Tävlingsinstinkt. En egenskap som sägs vara lika oumbärlig inom idrotten som de rent fysiska förutsättningarna. Men vad handlar den om egentligen? Viljan att vara bättre än sina medtävlare, att till varje pris lägga dem bakom sig och springa igenom målsnöret som förste löpare? Att besegra sina egna begränsningar? Att spöa sin klubbkompis? Att pressa sina tider eller utöka sina distanser? Att vägra ge sig, eller att gråta bittra tårar efter en förlust?
Vad får somliga att fuska, muta, dopa sig till placeringar medan andra räknar ett under strapatser genomfört lopp som en lika åtråvärd seger? Är båda varianter uttryck för samma typ av instinkt, och är det den som är tävlingsinstinkten? Vad får oss att ställa upp i säg ett 24-timmarslopp utan minsta utsikt till att hamna ens topp 50 %, medan andra bryter millopp därför att en tilltänkt placering visade sig bortom det möjliga för dagsformen?
Missförstå mig inte. Jag blir också taggad när jag har någon flåsandes i nacken under en träningsrunda, och visst gläds jag när jag springer förbi mina medtävlare under lopp. Njuter lite extra när jag fått en bättre tid än någon av TSM-ledarna. Men jag var precis lika glad när jag i våras rultade in som siste man i Ursvik efter första Xtreme-deltävlingen, så pass långt efter föregående löpare att funktionärerna undrade om det var dags att ge sig ut på skallgång.
Det är utmaningen som driver mig. Inte utmaningen att vara först, snabbast, starkast, utan utmaningen att spränga en gräns eller förflytta mig ytterligare ett steg ur komfortzonen. Och instinkt att övervinna en utmaning lider jag liksom ingen brist på direkt. Om det nu är det som är tävlingsinstinkt. Jag vet inte.
Just nu är jag dock bara grymt förkyld och trött och grinig och träningsabstinent, men till min stora lycka fann jag en entimmes dokumentär om Spartathlon 2007 på Google Video. Mot slutet av filmen rinner tårarna, och särskilt en scen berör mig så starkt att en polett om det här med tävling trillar ner med skrammel och skrän. Det är ett gäng på fem personer som går i mål, tjejer och killar, hand i hand, utmattade, på bångstyriga ben, toklyckliga. Visst har vi alla hört förut att man inom ultra inte tävlar mot varandra utan med varandra, men de här par sekunderna visar liksom kvintessensen av det som lite lättvindigt skulle kunna avfärdas som en klyscha.
Smäller högre än målsnöret, any dayJag vet egentligen inte ens varför jag funderar så mycket på det här, eftersom det här med tävling ju trots allt inte spelar så stor roll för min del. Kanske beror det på att jag lite grand slits mellan två kulturer, å ena sidan marathonkulturen där jag distansmässigt ännu befinner mig, å andra sidan ultrakulturen, där jag känner att jag själsligen hör hemma. Lite grand beter jag mig kanske därför som en ultralöpare i exil, där jag kritiskt granskar marathonlöparnas mentalitet medan jag förskönande romantiserar ultralöparnas psyken. Konkurrens kontra altruism, liksom. Sanningen är knappast så enkel.
Men jag tror på människor som sporrar varandra till storverk. Må så vara som konkurrenter i ett lopp, eller som de medkämpar som lider och gläds med dig, som vägrar låta dig ge upp, som får dig att springa vidare. Det kanske trots allt bara är två sidor av samma mynt. Och kanske behöver vi båda två för att prestera riktigt, riktigt bra. Jag vet att det låter präktigt på gränsen till det vämjeliga. Men think about it. Din klapp på någons axel kan vara mer värd än du tror.
30 kommentarer:
Nåt som påminner det du beskriver upplevde jag på Kalmar triathlon i somras. En gemenskap där vi gröngölingar tävlade tillsammans mot distansen. Där man hejade på varandra och peppade den som hade det svårt, fast ,an aldrig sett varandra förut. En oslagbar känsla som började strax under solar plexus och strålade ut kraft i hela kroppen.
