Åtta timmar på sexdagars

Många tycker nog folk är lite knäppa som ställer upp på sexdagarslopp på en 400-meterbana runt en idrottsplats. Men ännu knäppare måste ju vara att åka ända till Hallsberg för att titta på just ett sådant lopp. I hela åtta timmar. Det är i alla fall precis vad jag, edert alldeles eget nördufo, gjorde igår.

Jag kom precis två minuter innan start, då min goda tidsmarginal förbrukats av kioskbesöket som inte godtog VISA-kort utan krävde kontanter för halstabletterna. Den hedervärda lineupen bestod av ett knappt tjog sexdagarslöpare av minst sagt alla möjliga sorter och utföranden. Såfort de gett sig iväg inser man att this is not your ordinary sports event. Har man den minsta dragning åt lyteskomik så går tankarna snarare till Monty Pythons Olympiad än ett internationellt sanktionerat mästerskap. Ett löpsteg som är tänkt att hålla i sex dygn är inte nödvändigtvis vackert, en kropp som håller för en sådan bedrift inte nödvändigtvis mejslad med antika grekiska statyer som förebild.

Jämfört med åldersfördelningen i mer normala idrotter förekommer dock en hel del just antika exemplar, och Grekland spelar en alldeles speciell roll inte bara ute i stora vida ultravärlden utan även i Hallsberg denna vecka: Yiannis Kouros, legenden, löparguden, den gyllene greken är nämligen på plats för att försöka slå sitt eget sexdagarsrekord på 1036 kilometer. Och Yannis ser ut som, springer, och låter precis som på dokumentären om honom jag såg i repris i förrgår natt för att ladda lite inför resan. Tokstark, energisk, seg, lätt hjulbent och med en karisma som utstrålar en envis målmedvetenhet så tjock att den går att skära med kniv. Fokus, kropp och själ destillerade till en kompakt vinnarmaskin som med början i tidigt åttiotal tagit i stort sett alla rekord som går att ta på de längre ultradistanserna, med marginaler så sanslösa att den enda som verkar kunna klå dem är han själv. Vi snackar typ Spartathlon på snitt under femminuterstempo, och då går det väl ändå åt lite tid för mat- eller pinkapaus på 246 km. Som jämförelse ligger Runes grymmaste segertider från samma lopp dryga fyra och en halv timme efter...

En annan figur som drar till sig uppmärksamhet är en lustig liten tant med lite krökt hållning och ett, hm, löpsteg som perfekt illustrerar begreppet "gång med lätt flygfas". Under regntimmarna som bjöds igår sprang hon med paraply i handen. Det är när man upptäcker hennes vader som man inser att hon kanske förtjänar lite mer cred än vad man vid första blicken förmår uppbringa för denna minst sagt udda gestalt. Den lilla damen är ingen mindre än Martina Hausmann med bl.a. fyra 1300 miles-lopp på nacken (ja, du har räknat rätt, det är 2092 kilometer, och de knäcker hon på lite drygt 18 dygn vilket innebär 110 km per dag).

Martina diggar music på ultrafestival i Loutraki 2006

Tävlingsledningen påstår att hon är god för en andraplacering totalt, och om jag hörde rätt så sover hon i snitt två till fyra timmar under sexdagarslopp. Inte per natt alltså, utan totalt. Yepp. Inte skall man slösa värdefull löptid inte.

Det är överhuvudtaget bra att ha god tid på sig som åskådare och hangaround till den här sortens lopp märker jag. Mina dryga åtta timmar i Hallsberg innebär gott om tid att detaljstudera de olika löparna, men även kolla in arrangemanget som sådant. Dessutom lyckas jag klämma in några timmar på gym och bad i den sjyssta simhallen som ligger precis bakom banan, och där jag kan fortsätta spana på löparna från utomhusbassängen. Jag vågade dock inte heja därifrån, en lättklädd cheerleader hade ju liksom kunnat missuppfattas.

Överhuvudtaget visade sig det här med att heja vara det största kruxet. Det är en sak alldeles i starten, då går det bra att klappa och ropa när hjältarna springer förbi. Så småningom droppar dock övriga åskådare av, och man känner sig lite, eh, fånig där man står och glor på löparna som försöker hitta rytmen på den rundbana som skall bli deras vän de närmaste dygnen, det är nästan lite intimt sådär och man vet inte om man kanske skall titta bort när ens favoriter springer förbi så de inte känner sig uttittade som djur i bur, liksom. Man blir lite rädd att störa, de har ju ett jobb att utföra.

