12 oktober 2008

SUM eller Om sånt som är roligt fast det inte är kul

Jag kan börja med att lugna er: det var jobbigt från första steget och sedan hela vägen alla de femtio kilometrarna. Faktum är att jag inte trodde det var möjligt att ett så pass långt lopp kunde upplevas så fysiskt jobbigt under hela tiden, och förgäves väntade jag på åtminstone periodvist lättnande ben eller kompenserande endorfiner till tröst. Nu har jag sovit, jag har ätit, jag har sovit igen, och i dvalan mellan sömn och vaka har jag bara drömt om ostmackor, pizza och pommes frites (jag är glutenintolerant och vegan, go figure). Dags nu att berätta historien om mitt första ultralopp, jag vet att ni har väntat.

Jag vet inte riktigt vad jag bör skylla på, kanske det var att min magiska fotkräm från Body Shop tagit slut, den som jag brukar gegga in mina tappra fötter med inför långpass och långlopp. Istället fick det bli Elizabeth Ardens tjärdoftande och svindyra Eight Hour Creme, som legat oanvänd ända sedan ett onödigt impulsköp på taxfree för några år sedan. Jag räknade ju trots allt med att komma runt under åtta timmar, och ignorerade därför långdistanslöpningens första huvudlag att aldrig prova något nytt du inte provat innan på träning.

Nåväl. Mentalt var jag på kanonhumör, och funrun och jag klickade direkt när vi träffades på Slussen för vidare färd mot starten i Björkhagen, vi var som småungar på julafton och här skulle vankas party party party hela dagen. Nummerlappsutdelningen bjöd på skönt mingel med gamla och nya ultravänner, inte minst gänget från Hornstull-Järna, så det blev stort kramkalas och även nya bekantskaper såsom Funbeat-Olle, tyvärr skadad men ändå så pass terrängultrahungrig att han inte kunde hålla sig från starten. It's just the way we are.

Det visade sig att jag hade äran att dela tävlingsdebuten som ultralöpare med inte mindre än två mycket spännande framtidshopp - N'batha M'bwele och min klubbkompis Sub2, som såg ut som tagen ur något kalifornskt ultrarunningfanzine. Jag vet inte vem av dem två som var coolast, sub2 med sin festis eller N'batha med pippiryggsäcken, men jag undrar om inte festisen tog priset trots allt med tanke på den sköna (om än kanske oavsiktliga) referensen till en viss icke helt okänd reklamkampanj. Sub2 rockade för övrigt hela vägen trots skadekänningar och kammade hem fjärdeplaceringen på grymma 3:48:07. Riktigt, riktigt kul och jag hoppas han fick mersmak - vi vill ha fler ultralöpare av den kalibern!! Men låt oss för all del inte gå händelserna i förskott.

Starten gick, och det bar av i maklig takt på tunga påkar. Jag var inte orolig, även om det sällan brukar kännas så i början på just lopp så brukar jag kunna vara rejält seg i en 5-10 kilometer innan det lossnar och benen börjar gå av sig själva. Jag koncentrerade mig på att hålla det tempo som låg inom vår ungefärliga tidsplan med sikte på 6:30, struntade i benen och hade kul med funrun istället. Trots den sega kroppen ska jag faktiskt erkänna att jag hade förbaskat kul i terrängdelarna trots allt, rötter sten och lera is da shit, och jag njöt i fulla drag av känslan att flyga fram på dansande fötter medans dyn yrde omkring mig. Den lilla terrängvana vi hade visade sig vara en klar fördel, vi plockade faktiskt två placeringar bara på att inte spjärna emot nedförs.

Efter femton kilometer började jag bli lite orolig, vi låg trots allt några minuter efter jämfört med när jag rekade samma sträcka för några veckor sedan, då med brutet revben och i rejält taskig form. Kroppen hade fortfarande inte piggnat till, och jag hade drabbats av en överväldigande vargahunger trots sedvanlig tävlingsfrukost och intag av gel och spirulinabollar helt enligt schemat. Plötsligt dök en ängel upp från ingenstans - Superwoman MarathonMia! Efter skrattblandat kramande drog Superwoman och funrun iväg i sexminuterstempo de sista par hundra metrarna till första vätskekontrollen vid Alby Friluftsgård, Mia försökte locka med mig med löfte om bananer men jag lyckades hålla huvudet kallt och var glad att funrun fick chansen att sträcka på benen ett par minuter.