Ok, jag vet, du gillar inte cyklar, så nu ska jag sluta lobba för triathlon :)
Ja jag erkänner att jag tillhör om som har extremt mycket tävlingsinstinkt. Tävlar jag så tävlar jag. Låt vara att jag kan köra tävlingar för att se och lära men då är syftet att veta vad det handlar om tills jag ska köra på riktigt. Sen så är det ju så att jag inte förväntar mig att vinna när jag tävlar mot Kenyaner nere i Europa utan då är det tidsjakt... Upplevelser det får jag så mycket av på träning att det behöver jag inte jaga på tävling.
Man blir aldrig bättre än sin/sina motståndare. Så även när vi besegrar nån/några måste vi vara tacksamma mot den/dem. Det är min tes.
Sen angående viljestyrka kontra vinnarskalle. Svårt. Jag tror att det springer ur samma brunn, men kan ta olika uttryck från situation till situation.
Ställer jag upp i ett marathon VET jag att jag inte kan vinna (komma först). Det är inte heller min målsättning. Min tävling blir istället en tävling mot distansen och klockan och backarna. Jag kommer se mig som vinnare om jag uppnår min önskade tid, oavsett placering i loppet.
Däremot, i en boxningsmatch, där kan man inte ligga i mittfältet och vara nöjd med sin tid. Här finns inget mittfält. Här finns bara en tid. Här finns bara ett vinna och ett försvinna. Och går jag in i ringen med nån annan tanke än att jag ska vinna så kommer jag definitivt att förlora.
Jag har väldigt svårt att se människor som konkurenter. Jag ser dem som medtävlande. Om någon inte utmanat mig muntligt (som min bror) så är det heller inte en konkurent. Om brorsan slår min tid på maran nästa åt - Grattis till honom. Och grattis till mig som inspirerade honom.
Äsch - det här kommer jag få äta upp nästa år.
Fredrika - du är BÄST.
Läste igenom vad jag skrivit, och hoppas inte bloggen tolkas som någon form av förtäckt kritik mot vad man normalt kallar för tävlingsmänniskor. Jag är ju fullt inne på att tävlingsinstinkt är nödvändig för bra idrottsprestationer, men jag är som sagt osäker på vad denna instinkt egentligen består av för komponenter. Eller om jag besitter dem, eller inte. Det får framtiden utvisa lite grand.
Askan, du får gärna fortsätta skriva om triathlon, jag läser med skräckblandad förtjusning :-) Häftigt med den känslan.
Mackan, förbaskat intressant poäng det där att du får nog med upplevelser ändå på träning. Det skall jag banne mig bära med mig när det tar emot på lopp - hittills har jag ju tagit loppen som lite party och liksom belöning för träningen.
Magda, det där är ju ganska intressant med vinna eller försvinna-idrotter kontra idrotter där man liksom kan ha sina egna givna mål. Hm. Är det aldrig så att man som boxare tänker att man skall göra en så bra match som möjligt, kanske plocka en viss poäng eller så? Eller peppar man sig alltså mentalt att vinna alldeles oavsett om man har en blek eller inte?
Hej SuperMia, du hann emellan utan att jag såg dig - welcome back!! :-)
Ärligt talat väcker du tävlingsmonstret i mig nu - aldrig i livet att du skall låta brorsan klå dig!!
nej, den tanken är ett självmordsuppdrag i boxningssammanhang.
går man in med den inställningen att man ska ligga på nån slags komfortzone så blir man slaktad; effekten blir alltså den motsatta. motståndaren kommer köra över dig, du kommer få stryk, självkänslan kommer sjunka. du kommer få backa och backa och motståndaren bara kommer och kommer och allt blir HEMSKT.
nej, du måste gå in där och tänka att du ska vinna. du måste ha intentionen att du ska vara den som styr matchen. du måste vara beredd att ge dig in i kriget. kan man inte övertyga sig om det ska man stå över.
dessutom måste din coach känna samma sak. tror inte coachen att du har en chans att vinna så släpper han inte in dig i ringen.
Det där är ju skitintressant. Hm. Måste fundera på om/hur man kan applicera det i löpningssammanhang.
Eller... kanske skillanden trots allt inte är så stor? Jag menar, när jag står där vid starten i Björkhagen om tre veckor, inte finns det på världskartan att jag inte kommer att ta mig i mål?
