börjar bli läge att outa. Jag minns ju min egen besvikelse när löparkometen Lilian Magnusson, som påstods komma obefläckad från ingenstans, visade sig ha haft mer än hyfsade placeringar från millopp flera år innan hennes mediadebut i fjol. Absolut ingen skugga över Lilians bedrifter, jag tycker hon är helt fantastisk på alla sätt, det är bara lite småtråkigt när någon som säljs in som rookie i själva verket redan långt tidigare gett prov på den potential som nu plötsligt verkat ha dröst ned från himlavalvet som en välvillig löparguds snilleblixt.

Nu är ju skillnaden mellan mig och Lilian den att jag är ganska kass som löpare. Det döljs kanske alltför väl av min attityd och inte minst mina våghalsiga framtidsplaner, men faktum är att jag med nöd och näppe springer milen under en timme och tycker ett långpass i 6:30-tempo är riktigt, riktigt fort. Håller jag under femminuterstempo på fyrahundra meter är jag förbaskat nöjd.

Åter dock till mitt löparförflutna. Jag har minnen av att jag faktiskt gav mig ut på löprundor när jag tillfälligt landat hos mamma i tysk exil efter mina år i Grekland. Jag var hyfsat vältränad från en intensiv period med karate, och försökte väl upprätthålla formen. Sedan flyttade jag hem till Sverige och började jobba som plit på Österåkersanstalten. I Hackstaskogen fanns ett femkilometersspår jag tyckte var alldeles lagom, till skillnad mot milspåret där mina manliga kollegor höll till. Springa en mil, det var ofantligt långt och en bragd av obegripliga mått.

Hursomhelst drog det ihop sig till Riksmästerskap i terrränglöpning och ett lag sattes ihop för klasserna damer, herrar och mixedstafett. Förutom mig var det en till tjej, en sån där riktig sporttyp - hette hon Solveig? - som var ett riktigt löparess och naturligtvis självskriven till stafettlaget. Resten grabbar.

Nu tillhör ju poliser och brandmän ofta den mer vältränade andelen av befolkningen (till skillnad mot kriminalvårdare), så nivån på riksmästerskapen var antagligen inte så pjåkig. Segrarinnan hade i alla fall några SM-guld i orientering. Hur det gick för mig? I damklassen kom jag, efter att ha släppt den sista medaljplatsen till den flåsande valkyrian, hör och häpna, fyra. FYRA. Det är en förbaskat bra placering även vid mindre lopp med begränsat deltagarurval. Men det förstod jag inte då, och begrep heller inte riktigt lagets upprymdhet, som ledde till att vår lagkapten raskt kastade om uppställningen inför stafetten så att jag skulle ta damsträckan istället för Solveig, som jag uppenbarligen utklassat med flera minuter. Ett taktiskt bra beslut visade det sig, eftersom vi dagen efter tog hem segern i mixedklassen. Tji fick brandmännen och poliserna. Lagkaptenen, tillika vår säkerhetschef, erkände efteråt att han varit mycket förvånad över mina bedrifter, han hade inte trott jag var "den typen som springer".

Frågan är, hur bra var jag egentligen, jag som inte ens hade vett att träna ordentligt utan bara sprang min lilla femkilometersrunda i samma tempo vecka ut, vecka in, utan några som helst ambitioner eller begrepp om kilometertider? Jag har faktiskt ingen aning, men skulle ge vad som helst för att få veta vad jag egentligen sprang på. För något år sedan försökte jag ta reda på saken, men tyvärr var det här ju före allmänna internets tid och uppenbarligen har polisidrottsförbundets arkiv flyttats flera gånger genom åren så att en massa arkivmaterial försvunnit.

Hur som helst slutade jag arbeta på Österåker ganska snart efter detta, flyttade, och det var slut med löpning för min del. Jag var trots allt inte riktigt den typen som springer. Ännu. Ända tills 2007, alltså sexton-sjutton år senare. Jag kan säga som så, saker och ting har förändrats. Jag kan garantera att jag är en rejält sämre löpare nu än då, och kommer så förbli. Åtminstone när det gäller hastighet.

Däremot är jag en garanterat starkare fighter. Aldrig i livet att jag längre kommer släppa förbi någon i backen utan en redig match. Det är helt okej att förlora, men ge upp - det finns inte på världskartan längre. No way. Sexminuterstempo eller inte.

03 maj 2008

Tre minuter av oändlighet

Hela veckan har det pratats om att det är långpass på torsdag och långintervaller på söndag. Ja, inom Szalkai-sekten, alltså. Så jag var helt inställd på att köra långpass idag, då jag strulade bort hela gårdagen och halva natten framför datorn (non, je ne regrette rien, jag hade kul). Eftersom det blev lite för lite sömn sov jag middag före långpasset - en löparkropp byggs med vila - och alldeles innan jag sömndrucket skulle ge mig ut för att norpa de sista tre timmarna dagsljus kollade jag träningsprogrammet ifall det skulle vara med fartökning eller bara lugnt.

Då först såg jag att Szalkai rekommenderade att kasta om långpasset och intervallerna om man skulle köra halvmara helgen efter, vilket jag ju ska. Så det var bara att snöra på sig krokodillerna och ladda om för intervallpass istället. Håhåjaja.

Uppvärmningen skvallrade väl inte direkt om allt för pigga ben. Min psykologiskt ömsinta strategi för intervallerna var att köra på tid istället för distans, närmare bestämt sex gånger tre minuter med en minuts ståvila. Dags alltså för första, och jag älgade iväg. Och fick bryta efter knappt halva tiden. Det var stenkört redan efter en minut. Hursomhelst, efter en liten stunds pulsåterhämtning fortsatte jag. Det skulle bli sex intervaller, till vilket pris som helst. Om jag så måste slöjogga.

Andra intervallen. Jag tog det lugnare, mycket lugnare. När krafterna började tryta slängde jag ett öga på klockan - 1:47 kvar?! Caramba! Inte ens hälften avklarad. Bara bita ihop och fortsätta. Efter en halv evighet till: 1:10 kvar, typ. 0:57. 0:32. 0:23. 0:17. Begrip den du. Så efter några eoner var det äntligen över, en minuts vila. Fyra helvetes intervaller kvar.

Samma mönster där. De larviga små tre minutrarna sträcker sig ut över rumstiden som självaste djävulens egna slemtentakler och tar bara inte slut någonsin. Hur kan tre timmars löpning kännas som en baggis när tre minuter är så löjligt övermäktiga? Kan någon förklara.