Fan fan fan vad sen (foto: världens bästa MarathonMia)
Två bananer och en skotömning senare var vi på väg igen, i hasorna på Boel och Liselott som vi tidigare gått om men som raskt hade plockat tillbaka sitt försprång tack vare mina skosnöreproblem vid kontrollen. Det vankades åter terräng och funrun fick lite tävlingsvittring, så vid klippstupet efter Nyfors tog vi tillbaka vår ledning i loppets jumboliga. Efter ungefär halva sträckan dök jumper upp som utlovat i sin blåa retrooverall, vi hajfavjade enligt plan och lyckades få honom med oss en bit. Jumper trivdes utmärkt med det låga tempot och den lilla biten blev allt längre; när vi slutligen kom ut på asfaltsträckan efter kontrollen vid Brakmaren släppte funrun loss sina stackars tyglade ben och drog ifrån, medan jumper höll sällskap i mitt envisa malande på landsvägen.

Efter nästa vätskekontroll och med ohyggligt många fler mil än planerat släppte jumper för att ta bussen, jag fick en ny kompis i form av bakersta följecyklisten Roffe fram till Tyresta by. Nu låg jag åter i hasorna på grymt söta Liselott, den leriga terrängen spelade mig väl i händerna och jag gick om. Ganska snart hörde jag röster i skogen, det klappades händer och det hojtades, och det visade sig vara ett par där tjejen i princip tagit slut helt medan killen var pigg som en mört och sporrade sin hjältinna att inte ge upp. De var ungefär den vackraste uppenbarelse jag sett i sin kämpaglöd och kompromisslösa sammanhållning, och med tårar i ögonen insåg jag att mina problem var peanuts i förhållande till vad den fullständigt utmattade tjejen fortfarande hade framför sig. Vid det här laget hade mina ben tagit slut helt, och jag stapplade och snubblade fram som en giktsjuk gammal skröpling.

Någonstans runt 45 kilometer blev det skumt hormonkajko och brösten svällde upp som vid värsta mjölkstockningen, där sprang jag förbi en liten sjö och radhus på höger sida med bröst som skrek efter att få amma och det kändes mycket surrealistiskt vill jag lova, the running cow liksom. (Nej killar det är inte normalt.) Eller running cow I'd wish förresten, mina ben var inte längre kontaktbara rent neuromotoriskt, och det gick inte att involvera dem i någon form av löpning i högre tempo än åtta minuter per kilometer. Det var oerhört irriterande eftersom jag dels var mentalt helt beredd på att kämpa, dels skulle det låga tempot innebära längre tid till mål.

Så småningom kom jag fram till en överraskande sista vätskekontroll knappa tre kilometer före mål, precis innan sista ärevarvet rund Nedre Rudan. Jag såg ut över sjön och insåg att det som var kvar var en baggis. Det var grymt backigt så någon löpning i egentlig mening var det inte tal om, jag vandrade uppför med bryska steg och lät mig snubbla handlöst utför i dödsförakt med hjälp av mantrat gravity is your friend på hjärnan.

Till slut var det äntligen dags för målgång, och den utlovade mardrömslika volleybollplanen med sandlöpning visade sig vara ett par skrattretande metrar, jag blev faktiskt så snopen att jag fortsatte springa och inte fattade att jag passerat mållinjen förrän jag var framme vid kaffetermosarna. Janne C skojade med mig och föreslog att jag skulle ta en runda till runt sjön, för en sekund vaknade kaxjävulen i mig och hade han erbjudit något mer lockande än ont i benen som muta hade jag banne mig kört. Jag hade ju redan femtio pisskilometrar bakom mig, så jag hade lika gärna kunnat springa futtiga tre till utan att det gjort någon större skillnad på helvetet. 6:45 klockade jag, och det lär väl bli några minuters påslag på officiella tiden. Godkänt.

Summa summarum så var det inte kul att springa, men det var kul att springa SUM om ni fattar vad jag menar, det är ett fantastiskt lopp på alla sätt. Så här i efterhand känns det som en grym egoboost att bara obevekligt ha malt på i nästan sju timmar, utan minsta ljuspunkt vad gäller själva löpningen. Det var pest och pina, det var bara att hålla ut, och det var precis vad jag gjorde, utan att ens för en stund tappa fokus eller låta känslorna drifta iväg och förleda mig in i negativitet eller annat skit. Jag hade ett jobb att utföra, och det var bara att göra det, liksom. En ovärderlig tävlingserfarenhet som jag känner mig riktigt jävla stolt över. Jag är bara snopen och överraskad att det hände på en så pass kort distans, men å andra sidan skall det bli grymt kul att springa nästa 50K för då kommer det bara bli roligt. Jag menar, man kan ju inte alltid ha turen att pricka sämsta dagsformen ever.

Vad gäller såhär dagen efter har jag bara två saker att rapportera: fötterna vill inte att jag står på dem. Resten av mig vill bara ha pomfritt.

19 kommentarer:

askan sa...