Och fan vad du gör mig sugen på att gå och se en boxningsmatch. Du får tipsa när det händer något kul!
på sexdagars i hallsberg gick alla (utom kouros, minns ej?) i mål hand i hand när slutsignalen ljöd... det var en mäktig och fin stund. Utan varandra hade de inte klarat det.
Själv tillhör jag den gruppen som ställer upp i ett 24h-lopp med vetskap om jag kommer att hamna på den nedre delen av resultatlistan, men vad gör det när man "vinner" inombords?
Snart blir det äventyr igen!
den mentala uppladdningen är nog lika avgörande, oavsett om det är ett lopp eller en boxningsmatch.
när jag ska gå in i ringen börjar tankarna ta över mitt liv typ tre dagar innan. vad gör jag om hon är lång? kort? stark? svag? offensiv? defensiv? snabb? om jag blir trött?
alla tänkbara scenarier dyker upp i skallen, och de lämnar mig inte ifred förrän jag hittat en lösning på dem. när jag gjort det är jag mentalt färdigladdad.
i ett lopp finns också en mängd situationer och motstånd som uppkommer. vad gör jag om jag får skavsår? vad gör jag om jag tar slut i backen? om jag börjar må illa?
om man tänker att det är ok att backa när det börjar göra ont, då tror jag att det blir ett dåligt lopp. istället får man jaga iväg alla spöken redan innan, ha loppet i hjärnan, ha en plan för alla tänkbara problem som kan uppkomma. då är det värsta gjort. sen är det bara att springa.
kul du vill se boxning, jag säger till!
Inte är ditt inlägg någon kritik mot tävlingsmänniskor, snarare en reflektion över hur olika den mentala inställningen kan vara. Jag är nog fifty-fifty; å ena sidan tävlar jag bara mot mig själv (och okej då, kusin J vars tider jag vill slå bara för att det skulle reta honom...) men å andra sidan så vill jag att "alla ska med".
Även om det är konkurrens i marathon så har jag varje gång upplevt att man peppar varandra. Jag har fått draghjälp, hjälpt till att dra och jag hejar alltid på alla svenskar jag ser i Berlin. För det är precis som du skriver; det underlättar så otroligt mycket.
Jag är ju också tävlingsmänniska, men än så länge tävlar jag enbart mot mig själv och klockan. Inför ett lopp sätter jag upp en måltid jag vill klara, och sedan går jag ut första kilometern eller första 400m-varvet i den tiden. Man känner oftast mycket snabbt, inom ett par minuter, hur det kommer att gå; om man kan hålla tiden, öka eller sakta ner.
När man så småningom blir bättre, kommer det ju även innebära att man börjar tävlar mot andra, och det är då det börjar bli riktigt kul :) Fast målet än så länge är ju som sagt att pressa ner tiderna, vad placeringen blir är ointressant för mig i nuläget.
I kommentarer till ett inlägg i ungefär samma ämne på Magda Gads blogg (se nedan) beskriver jag mig själv som en individualist, som tyckt om att tävla och visa mig, men som totalt saknat och saknar vinnarskalle i kamp mot andra. Jag är alltså så långt ifrån en "boxare" man kan vara. Konkurrenterna i en tävling betyder sällskap och god stämning, inget mer - men ändå mycket nog. När jag sprang sträckan i lördags mindes jag mitt första Lidingölopp (3:11:47) som en bild av tävlingslycka, allt från stämningen före loppet till tårarena i ögonen, när jag nådde Grönsta gärde. Det var inte stolthet jag mindes utan en känsla av stark närvaro. Det är ingen drift att spränga mina gränser som får mig att springa långt, snarare en nyfikenhet på upplevelser och erfarenheter. Jag känner ingen glädje i att kämpa och bli utmattad, men kan ändå lockas av ultralöpning. Jag tycker inte om att bli trött utan vill känna mig "oföskämt pigg". Jag längtar inte efter att klara av, utan efter att vara med om. Någon kämpe är jag inte men ändå enveten i mitt sökande.
http://magdagad.blogspot.com/2008/09/wake-up-call.html
I ungdomens höjdhopp var det viktigt, att före ett hopp "veta" att jag skulle klara, för att jag verkligen skulle göra det. Där dög det inte att börja fundera under ansatsen. Men på startlinjen i ett långlopp är det dessvärre annorlunda. Där känns det meningslöst att visualisera målet, eftersom jag inte kan tänka bort den långa vägen dit. Tröttheten vill jag inte fundera på förrän det är absolut nödvändigt.
