09 oktober 2008

T -38 h

Vad är det som pågår egentligen? Vid det här laget borde jag ha en detaljerad strategi utarbetad och inmejslad i ryggmärgen, eller åtminstone vara lite nervös. Jag känner ingenting, och mina loppförberedelser har inte sträckt sig längre än att jag idag köpte med mig en ask spirulinabollar från Konsum. Det är två dagar till Sörmland Ultra Marathon och min tävlingsdebut på 50 km.

Okej, vissa lopp prioriterar man inte så högt och då finns ingen anledning att lägga ner större krut på de mentala förberedelserna. Då kan det gå åt pipan, som på Kungsholmen Runt, eller det blir pers med en halvtimme, som i Månkarbo. Men SUM är inget nedprioriterat långpass med guldkant. SUM är prio ett, säsongens stora mål, min debut på ultra liksom som jag dessutom fått slåss för med näbbar och klor när alla andra dragit i mig för att springa Lidingö Ultra eller Hallsberg eller Uppsala eller annat skoj som jag missat just på grund av min envisa fixering vid just SUM. Det var på SUM det skulle ske, basta. Och nu är jag här, och känner ingenting. Förutom att det skall bli hur kul som helst att springa, men det är en annan sak.

Problemet med SUM är distansen. 50 kilometer. När jag fortfarande inte hade sprungit marathon så kändes 42 kilometer som en mycket avlägsen drömgräns, distansernas distans som sållar löparna från motionsjoggarna liksom. Marathondistansen är mytomspunnen med sina historier om VÄGGEN, nödlandningarna, den olidliga milen efter 30 km, k-r-a-m-p, Västerscarybron och allt det där. "Du kommer aldrig mer vilja springa, du kommer att ställa in alla framtida lopp under maran", ni vet. Så när det var dags för marathon var jag rejält upp-psykad, det var en stor dag helt enkelt, jäkligt stor. 42195 meter liksom, med allt vad det innebar.

50 kilometer däremot - det är fan ultradistanslöpningens motsvarighet till VårRuset. "Alla kan", kvittrar ultracommunityn glatt när de fått ännu en aningslös pretendent på kroken, "alla som kan springa marathon klarar av att springa 50 kilometer". Det psykologiska resultatet blir att där man tidigare upplevde maradistansen som en nästan oöverstiglig initieringsrit, blir ens första 50K till en jogg i skogen, liksom.

Jag har noll respekt för distansen. Efter tremilaren med funrun förra veckan har jag också noll respekt för terrängen. Det är mitt lopp, så är det bara. Jag har inte ens vett att oroa mig för att mängdträningen kommit rejält i kläm den senaste tiden. Jag har ju armytränat och är starkare än någonsin. I mitt tempo blir man ju ändå inte trött.

Och vet ni vad? Jag känner mig lite snuvad på partajet. Till nästa år måste jag leta en riktig utmaning, något lopp som gör en lite skrajsen, så att man känner att det är på gränsen att man ens har en sportslig chans att klara det. För det här är inte bra. Inte bra. Man kan ju fan inte bara ha roligt jämt!!

24 kommentarer:

Puma sa...

DU ÄR FÖR FASEN UNDERBAR. Hör du det, Gullfot. I love it!

Men, du har lite drygt ett dygn på dig att samla ihop tävlingsinstinkten!

Den kanske kommer där vid startskottet...

Magda Gad: sa...

vet du vad käraste ultraschumltran fredrika. jag oroar mig inte ett dugg. det enda som jag faktiskt undrar över: 1. VAD I HELSIKE ÄR SPIRULINABOLLAR? och 2. VAD I HERRANS NAMN SKA DU MED DEM TILL?

jumper sa...

Efter tre mil med delvis svår bergklättring, kommer du att möta en hård sydvästvind, när du svänger vid Åva på väg mot Tyresta. Det är tio gånger värre än Västerbron. Och sen har du sista milen kvar. Det pallar du aldrig.

Känns det bättre så?

Sldk Roger sa...

Nemas.... Jag skall göra din dag oförglömlig..Kommer va den bästa dan i ditt liv..Sök upp mig i målet om jag hade rätt. Sparka mig på smalbenet om jag hade fel.....Roger SLDK

Benet sa...

Du är för go, Fredrika! Och du kommer att ha det så gott på SUM, det vet jag. Men ett lycka till är nog ändå inte så dumt, så här kommer det: LYCKA TILL! Jag håller alla tummar jag har!

jumper sa...