Grattis! Nu är du tävlingsultralöpare, smaka på den! Vad roligt att läsa din rapport. Nu blir jag ännu mer ultra-trail-sugen och hoppas jag ännu mer att jag hinner bli frisk så jag kan vara med i Markusloppet. Att jag inte hinner träna innan och förmodligen också komma ha sämsta möjliga form, ja det kommer bara göra minnet desto roligare :)

Hur var det att springa så långt i nya skorna?

funrun sa...

haha, jag fortsatte också att springa när jag passerat mållinjen... "det är okej att sluta springa nu" sa de till mig när jag nådde gräskanten.
Bästaste schmultran. You rock. Hur många biter ihop och överlever 50k i icke-toppskick?

Puma sa...

du är grym!!!

Benet sa...

Du är helt makalöst underbar Fredrika. Vilken kämpainsats! Jag borde prompt stryka mitt senaste gnällinlägg Jag menar, känna sig lite ur form i två ynka timmars maffelunkpass är ju löjligt jämför med din nästintill sju timmar långa kamp.

Jag är så imponerad! Och som askan sa: Nu är du ultratävlingslöpare. Hur coolt är inte det?

Magda Gad: sa...

Härliga Fredrika, stort grattis till debuten! Gör ont att läsa, men smärta är ju en del av idrott, så det är bara att suga i sig ;-) Tänkte för övrigt filosofera lite kring smärtbegreppet här framöver och då räknar jag givetvis med ditt deltagande :-)

Hade gärna sett filip med festisen, haha, så stört!

Intressant det där med mjölkstockningskänslan förresten. Jag har inte upplevt just det, men när jag blir sjukt utmattade sväller jag upp i händerna. Det är ju ruskigt obehagligt, som om hela cirkulationssystemet liksom gett upp! Efter kajakäventyret kom jag dessutom hem och vägde flera kilo mer än före avfärd, trots 30 timmarsvecka på svältkur. Vätska!!! Oerhörda ansamlingar kring varje led... not fun.

Jaja. Nu ska jag göra som du. Vila. Och äta. Puss.

Mackan sa...

Äntligen kom rapporten. :-) Stort grattis till att du kämpade dig igenom Fredrika!!!

bureborn sa...

Jättegrattis! Hur coolt som helst!
Och stort tack för härlig läsning, kunde nästan känna din smärta och dina motsträviga, stolpiga ben.
Men du klarade det - vicket pannben!

Mattias Bramstång sa...

Bra gjort!

Tack för en rolig rapport och skönt att det gick bra. Njut av den inre styrkan som kommer av att springa så långt.

Ha det bra!
//
Mattias Bramstång

jumper sa...

Inte tusan visste jag att du hade det så segt hela tiden. Ännu mer grattis, säger jag då, eller som jag sa till de andra hundra löparna: "Bra jobbat!"

Att jag själv fick ett härligt mastodontpass, har du allra störst del i. Tack för sällskapet och draghjälpen!

Löparfantasten sa...

Grattïs Fredrika! Vilken härlig kämpa insatts.
Kram

medeldist sa...

Härligt att läsa om dina äventyr Fredrika! Mycket bra kämpat trots att benen stretade emot. Nästa 50k kommer gå som en dans :)

MarathonMia sa...

Grattis grattis och massor av kramar. Du är så himla cool. En sann idol!

Vilken fantastisk beskrivning, speciellt dina amnings-sjuka bröst - moahahahaha, hoppas att de återfått sin forna form och att fötterna tåls att stå på!

Anonym sa...

Härligt Fredrika! Jag var helt slut när vi skildes åt vid Tyresta och då körde jag MTB.

/Följecyklisten

Jerry sa...

Magnifique!
Alltjämt hardcore ultrababe i alla avseenden!

Fredrika sa...

Ojojojoj! Jag vet inte var jag ska börja tacka först! :-)

Askan, jepp det känns stort! Och inte är det många dagar kvar för dig. Hoppas verkligen du blir frisk, för det vill du inte missa. Vi vill bli fler i vår fantastiska Ultra Class of 2008!! (Årets debutanter :-)) Skorna, jag tänkte mycket under loppet på hur lycklig jag var över dem, hur mycket tyngre det hade varit med andra skor. Samtidigt är det bara fotlederna som tagit stryk, och det kan ju möjligen vara en kombination av teknisk terräng och instabila skor, med tanke på att jag ju inte är särskilt van vid den sortens löpning. Å andra sidan så ska det väl kännas lite också efter 50K :-)

Funrun - toppskick är för clowner :D

Puma, tack min fantastiska inspiratör!! Jag tänkte mycket på dig under loppet, och hoppas att vi snart får springa mycket långt och länge tillsammans. Fick också fina flashbacks från vår grymma fartlek på Prins Bertils stig.