Tack för filmen om Spartathlon 2007. Nu vet jag lite mer vad det handlar om. Jag törs till och med säga att jag kände stark närvaro i löparnas trötthet och glädje. De var för mig inte galna utan fullt begripliga. Kanske är jag en "ultralöpare light", en som vill springa långt långt utan att ta ut sig. Jag ber för övrigt om ursäkt för att jag i tidigare kommentarer har stavat "Spartathlon" utan "L".
Jag känner att jag kan vara lite för tävlingsinriktad ibland, jag kan bli besviken på prestationer jag har utfört trots att det ändå var en bra prestation. Jag kan även känna att jag tävlar mot andra människor och det sporrar mig också men kan även vara upphov till lite besvikelse. Jag är nog inte ultralöpare....än =)
Vem hade anat att det intelligenta livet inom bloggosfären döljer sig bland några anspråkslösa träningsbloggar och deras läsare och kommentatorer?
Jag måste vidarebefodra följande rader som Krister S på funbeat.se skrev:
Har hållit på med idrott i hela mitt liv, bl.a. som tränare, och har gjort några iaktagelser.
Det är fler som drivs av kampglädje än vinnarinstinkt.
Det är kampglädjen som gör att alla som inte kan hamna på pallen kämpar och gör sitt yttersta. Det verkar som om det finns någon urinstinkt att kämpa för att uppnå ett mål, inte att nödvändigtvis att komma först utan snarare att delta som en i flocken. Att delta i gemenskapen, vi klarade Vasaloppet, Marathon, osv...
Kampglädjen ska vi vara rädd om. Speciellt om vi tränar barn och ungdomar.
Kampglädje kontra vinnarinstinkt, det tyckte jag var en mycket intressant distinktion. Jag är dock inte helt säker på att kampglädjen måste vara kopplad till gemenskap och flockkänsla, men mer om detta nedan.
Funrun min sköna, vad jag hörde så inväntade man även Kouros för den gemensamma målgången. En fantastisk syn på bilderna vad jag minns!! Äventyr you betcha. Om du inte springer ifrån mig där på volleyplan så kan vi höja våra segernävar i duett!
Magda, inget lopp utan mental uppladdning, det håller jag verkligen med om. I mitt fall rör det sig dessutom om sjukt minutiöst uppladdning; till skillnad mot en boxningsmatch kan jag ju mer "exakt" veta vad som kommer att möta mig i form av externa faktorer. Bara en sån sak som att man kan provspringa en bana, och sedan lägga upp en strategi i princip kilometer för kilometer.
Karin, du har läst mitt inlägg precis som jag menade det, tack, jag var lite orolig ett tag. Jag har själv upplevet att löparkulturen i allmänhet är mycket bejakande och peppande, så det är verkligen inte unikt för ultra. Sedan tycker jag också det finns en stor glädje i att se andra vara bäst - precis som man gläds sina egna framgångar. Det är lite framgång föder framgång över det hela, mentalt kan man snylta även på andras fina resultat :-)
Medeldist, du representerar nog den typiska "goda" tävlingsmänniskan, kanske lite grand som Mackan här ovan. Jag har dock svårt att tänka mig att någon av er skulle tycka det vore intressant att t.ex. dopa/fuska sig till resultat, eller glädjas över att ha vunnit enbart på grund av någon medtävlares missöde. Det verkar ändå som den egna bragden är ett viktigt kriterium för en "riktigt" tävling? Eller?
Jumper, precis, det här inlägget skrevs ju efter att jag funderat just på den tråden hos Magda, och dina tankar där är mycket intressanta inte minst för att de tar upp en viktig paradox: det här med individualisten. Nu vet jag inte om du personligen drömmer om att gå hand i hand med dina medkämpar över mållinjen, men faktum är att det förekommer ofta inom ultra (precis som funrun skriver) trots att de flesta (om inte alla) ultralöpare jag känner eller läst om beskriver sig som i grunden ensamvargar. Till och med en mediahora som Dean Karnazes skrävlar om sin abnormt höga grad av introversion.