Klart jag önskar lycka till jag också!! Alla som har tummar här (T saknar) håller dem hårt. Själv är jag både avis och inte avis på dig.

Och som sagt, bli inte rädd om det dyker upp ett flåsande troll i motsatt riktning. Haj faj! (som det enligt vissa källor ska heta).

(Skrev jag flåsande? Jag menar naturligtvis lugnt andandes med låg puls. Även trollen har Maffetones ögon på sig).

medeldist sa...

Tja, jag vet inte jag, om utmaningen består i att springa allt längre sträckor. För mig är det ju tvärtom, det handlar om att springa kortare sträckor i allt högre tempo. Testa du att springa 1500m nån gång så du kommer du få känna en smärta du inte trodde fanns.

Magda Gad: sa...

medeldist: men alla har vi ju olika utmaningar. det kan göra ont att springa långt. det kan göra ont att springa kort. själv har jag aldrig upplevt mer smärta än när jag maxade 3 km. förmodligen mkt mer än om jag skulle jobba 5 mil. fast en utmaning är ju en lika stor utmaning oavsett grad av smärta, det är ju att man satt upp ett visst mål som är själva grejen.

(och ett fullfört spartathlon är nog för övrigt jävligt smärtsamt)

bureborn sa...

Helt fascinerad över hur olika ett "oförberett" lopp kan sluta. Jag trodde ju liksom att det fanns ett facit - men tydligen kan det gå såväl superbra som mindre bra. Jag som ville ha en sanning huggen i sten!
För mig är det rätt främmande att analysera banor, preparera mellantidsarmband osv. Men jag kan förstå att du känner dig lite snuvad på konfekten. :-)
För övrigt tycker jag det är hur härligt som helst att inte känna respekt för 50 K. Utlralöpare har helt enkelt en underbar inställning!

jumper sa...

I tiokamp var man tvungen att springa 1500 meter i ungdomen. Jag minns att det var jobbigt fast jag inte tog ut mig. Längre tävlingslopp fanns dock inte på kartan då.

Naturligtvis är den momentana smärtan större, när mjölksyran sprutar ur öronen, men den är samtidigt så mycket kortare. Om jag slår skallen i en dörrpost gör det förbannat ont, men jag tycker det är värre med en långvarig molande huvudvärk. Med all respekt, föredrar jag nog att maxa ett 1500-meterslopp framför att maxa ett maratonlopp. Andra kan tycka annorlunda.

jumper sa...

Fast när jag tänker efter, förstår jag medeldists poäng. Om Fredrika skulle tycka att ett avklarat SUM inte vore utmaning nog, skulle hon kunna försöka springa så fort som möjligt på sträckan. Kort sagt springa sig totalt blå och spyfärdig. Men då vore hon kanske inte längre samma Fredrika Ultraschmultra?

(Och det vore kanske synd)

jumper sa...

Fast när jag tänker efter, förstår jag medeldists poäng. Om Fredrika skulle tycka att ett avklarat SUM inte vore utmaning nog, skulle hon kunna försöka springa så fort som möjligt på sträckan. Kort sagt springa sig totalt blå och spyfärdig. Men då vore hon kanske inte längre samma Fredrika Ultraschmultra? (Och det vore kanske synd)

P.S. Varför måste man alltid skicka varje kommentar flera gånger (med nya ordverifieringar)på denna blogg.

askan sa...

Om jag har förstått det hela rätt så vet att du kommer klara distansen och du har inga tidsmål, utan vill ha en kul debut. Då finns det inget att vara nervös för :)

Första mara däremot, det brukar ju vara första gången man öht är uppe på längre distanser. Jag hade aldrig sprungit längre än 23 km före min första mara, om jag minns rätt. Klart man är livrädd då...

Magda Gad: sa...

jumper: underbart konstaterande! klart smultran skulle vara mer darrig i benen om hon bestämt sig för att springa SUM på låt säga 4 timmar, men då skulle hon ju liksom inte vara fredrika :-) nu ska hon ju liksom mysa runt i världens skönaste skor och troligen ha fikapaus med världens absolut märkligaste bollar.

jumper sa...

Ja, hur var det, har vi fått någon förklaring till dom där "spirellabollarna" eller vad det hette?

Johan sa...

Lycka till på SUM! Själv ska jag springa Göteborg Marathon imorgon och hoppas på att snitta under 6 min/km, men det återstår att se.

Fredrika sa...