Som Christian Ritella till exempel, som jag naturligtvis hejar mest på (och som för övrigt sägs vara favorit till platsen som bäste svensk), när han pinnar på där i sitt jämna 5:30-tempo, nästan skrämmande högt i sammanhanget, inte vill man distrahera då även om man helst skulle vilja skrika rakt ut i jubel och smälla konfettibomber och gröla hejaramsor och allt.

En av arrangörerna, underbara Kaj, visar en nästan rörande omsorg inte bara om löparna utan även de besökande åskådarna, inklusive mig själv. Jag får små sysslor lite då och då trots en rätt så funktionärsstinn dag för stunden, han berättar frikostigt om alla löpare och allt jag undrar över, och jag får även hänga med de riktigt coola grabbarna i tävlingsledningens bås, som mest liknar cockpit med alla datorskärmarna vid stora utsiktsfönstret mot banan. Är man nördig som jag är det trots allt olidligt spännande att se hur tidtagningen registreras och liknande techy stuff. Gott om tid och tänka har jag också, och någonstans mot kvällen slår mig insikten att jag är typ åtta eller kanske tio år.

Jag är den där ungen ni vet som hänger vid vallen dag ut och dag in och bara glor på sina idoler, timme efter timme, undersöker, tittar och förtjusas av allt, insuper, dagdrömmer, medans mitt undermedvetna jobbar på högvarv för att registrera varenda liten detalj att plockas fram vid det tillfälle då jag själv skall börja leka ultralöpare.

Tåget blev grymt försenat på väg hem, men det är en lycklig åttaåring som så småningom kryper till kojs hemma vid Hornstull. När jag går upp vid halv sjutiden på morgonen ligger Ritella tvåa efter Yannis Kouros. Martina Hausmann, den lustiga lilla damen med paraplyt, har under natten knatat sig upp till plats fyra.

Hörrni Hornstull-Järnagänget, gör vår alldeles egen hjälte glad med en hälsning eller två vetja! Christian har sprungit fyra gånger till Järna vid det här laget (måndag 21:30). Här kan man skicka en hälsning till dem som springer.

SEMESTERN ÄR ÖVER.

Någon gång efter fem igår landade jag hemma i lägenheten efter tio dagar på Österlen. En timme senare stod jag ombytt och klar i hallen för att bege mig till Zinken och träning med IF Linnéa. Slutsemestrat för i sommar!

Jag hade förträngt hur kallt och fuktigt huset kunde vara, i kombination med en underbar drös småbarn var katastrofen ett faktum och en förkylning satte stopp för de obscena löpmängder jag hade bespetsat mig på. Jag fick ändå ihop drygt 45 km fördelat på fem pass med 6:24 minuter per kilometer i snitt, så jag är hyfsat nöjd inte minst med tanke på att det ingår en icke oföraktlig andel ganska tufft underlag och grymma backar i den statistiken.

Här kan man springa!

Under det första riktiga distanspasset i sällskap med allt snabbare och starkare Dr. Björnsson (Hallå! Det är jag som är löparen i familjen!! ;-)) lovade jag mig själv att aldrig mera snitta över 6:00 på träningsdistanser under milen. 6:02 blev det den gången, men då är de grymt slappa uppvärmningskilometrarna med i beräkningen. 

Faktum är att jag fortfarande springer bäst och skönast i runt 5:40-tempo, och hyser förhoppningsvis inte alltför orealistiska förhoppningar om att nå den nivån som mitt grundtempo inom en icke alltför avlägsen framtid. Det är inte benen som tar slut utan flåset, och det skall väl fan inte vara omöjligt att jobba upp med en lite mer riktad satsning. Uppvärmd och på flack landsväg har jag uppenbarligen inga problem att flyta fram i 5:40-tempo i typ 5K, det är dags att låsa autopiloten på det nu tycker jag.

Med Stockholm Marathon och Hornstull-Järna överstökat innebär detta att det är dags att på allvar jobba på speed. Distansmålet för i år är uppnått med råge, tävlingsdebut på 50K är inte förrän i oktober, så nu finns inga ursäkter längre att sluta öka på kilometermängden för att istället skruva upp intensiteten.

Jag vet, det låter självklart och enkelt, men faktum är att för mig är det inte direkt piece of cake. Jag tycker nämligen det är hur kul och lätt som helst att springa långt och länge. Att springa fort däremot, det är en helt annan femma. Pressa sig. Hålla psyket i schack, låsa in på ett tempo och hålla no matter what. Intervaller. Backar.