Jag gillar också din beskrivning av att vara "artist" på Magdas blogg, och tror det kan vara en nyckel till hur man bör förstå ultralöpares psyken - se bara Mattias Bramstångs målande beskrivning i förra bloggen. Kanske att det man sysslar med är lite bortom tävlan och idrott i vardaglig mening, jag vet inte.
Det jag känner igen mig i till hundra procent är din beskrivning av just närvaro i målögonblicket (kontra stolthet eller vad det nu kan vara). Du får mig också att tänka kring det här med driften att spränga gränser och nyfikenheten på vad som finns bortom. Menar du alltså att det finns någon skillnad? Just den här nyfikenheten på vad som fanns bortom 30 km var ju min stora drivkraft under hela Stockholmsmaran, till exempel. Jag ser inte heller kämpadet som något självändamål. Meningen "Jag längtar inte efter att klara av, utan efter att vara med om" skall jag spara och fundera på ett tag till, tack.
Är imponerad att du orkade dig igenom hela filmen - jag trodde jag var ensam om den grad av nörderi som krävs för att stå ut med något som måste te sig som ganska så enformiga bilder på trötta människor som springer ;-)
Däremot kan du glömma din motivering till att vara "ultralöpare light". För hemligheten ligger just i att springa utan att ta ut sig!
Dunceor, fy bubblan om vi alla vore lika. Vem skulle springa marathon då? ;-) Men hur är det om du blivit besviken på någon prestation, peppar dig den besvikelsen att kämpa mera nästa gång, eller blir det bara negativt?
jag läser jumpers kommentar och funderar på vad som skulle vara skillnaden. eller snarare tänker jag att det ena inte motsäger det andra.
det jag menar närmare bestämt är att om jag kliver in i ringen så har jag bestämt mig för att vinna. den inställningen måste jag ha. men det innebär inte att jag strävar efter att "ta ut mig" eller "spränga gränser".
det jag vill är att utveckla mig själv. att bli bättre och känna att jag har kontroll i ringen. jag har en gång jämfört den strävan med hur det var när jag började dyka och hade svårt med avvägningen under vattnet. jag såg instruktören ligga blixtstill, jag såg honom kunna styra varenda centimeter av sina rörelser genom vattnet. den som tog ut sig i detta fall var jag, den som upplevde var han. min strävan var alltså att kunna dyka UTAN att ta ut mig. att få komma upp och känna mig ofärskämt pigg. det skulle vara att vinna, för mig.
nu vill jag uppnå samma känsla i ringen. jag vill kunna stiga in och känna att det jag gör är lätt. jag föreställer mig att jag ska kunna se slagen komma som i slowmotion, glida undan från dem, för att sedan kontra. kunna kontrollera varenda förflyttning, vara medveten, uppleva. vinna.
att jag de facto möter en annan människa i ringen är egentligen helt ointressant.
och när jag tänker efter känner jag samma sak för löpning. jag vill bli en så pass bra löpare att jag kan springa långt, snabbt och hårt utan att det ska plåga mig i flera dagar efteråt. det ska vara en walk in the park, eftersom jag har tränat för det. som violinisten som utför ett komplicerat stycke - men tycker det är lätt.
DET är min drivkraft. om det är vinnarskaller eller viljestyrka eller kamplust låter jag vara osagt.
Fredrika: I 99% av fallen så sporrar det bara mig att träna mer och hårdare. Jag är rätt envis och om jag inte är nöjd med min prestation så får jag helt enkelt se till att göra bättre nästa gång!
Det här var verkligen intressant och helt och hållet "my cup of tea"!
Jag har funderat mycket på det där med vad en vinnare är sedan den debatten blossade upp i bloggosfären med intressanta inlägg i ämnet från bland andra Magda.
För mig handlar det inte om att korsa mållinjen först och hamna överst på prispallen. Det handlar heller inte om hur många jag springer om eller blir omsprungen av under ett lopp.
Inte nu, skall väl nämnas. Det har varit annorlunda vill jag lova. Tidigare i livet var en vinst det enda som räknades oavsett vad det gällde. I squashhallen eller på golfbanan ville jag verkligen, verkligen vinna.
Nuförtiden ser jag mig som en vinnare alla de dagar jag kan och får vara ute och springa, oavsett tempo. Jag känner mig som en vinnare då jag avnjuter både ett Maffepass och en rejäl omgång långintervaller. Och jag lovar att jag kommer att känna mig som en vinnare om jag skulle lyckas att genomföra SM 2009.