Ha ha ha ha ni är ju underbara! Fast jag måste säga med en gång, det är sällan att något jag skrivit tolkats så annorlunda än vad det var avsett. Mea culpa.

Så först några allmänna ord: Det är inte så att jag tror morgondagens lopp blir en walk in the park. Det är en rejäl utmaning, och funrun och jag kommer att kämpa hårt, även om det är no fear som gäller.

Det jag "oroade" mig över var mitt undermedvetna. För mig är den mentala biten ohyggligt viktig, och i det här fallet har jag alltså gjort erfarenheten att även positiva mentala bilder ("det här är lätt") får negativa konsekvenser i den mening att laddningen inte blir lika... eh... laddad liksom.

Det handlar alltså inte om att 50 km inte är en tillräckig utmaning - för det är det, verkligen - utan att såsom dessa 50 km har sålts in så har "utmaningsjävulen" inte triggats igång på allvar.

Att springa SUM har stått fast i ett år. Det vore mig totalt främmande att ändra målet genom att lägga till tidsgränser eller springa med matkassar som en annan putslustig kommentator föreslog, för att försvåra uppdraget och göra det till en utmaning. Dels för att jag inte ändrar ett mål när det väl ligger fast, dels för att jag springer på distanser, och allt annat är än så länge sekundärt.

Att vara ultraschmultra som några av er uttrycker så rart handlar inte om att ta det lungt och kalas, det handlar om att vara mycket envis och bestämd och orubblig :-)

Askan tror jag förresten har en vettig poäng där. Eller vettiga poänger har ni alla, men alltså som jag menade dårå.

Detta om detta.

Lite annat:

Spirulinabollar är kulor gjorda av torkad frukt och nötter som är busenkla att göra själv (jag är fullt raw-food-utrustad här hemma) och som kostar 30 pix för sex stycken på hälsokosten eller på Konsum. (jag är bara för lat för att göra dem.) Spirulinavarianten innehåller alltså även spirulina, men det är mest att jag tycker den sorten är godast. De är utmärkta som tävlingskost med nyttiga fetter, aminosyror och naturligtvis kolhydrater av alla möjliga sorter och längder. Dessutom transportvänliga. Så Magda till din fråga, dem kommer jag att poppa under loppet! :-)

Roger - jag litar helt och fullt på dig. Det kommer att bli hur kul som helst!!!

Alla ni andra, ingen nämnd, ingen glömd, jag hinner inte skriva mer just nu, TACK SÅ HEMSKT MYCKET för alla lyckönskningar!!!

Magda Gad: sa...

Ok schmultran, lycka till och gör nu det du ska fram tills det är dags: LADDA!!! Sen är det bara att face the fear :-)

Ang bollarna: Har nu googlat fenomenet och kommit fram till att jag skulle 1) förvandlas till en spärrballong, och 2) skita på mig om jag testade dylikt, så jag håller mig till mina bars även i framtiden.

MarathonMia sa...

shit tjejen! Jag kan ju alltid byta ut min kycklingdräkt och klä ut mig till spöke - blir du rädd då?

står och hejar i vit jacka vid Alby friluftsgård eller Tyresta By.

Håller tummarna. Det här är DITT lopp - borde döpas om till SörmlandsUltraschmultra.

Anonym sa...

Imorgon ultra debuterar jag också på SUM. Mycket inspirerat av ditt "hur-svårt-kan-det-vara,nu-gör-jag-det"...Skönt med tävlingar där första timmen är uppvärmning. Nu gör vi det, lycka till!

askan sa...

Lycka till, god tur och ha så kul!

Mattias Bramstång sa...

Heja på!

Jag kommer hålla en tumme knuten för att du ska göra ett bra lopp. Jag ska ut och träna ungefär samtidigt som ni springer så då går mina tankar till dig och några andra vänner på plats.

Oroad för distansen? Se på det med andra ögon, distansen är befriande. Ju längre ett lopp är desto mer är det som livet självt. Ju kortare ett lopp är desto viktigare blir varje sekund och ofta finns inte ens utrymme för ett kort stopp. Jag menar att man blir rejält akterseglad om man stannar och knyter skorna på ett 100 meters lopp. Det blir man inte på en ultra... ;-)

Lev livet i morgon!
//
Mattias Bramstång

Klas sa...

Hur gick det? Själv fick jag backa ur, på grund av skada, men var nere och tittade vid starten och kände mig ganska knäckt. Min hjärna ville springa iväg, mitt högra ben sade dock bestämt nej.

MarathonMia sa...

Väntar....