Kommer jag tycka det är kul? Jag vet inte. Men det är nödvändigt. Förbaskat nödvändigt. Om sju veckor måste jag klå min halvmaratid på 2:07:43. Jag fattar fortfarande inte hur jag kunde springa så fort då, som rookie, för ett helt år sedan. Vad hände på vägen, liksom?! Men framför allt betyder det en sak. Det är baske mig slutsemestrat för säsongen!

Dagen då vi (nästan) alla blev ultralöpare

Vissa dagar är speciella. Sådär att man blir lite nykär i livet. När allting bara stämmer. Människor som gör saker tillsammans, fantastiska saker, spränger gränser och överträffar sig själva med hjälp av den synergieffekt som just människor mot ett gemensamt mål har.

Allting blev så lätt. Morgonens uppdatering på SMHI spådde perfekta förhållanden, alldeles i enlighet med det kanonväder jag lovat MarathonMia. Tjugo över åtta begav jag mig till 7-Eleven och där väntade redan en liten trupp: Annika, Peter, Funrun, Löparfantasten och Christian, som jag inte hade en aning om att han skulle dyka upp. Jag blev tokglad, för jag visste med en gång att dagen skulle gå bra när min ultra-gudfar var med i gänget. Dessutom, vad kan gå fel om man börjar långpasset med kramkalas. Fler kramar blev det, MarathonMia dök upp med sin MarathonMan Oliver, och så Fia-Lotta förstås, som kan sägas vara den utlösande faktorn till passet eftersom hon en gång kläckt ur sig att Marathondistansen var lika lång som att köra från Hornstull till Järna. Det var på den gamla goda tiden då vi fortfarande bävade inför Stockholm Marathon. Flera gamla och nya bekantskaper dök upp, från tidigare Team Fakta-pass, bloggosfären, funbeat, jogg och ultradistans.se, och vi blev inte mindre än 25 personer totalt. Swell!

Snabbfotade Pontus drog iväg i femminuterstempo med tuffingarna Charlotta och Tene, som vi knappt hann se kometsvansarna av (jag fick sedan veta att Charlotta agerat hare i 4:40-tempo och tagit sig ända till Järna, you rock Lotta!!). Vi andra tog det lite lugnare och började passet med att pricka broöppningen. Sedan bar det av på allvar, och med så många löpare med olika förmåga hittade alla en sjysst klunga att springa i. Själv fick jag dra hårt i tyglarna för att hålla mitt utlovade dryga sjuminuterstempo, det perfekta vädret var förrädiskt lättsprunget och benen pigga. Vid pauserna samlades vi en stund, för att sedan åter låta klungorna springa ur och om varandra som en slags dans. Här skulle jag kunna fortsätta med en veritabel katalog över alla roliga människor jag sprang med på det här långpass-mingelpartyt, allt kul vi pratade om, alla de delvis smått fantastiska personliga distansrekord som slogs under dagen, jag säger bara ingen nämnd, ingen glömd. Älskade ultradårar! Kamratskapen var stor och det delades generöst på plåster, tejp, idomin och vätska.

Fotograf: tokvackra Funrun, som lyckades med dagens tuffaste rekord: från 22 till 55 km!

Tiden fram till Rönninge vid 28 km, dvs mer än halvvägs, gick löjligt fort med allt tjatter - jag lade knappt ens märke till omgivningarna som jag vid provspringningarna upplevt som så spännande. Här inträffade passets enda riktigt tråkiga incident: Löparfantastens knä skar ihop och det var bara att bryta - vi som tillsammans skulle ha blivit ultralöpare idag! Fler droppade sedan av på grund av distansrekord eller diverse kroppsliga känningar, och jag blev påmind om att de här distanserna trots allt inte är något saftkalas, att man aldrig riktigt vet vad som kan hända, och när, och vem.

Efter Östertälje hade truppen tunnats ut ganska rejält, och vi var nu elva kilometerpundare kvar som så småningom alla skulle komma fram till Järna. Marathondistansen kändes fortfarande bara som förrätten, och därefter tog jag vara på den socialt något glesare löpningen för att njuta maximalt av varje jävla underbara ultrameter jag lade för mina starka fötter. Äntligen kände jag mig fri att få springa så länge jag ville, få vara den jag vill vara.

De sista kilometrarna bjöd på den lilla terrängpralin som avslutade långpasset, men som togs emot med hm, ska vi säga blandade känslor bland vissa av deltagarna. För mig var det rena lyckan att låta fötterna få leka som belöning efter nötandet, dessutom att kröna äventyret med nyplockade blåbär och färskt vatten ur järnaskogens kallkälla. Jag kan inte hjälpa det, jag är en sucker för sånt, äventyraren i mig behöver det, springer man förbi en källa så måste man dricka ur den, det är en instinkt bara, det ger liksom gott löparkarma inbillar jag mig.