Tack Benet! Maffegurun. Lustigt nog är det inte så stor skillnad mellan två timmar och sju timmar, man är ju liksom bara i ett tillstånd. Så vem vet vem som led mest :-) Och ja, jag känner mig mycket stolt och cool, fast på ett förvånansvärt återhållet sätt. Är det det som är ultracool? ;-)

Härliga Magda, jag har redan hunnit läsa ditt grymt intressanta smärtinlägg och lovar att återkomma. Smärtan eller vad man ska kalla det för har ju en alldeles speciell roll inom ultran, och jag är på samma gång fascinerad och likgiltig. För övrigt är det fastslaget nu, Filip är en Festis.

Tack Mackan!! Det värmer med gratulationer från en grym förebild. Och du, trail is da shit :-)

Bureborn fina, visst är det det som är så bra med löpning - man klarar det, liksom. Tack för gratulationerna!

Hej Mattias, nu blir jag nästan lite rörd att till och med du hittat hit. Tack! Och jepp, jag börjar ana den styrkan. Kanske är det därför jag känner mig så återhållet lycklig nu. Bara veta, inte så mycket mer. Nu kan det bara bli längre och längre! :-)

Jumper, tack, det gör vi om! Tja, att inte låta negativa tankar ta över är en viktig strategi i de sammanhangen. Tror funrun vid två tillfällen fick höra nåt gnälligt pip, annars så var det bara deal with it som gäller. Jag hade så mycket annat att glädjas över, som det trevliga sällskapet, den fina naturen, och det faktum att jag snart skulle ha sprungit fem mil. Varför då lyssna på det inre gnället :-)

Tack Löparfantasten!! Jag saknar dig, både du och jag vet att du skulle ha varit med. Fixa till knäfanskapet nu, jag vill springa med dig tjejen!

Medeldist, tack! Vet du, vid ett tillfälle tänkte jag faktist "men det är ännu värre att springa 1500 meter", den hade jag från dig :-) Och ja, jag ser grymt fram emot nästa. Den distansen är jag inte färdig med på långa vägar!

Superwoman, förlåt MarathonMia, det är du som är så cool. Fan, att ta sig ut i obygden bara för att peppa oss så där - jag saknar ord. Är glad att du var lite startmotor åt funrun där, det gjorde susen!! Nästa år är du med, det vet jag. Tror som sagt du verkligen kommer till din rätt på 50K, tänker fortfarande på hur du flög med Christian och Fredrik sista etappen till Järna och var alldeles berusad av glädje efteråt. Marathon är bara uppvärmning för dig, tror jag. Men som du säger, allt har sin tid :-)

Tjena Följecyklisten!! Vad roligt att du hittade hit. Ja, du kan ju inte ha varit slut för jag sprang för fort i alla fall ;-) Lycka till nu med "återkomsten" och dina mål!! Nästa år får någon annan cykla tycker jag, så du får vara med oss på banan.

Världens bästa Jerry, woohoo!! Blev det din första tävlingsultra också förresten? Hardcore ultrababe är nog den finaste komplimang jag fått, man tackar! :D

Löparfantasten sa...

Jag vill också springa med dig och jag är på G!!
Sprang 22 km i söndags utan någon känning i knät!! Härligt härligt!
Ikväll ska jag springa backe med IF Lìnnèa. Så hojta till när du har tid och lust för en liten tur. Fast 50km får jag lugna mig med tror jag, bättre att vara safe than sorry när det gäller knän.
KRAM

Jerry sa...

Fredrika,
Haha! Tack! :o)
SUM gick utmärkt trots att knäet gjorde ont periodvis. Lite löparknärelaterat men allmänt sliten sen LL. Har tur på långpass att jag alltid får trevligt sällskap så kilometrarna rullade på bland allt prat.
Trött ändå till slut trots komfortabelt tempo och målskynket på Rudans Gård var skönt att se.
Roligt lopp, härlig bana!


:-)


Pernilla, bra att knät håller!

Karin sa...

Åh, Fredrika! Du är fantastisk :-) Vilket lopp och vad jag blir inspirerad. Du har så rätt när du säger att det bor en ultralöpare inom oss alla, min lille ultralöpande vän hoppar och gastar och vill ha uppmärksamhet efter att ha läst detta inlägg.

Måste för övrigt snarast ta reda på den fysiologiska orsaken till att man drabbas av Dolly Parton-syndromet under ett ultralopp. Hmmm...

Fredrika sa...

Karin, med tanke på dina fantastiska jämna duracellmaror säger jag även till dig, bäva månde löperskorna i ultratäten!

Ang. Dolly P, perfekt, du är ju absoluta experten!! Skall bli spännande att höra om du får fram något :-) Tyckte kroppen kanske det var så illa att den trodde den hade fött barn?! ;-)