Betyder detta att jag inte bryr mig om att komma först att jag blivit lat? Eller gammal och förståndig? Eller har jag insett mina begränsningar och nöjer mig med andra plats? Eller vad?
Nej, givetvis handlar det för mig om att få utvecklas efter mina egna förutsättningar och glädjas åt mina egna framgångar oavsett om de är större eller mindre än grannens eller andra i bloggosfären. Det handlar också om att inspireras, glädjas och dra nytta av andras framsteg. Och även att inspirera andra. Det får mig verkligen att känna mig som en vinnare.
Varje framsteg jag gör är förstås ett glädjeämne och det spritter definitvt till i mig om jag skulle slå något av mina "rekord" (en bekräftelse). Men det viktigaste är som jag inledde med att överhuvudtaget få vara ute och göra det som får mig att må så bra: springa.
Några reflexioner kring de många kloka kommentarerna ovan:
Min individualism yttrar sig i idrottssammanhang i att jag vill träna och tävla efter eget huvud. Ett träningsprogram följer jag inte om jag inte har gjort det själv. En coach skulle mitt sämre jag bara driva med och jag springer inte i någon klubb. Som ensam höjdhoppare i löparklubben Studenterna fick jag vara min egen herre. Den lite enfaldiga (och zoologiskt osanna) devisen "Ensamma vargar jagar bäst" upprepar jag i tid och otid. Och så vidare.
Men jag är också en människa. Jag lyssnar på andra. Jag är här hos er (Om Dean K----- är "mediahora", så är väl jag nästan en "blogghora" ). Jag tyckte om tiokamp i ungdomen, för att man där lärde känna sina medtävlare en smula på ett okomplicerat vis. Om jag blivit duktig hade jag med nöje gått det gemensamma ärevarvet efter en stortävling och efter ett riktigt ultralopp skulle nog den sista försvarsmuren rämna och jag skulle hänga med i vilka gemensamma lyckoorgier som helst.
Jag skrev att jag inte var någon "boxare". Jag kunde också skrivit bordtennisspelare eller schackspelare, där jag också är beroende av en motståndare för att kunna tävla, någon jag hela tiden måste förhålla mig till. På träningsnivå eller som lek är sådant trevligt, men som seriös kamp om segern känns det främmande. Det Magda skriver om sin syn på boxning och maratonlöpning låter intressant. Samtidigt som en motståndare i ringen på ett sätt inte skiljer sig från en maratonbana, dvs något som ska behärskas och övervinnas, så finns skillnaden just i förhållandet till medtävlarna. I boxnig är det livsviktigt att de besegras, i löpning är det en bisak.
Naturligtvis är lidandet inget självändamål i långlöpning eller någon annan idrott. Magda har naturligtvis rätt i att man med träning kan göra det man tränar för med mindre ansträngning. Den vältränade löparen plågas mindre än den sämre tränade. Skillnaden är ju slående hur tiokampare och elitlöpare beter sig efter ett 1500-meterslopp. Ändå tror jag att de senare nog springer närmare sitt maximum. Kanske är det så att jag i själva verket anar att vägen till att bli en löpare, som kan springa långt utan att plågas, är plågsam. Kanske saknar jag den där förmågan att se bortom ansträngningen, som kännetecknar den som så småningom kan springa långt utan ansträngning. "Ultralöpare light" eller ultralöpare i teorin men inte i den jobbiga praktiken? Fredrikas brinnande beslutsamhet saknar jag, men nyfikenheten finns där. Fredrika har kanske rätt i att det inte är någon artskillnad mellan våra ambitioner som ultralöpare (ja, jag har faktiskt sprungit 42,4 km), kanske bara en gradskillnad. I ditt huvud finns ingen annan tanke om tre veckor än att du ska klara att springa fem mil. Jag skulle nog inte kunna tänka så. Jag vet att efter några mils löpning är jag inte längre samma person som står på startlinjen. Jag vill lära känna den personen men jag kan inte ta ansvar för honom i förväg.
När det gäller noggranna förberedelser inför tävling kan jag nog vara ännu seriösare än Magda och Fredrika. Min kartläggning på plats av Lidingöloppsbanan ett år före mitt första lopp är det klar nördvarning på. Om jag hade tekniska möjligheter skulle jag visa resultatet.
