Tävla med varandra ver 2.0

Shit, då får de andra allt se upp skrev en av mina nya ultrabästisar om mitt annonserade fokus inför SUM. En smickrande kommentar där jag självklart också ser glimten i ögat, ändå började mitt huvud gå i spinn och jag blev nästan lite rädd.

Det som från allra första början fascinerade mig med ultra och de ultralöpare jag mötte var ett prestationsfokus som skiljde sig ganska tydligt från andra löpares. Då menar jag inte den något übermüsiga alla-kan-mentaliteten som också frodas i åtminstone vissa av kretsarna, utan det här med att man är ensam med sin prestation, ensam med sina mil. Vitsen inte att mäta sig med andra och jaga en placering, utan att göra sitt absolut bästa på en distans som åtminstone i teorin är så pass övermäktig att den är motståndare och medtävlande nog. En motståndare som startfältet tar sig an gemensamt, och som inte har besegrats förrän alla har gått i mål.

Repris på målgång i Spartathlon.
För att det är så vackert, och aldrig kan sägas ofta nog.

Sjävklart racear även ultralöpare skiten ur varandra lite på skoj om de kan, men jag vågar påstå att det är få bland rävarna som egentligen gör någon större affär av ryggarna framför respektive bakom. Ultralöpare är visserligen också tävlingsmänniskor, men liksom på sitt sätt, med sina egna definierade kriterier som inte riktigt håller för någon annan än det vanligtvis egensinniga ultraegot ifråga. Ultralöpare vill att det ska gå bra för alla, gläds åt de andras prestationer lika högt som de egna, passerar hellre mållinjen hand i hand än i form av en sista spurt, inte ens på skoj.

Det ger en miljö där jag känt att jag kan utvecklas ifred, utan ogina (eller för den delen, förväntansfulla) ögon och dolda tävlingsagendor som jag ofta kan känna på mig i löpsammanhang. Jag får ha min prestation för mig själv, mäta mig mot mig själv och endast mig själv, vara mig själv och ingen annans, liksom. Jag är precis så bra som jag själv är, och inte i förhållande till någon annan, åt endera håll.

Så om det är något jag önskar mina kompisar ultradebutanterna nu på lördag är det att ni alla får chansen att färgas av lite old-school ultrafeeling och liksom fattar hur jävla vackert det är att göra sin grej. Att ni sedan kommer göra kanonlopp det vet jag redan. Love!

Om smärta

För exakt ett år sedan stod jag just i färd med de sista föberedelserna inför min ultradebut på SUM 50 km. Det är sant, det är faktiskt inte längre sedan än så, och det är helt sjukt vilken resa det varit. Men det var inte det jag tänkte på just nu.

Beim ersten Mal tut's immer weh som det genialiska bandet Abwärts sjöng på mitt ungdoms åttiotal, första gången gör alltid ont, och precis så var det då jag genomled mitt första ultramarathon med stumma och ömmande ben på inte mindre än elefantitiska 6:51:03. Inte heller blev det något lycksalighetsrus direkt, det handlade mest om att få det avklarat. Antagligen är det väl så med allt, det är inte förrän man blivit av med oskulden och fått lite koll på vad som händer som man kan börja ha roligt på riktigt.

Jag vet nog vad det blir i lurarna på lördag...

På lördag om exakt en vecka är det dags igen för SUM, Sörmland Ultra Marathon, och tredje gången totalt jag tar mig an 50 km terräng på tävling. Jag brukar säga att jag bara springer lopp, att det ännu är för tidigt för mig att tävla, men när det gäller de distanser jag knäckt känns det som att allt annat än att göra sitt bästa vore en skymf mot sig själv, sin träning framförallt, och kanske också löpningen som sådan.

I fjol hade jag tagit ut så mycket i förskott att den mentala laddningen saknades helt. Jag visste helt enkelt allt för väl vad jag hade gett mig in på för att få det där lite extra champagnebubblet i maggropen. I år tar jag igen den biten med råge, för de senaste veckorna har jag inte kunnat tänka på något annat än hur i friden det skall gå. Något träningsflyt har ännu inte infunnit sig sedan urladdningen på gax i augusti, och mina korta löpekonomipass har någon gång bjudit på fjäderlätta 5:20, medan jag andra gånger verkligen fått piska mig hårt till att ens komma upp i futtiga 6:10 på sega ben. Av någon anledning har jag också fått för mig att det inte blivit några riktiga långpass på sistone, även om en blick i träningsdagboken försäkrar att jag visst har några rejäla genomkörare på nacken. (Förstår inte riktigt varför mitt huvud inte vill fatta det.) Kroppen pendlar fullständigt stokastiskt mellan toppform och typ rigor mortis, jag har helt tappat känsla för mina tempon, och jag vet liksom inte alls längre vem jag är just nu.

Och vet ni vad, det är helt okej. Eller inte bara helt okej, det är riktigt grymt faktiskt. För få saker är så spännande än att ge sig ut i det okända, bara släppa taget om allt och kuta järnet när startfältet släpps iväg. Den ångest jag känner rör inte ifall jag kommer att prestera bra eller dåligt, den ångest jag känner gäller enbart hur jävligt det kommer att bli. För jag har bestämt mig att vara stenhård, och då är det bara en sak som gäller: koncentration och fokus.

När själar blir ett

Jag snyltar inte gärna på andras bloggmaterial, men sanningen är att jag kan inte säga det bättre än såhär.