Pose revisited

Förra helgen var det dags - min andra Pose-klinik, denna gång i Odense i Danmark. Gruppen var dubbelt så stor som i höstas (tyvärr), trots det var jag återigen enda tjejen. Hallå, brudar!!?!

Den inledande videoanalysen visade med smärtsam tydlighet att mitt nuvarande löpsteg ännu är en bra bit från idealet. I och för sig hade idealet av någon anledning skärpts något i förhållande till i höstas; nu var det plötsligt Michael Johnson som gällde som ju i princip landar i pose, medan det förut var helt okej för att inte säga eftersträvansvärt med en-en och en halv frames fördröjning (filmat med 30 frames per sekund). Den ynka trettiondels sekunden betyder mycket vill jag lova... Mina knän var dock åtminstone föredömligt böjda i landningen, vilket innebär att jag sedan i höstas alltså gått från ett kasst men snyggt löpsteg till ett halvkasst och fult. Alltid något!

Den stora intellektuella behållningen denna gång var *bakre* benets avgörande betydelse för det landande benets positionering i förhållande till kroppens masscentrum - en enormt viktig detalj som hade gått mig helt förbi i höstas. Ju längre utsträckt bakre benet är från kroppen, desto längre framför kommer det främre benet att landa, allt i enlighet med kroppens automatiska strävan att skapa balans. Det här är anledningen att man skall dra in bakre benet snabbt som fanken, för ju mer man laggar efter, desto kassare landning får man. Det är alltså ingen större idé att medvetet försöka sträva efter att landa under kroppens masscentrum, istället bör man fokusera helt på att dra in/upp bakre benet. Förutom en felaktig landning innebär ett laggande bakben också stora belastningar på hamstring och rumpa, som ju måste hålla benet uppe - inte bra, jobbigt i onödan, och naturligtvis ytterligare en skaderisk. Det här är exakt min svaghet.

Upplevelsemässigt var dock den mest spektakulära övningen den då vi sprang i backe med slutna ögon. Jag minns att Susanne Johansson under en Team Stockholm Marathon-föreläsning berättade att hon gillade att springa i mörker eftersom man då inte såg backarna, däremot hade jag inte kunnat föreställa mig hur otrolig effekten faktiskt är. Jag sprang och sprang och sprang och undrade hur lång raksträckan egentligen var, när den där förbövlade backen äntligen skulle komma - och så plötsligt var vi redan framme uppe på toppen! Extremt fascinerande hur markperceptionen anpassar löpningen utan att ansträngningsgraden förändras. Gissa vem som hädanefter kommer att blunda i backarna!

Summa summarum: även om jag denna helg inte lyckades med ett lika spektakulärt teknikskifte som i höstas, hyfsade jag i alla fall till tajmingen ganska rejält och har fått klart för mig vad jag skall jobba vidare på. Ett snabbdistanspass igår bekräftade att jag redan springer lite bättre än före helgen, och att jag inte har några känningar idag tolkar jag som tecken på att jag antagligen inte gör mig skyldig till några allvarligare felbelastningar.

Det blir nog bra det här till slut.

Varför Spartathlon

Hjärnan är en lustig filur. Särskilt de delar som är mer eller mindre dolda för vår medvetna tankeverksamhet, men som har sådan ohygglig betydelse för hur vi egentligen fungerar som människor.

Ta det här med "inte". Det sägs att det undermedvetna inte förstår ordet "inte", med det klassiska exemplet att om jag säger "tänk inte på en rosa elefant" så kommer du att tänka på, just det, en rosa elefant. Jag har själv fått erfara just den effekten med mycket ödesdigra konsekvenser för mitt framtida liv.

- Halvmarathon är en distans som i princip alla människor kan klara av,
skrev Anders Szalkai, mitt undermedvetna gick loss på det som en projektil och efter bara några dagar (och ännu färre löpkilometrar) hade jag anmält mig till min första halvmara.

- Spartathlon är något *inte* alla människor kan klara av,
sa Rune Larsson, återigen stack mitt undermedvetna iväg och några dagar senare hade "det" bestämt att jag skulle springa Spartathlon. För "inte", det ordet förstår ju den delen av hjärnan just inte. Den delen av hjärnan tror fullt och fast att det Rune sade om Spartathlon var typ samma sak som Szalkai sade om halvmaran.

I flera veckor, eller snarare månader, var jag besatt av tanken på Spartathlon. Det pågick en hård brottningskamp mellan mitt undermedvetna och mitt medvetna. Det spelade ingen roll hur mycket jag vädjade angående min ålder, mina fysiska förutsättningar och mina föreställningar om ett roligt liv i övrigt, Spartathlon hade pluggat in sig som en kil i hjärnan, mitt emellan mitt rationella jag och mitt undermedvetna, och växte sig allt starkare. Till slut gav jag med mig. Det var ingen idé att fortsätta åsamka mig detta schizofrena lidande, det var bara att inse att det var dags att fatta ett beslut (som ju någonstans innerst inne ändå redan var taget), och sedan börja fila på strategin.

Efter mitt beslut hade jag ångest i flera dagar. Regelrätt ångest, sådär att jag fick kallsvett och svårt att sova och med hjärtat i halsgropen kände skräck över vad jag hade gjort. För nu när jag hade bestämt mig fanns ju ingen återvändo. Livet hade plötsligt tagit en helt annan vändning, där allt annat skulle få stå tillbaka för detta märkliga beslut att någon gång i femtioårsåldern springa ett 246-kilometerslopp med hårda kvalregler och där typ endast 30% av de startande också slutför. Och ändå kändes det som ett av de mest meningsfulla beslut jag någonsin fattat i hela mitt liv.

Tio år har jag på mig, det är den tid som det sägs ta för att vara på toppen av sin förmåga som långdistanslöpare. Nio och ett halvt kvar från den dag jag bestämde mig, då med knappt lika många totalt sprungna kilometer i benen som loppet självt. Uttrycket "med en dåres envishet" har då sannerligen fått en helt ny innebörd i mitt liv.

Den där Rune Larsson borde banne mig vara barnförbjuden för undermedvetanden som inte har vett nog att uppfatta ordet "inte".