Filmen om Spartathlon 2007, rekommenderar jag till alla. Att titta på löpare är väl aldrig tråkigt? Den återhållsamma, sakliga berättarrösten på prydlig brittisk engelska är också ett plus. "The athletes will have to fight against stomach disorders", ser jag att jag skrev upp. Varför?
I Benets syn på sin löpning känner jag igen mig helt och hållet. Efter min hälskada finns nyfikenheten och förväntningarna kvar, bara i en annan skala. Horisonten ligger tills vidare lite mindre fjärran. Mitt lopp i "Lidingö öppet spår" i lördags hade varit intetsägande förra året. I år var det något helt annat.
Igår när jag sprang femkilometersspåret i behagligt maffetempo passerade jag en sämre tränad löpare. Han hakade dock på mig och tackade ärligt för hjälpen efteråt. Det stora vi talar om händer även i det lilla.
Fråga: Varför blir det alltid så långt när jag skriver?
Just det ja, "Karnaze" heter han. Glömde fylla i.
Magda, jag måste ställa en följdfråga, för det du skriver ger upphov till många olika tanker. Det du beskriver, handlar det då inte i själva verket om excellens? Alltså då en strävan att nå "högsta möjliga graden" av något? (Eventuellt till skillnad då mot att vinna, eller nyfikenhet, eller att överskrida en gräns - därmed inte sagt att dessa saker inte också kan förekomma samtidigt.)
Samtidigt tänker jag tillbaka på din ursprungliga blogg, där Dr. Pannben pratar om hur det gör ont när man inte vinner. Så uppenbarligen måste hos en sann tävlingsmänniska (som om jag förstått dig rätt en boxare måste vara) själva vinnandet ha ett egenvärde, utöver en t.ex. ekvilibristiskt utförd match. För varför skulle det annars göra ont?
Om jag får spekulera så är det kanske så att det på elitnivå krävs samtliga av de möjliga komponenter av tävlingsinstinkt som vi diskuterat (och kanske några fler som vi inte kommit på), medan vi amatörer kan nöja oss med färre för att ha tillräckligt med personlig drivkraft att genomföra våra idrottsliga projekt.
Dunceor, då är jag lugn ;-) - vad jag förstått kan ju en del bli helt förlamade av vad de upplever som misslyckanden. På't bara!
Benet det var intressant att höra hur vinnandet ändrat karaktär med tiden. Samtidigt är det ju lite lustigt, om det här med tävlingsinstinkt är medfött, hur kommer det sig då att den kan tonas ned med åren? Eller "tävlar" du fortfarande i andra sammanhang (t.ex. jobbet), men inte just med löpningen? Kan det till och med vara så buddistiskt präktigt att vi inte kan vara riktigt lyckliga och tillfreds förrän vi släpper jakten på seger, liksom?
Jag tror inte det finns rätt eller fel här, det är bara intressant hur olika vi alla förhåller oss till de här sakerna. Men jag är nog benägen att hålla med dig att den sanna lyckan, den är ju när jag är ute och springer, och vad spelar det då för roll om det är lopp eller inte.
Ja du jumper, just jag är nog fel person att fråga om varför det blir så långt, vi sitter nog i samma båt där så jag lämnar frågan vidare :-) Och Karnazes heter han till och med, eller "Karno" för dem som känner sig bundis med honom. Det gör för övrigt inte Rune Larsson, som precis bloggat om fenomenet: http://www.loparlarsson.se/content/view/79/65/
Jag tycker just vargar är en bra liknelse i sammanhanget. Klyschan beskriver ensamvargen (= den individualist vi påstår oss vara), medan zoologin visar ett socialt välutvecklat djur som mycket riktigt jagar just i flock. En djupt mänsklig balans av integritet och sammanhang, liksom. Som liten utflykt i sammanhanget gillar jag Puls-LMs beskrivelse av varför hon älskar tidslopp, "att få springa ensam bland en massa människor".
Det där med nörderi måste vi återkomma till. Det har varit alldeles för lite sånt på bloggen på sistone. Har snitsaren några planer på att låta butlern offentliggöra jumpers rekognoscering av Lidingöloppsbanan?