Det var ett lyckligt gäng med varierande grad av trötthet som möttes vid slutmålet Järna station, och alla fick sina medaljer i form av Hornstull - Järna-knapp. Lite humor måste man bjuda på. De tröttaste fick lift med Jan-Erik, vi andra hade trekvart på oss att svepa en öl respektive äppeljuice på den lokala syltan innan pendeln tog oss tillbaka till stan. "Vilken stan?!" frågade konduktören när han skulle klippa biljetterna, så långt hade vi alltså sprungit... Inalles blev det 55,23 km enligt min Garmin, med ett snittempo på 7:20-7:30 för min del, som planerat alltså. Lite drygt nio timmar brutto inklusive alla raster.

Tack alla att jag fick dela den här dagen med er, just er och inga andra. Den här dagen skall jag ta fram när jag som ensamvarg nöter allt mer oändliga kilometrar och mil, att minnas och le åt och bli sådär lite nykärt varm i kroppen av. Och ja, nu vet jag också. Att gränsen går inte heller vid 55 km. Jag jagar alltså vidare. Men det får bli nästa år, för i år nöjer jag mig med tävlingsdebut på 50. Stark som en varg.


Med detta försvinner jag till Österlen på tio dagar för att springa bland böljande kullar med havsbrus i öronen, dock med osäker dator- och internettillgång. Vi hörs när vi hörs!

Stenålderskost för själen

På söndag går Hornstull - Järna av stapeln. De 20 (!) personer som hittills anmält sitt deltagande via olika löparforum, bloggar och mail skrämmer mig nästan mera än själva distansen. En del tackar för allt jobb jag lagt ner - men i själva verket är det jag som ska tacka. För så här roligt har jag inte haft på länge.

Någonstans läste jag att det bästa Rune Larsson vet är att packa matsäck och sedan bara ge sig ut i naturen på långäventyr. Och nog bor det en liten Rune i oss alla. Efter Stockholm Marathon har det mesta av min löptid ägnats åt att rekognoscera de olika deletapperna inför söndagens ultrapass. Det är häftigt att man med webbens kartfunktioner kan staka ut riktigt bra bansträckningar, men det visade sig att man aldrig riktigt kan gissa sig till hur det ser ut i verkligheten. Det som enligt kartan ser ut som allmän väg visar sig abrupt ta slut vid någon form av exklusiv gated community mitt ute i obygden. Den bro som ser ut att medge en alldeles fantastisk rutt visar sig vara avstängd med betongsuggor och järnkonstruktioner som till och med en duktig traceur skulle känna respekt inför. Eller vandringsleder, som jag trodde var till för osteoporösa pensionärer, visar sig vara rena rama tjurrusetbanan. Oförutseddheter som måste hanteras här och nu, springandes, registrerandes.

Och allt det här har de senaste veckorna gjort mig till en lyckligare människa än jag varit på länge. För ingenting, ingenting slår banne mig känslan av att vara ensam i vildmarken, på spaning efter vägmärken, på spaning efter den optimala rutten. Det är ren stenålderskost för själen, liksom.

One happy gal

För så måste det ju vara. Det finns massor av fritidsaktiviteter som skänker tillfredsställelse på olika sätt, och belöningshormoner brukar nämnas som ett av skälen. Oxytocinerna som frigörs av närheten när man dansar tango, endorfinerna som sprutar under ett bodypumppass. Men allt det där är trots allt ganska artificiella aktiviteter, som, åtminstone för mig, skapar stress på andra plan. Sociala strukturer som skall upprätthållas, tider som skall tas hänsyn till, ett viss grad av beräkning för att få mest valuta för insatsen, regler och instruktioner att följa. Subtila småsaker, kanske till och med obetydande för den totala upplevelsen, men ändå finns de där. Kulturellt mer avancerade aktiviteter, framsprungna av den civilisation som vi evolutionärt sett fortfarande ligger hopplöst i bakvattnet av.

Löpning är annorlunda. Det är mer basalt och grundläggande, det sitter liksom direkt i generna. Man behöver inte ens vara människa för att vara löpare. Men löpning i kombination med rekognoscering är ännu ett snäpp vassare, har jag upptäckt under dessa turer. Någonting i hjärnan bara klickar igång, något man inte visste fanns där.

Stenåldersdjuret människan. En hängivenhet inför uppgiften och en känsla av harmoni som uppstår i den blandning mellan skräck och eufori som endast okända marker kan bjuda på, med sinnena på spänn, på flygande fötter. Du och den här fantastiska planeten, på tu man hand. Jag vill ha mer.