Tack för ett tänkvärt inlägg, kloka kommentarer och en livlig, om än förvånansvärt samstämmig, diskussion.
*funderar* Vinnarinstinkt eller vinnarskalle?
Återkommer om jag lyckas klura ut mina egna motiv.
Mycket tänkvärt och väldigt "fint" inlägg om man nu kan säga så. Jag håller med dig i din tankar. Och när jag precis sett filmen "Into the wild" så får jag lite tanken att "Få lyckor upplevs bäst ensam".
vad glädjande att diskussionen fortsätter. och jumper, det blir så långt för att du har så mycket intressant att säga!
för övrigt, jumper, så tänker jag alltid på de äldre ensamvargna när jag läser dina tankar, de där originalen som finns på varenda boxningsklubb. de kommer in i tid och otid, knyter sina slitna boxningsskor och kör sina ronder skugg, utan att ta någon som helst notis om omgivningen. de pratar inte med någon, och av någon okänd anledning pratar ingen med dem. kanske skulle det vara ditt sätt att utöva boxning?
att tvunget behöva besegra någon, att ha en coach och att träna i grupp gäller ju i princip bara för tävlingsboxare. för resten går sporten att utöva som löpning, eller kanske snarare som en sorts livsstil. man ska inte glömma att många kända boxare varit introverta och enstöriga, kanske är det därför de fascinerat så många författare.
nog om det.
fredrika: som vanligt kommer du med intressanta frågor. utan att ha grubblat alltför mycket på mitt svar så säger jag instinktivt så här: det ena utesluter inte det andra.
när jag började boxas blev jag genast nyfiken. jag ville veta hur man boxas "på riktigt". hur tränar eliten? hur samarbetar de med sina coacher? hur lindar de sina händer? och sakta väcktes en tanke: hur skulle det kännas att vara i deras situation?
därefter satte jag upp ett mål. jag skulle bli en bra boxare. en boxare som trygg kliver in i ringen och har koll på det som sker. jag ville, precis som du skriver, uppnå excellens.
jag klev in på boxningsklubben där eliten tränar och gick fram till en av dem som tränar landslagsboxarna och sa som det var: jag vill bli en bra boxare. efter ett par månader i motionsgruppen satte han mig i tävlingsgruppen och blev min coach.
när jag gick min första matchsparring med domslut, en träningstävling som anordnades internt av klubben, så förlorade jag. det gjorde fruktansvärt ont. det handlade inte så mkt om att en annan människa var bättre, det handlade om att jag inte hade uppnått mitt mål. tävlingen var ju helt inofficiell och ingen annan brydde sig om utgången. men jag hade inte kontroll den där gången i ringen, jag blev styrd och visste inte hur jag skulle göra för att ta över matchen, och det var tvärtemot vad jag ville.
jag vet inte om allt detta är någon slags svar på din fråga. ska jag försöka koka ner det till en grej så är det väl att mitt mål - att göra det excellent - är det jag måste uppnå för att vinna. uppnår jag inte det målet så vinner jag inte och då gör det ont. att detta inkluderar att jag måste besegra en annan människa i ringen känns sekundärt. kanske är det rent av så att jag skulle anse mig själv uppnå målet om jag blev sjukt bra på att boxas, oavsett om jag matchade eller inte. does that make sense?!?
i övrigt finns en annan vinkel kring det hela på min blogg.
skulle precis hoppa ner i badet då jag kom på en sak till, som kanske motsäger allt jag sagt, eller kanske inte. jag tänker på den faktor som skiljer boxning (kampsport) från ALLA andra sporter: efteråt måste du stå och vänta på domslutet med din hand i domarens, och om du inte känner nåt tryck från hans i din, när han spänner sin arm för att lyfta din, då har du förlorat. det är ett domslut som är tydligare än i mig veterligen något annat sammanhang. kanske måste man vara tävlingsmänniska för att kunna hantera det? dessutom en positiv sådan för att inte totalt bryta ihop. (faktum är att många slutar boxas efter att de förlorat sin första match.)
en liten parentes bara som kanske tål vidare analys. nu ska jag bada :-)
Jag ler gott åt tanken på mig själv som en gammal boxare, som kör sin ensamma skuggboxning.
Jag läste också Runes inlägg om Dean Karnazes, och inser att min framtoning nog är lite ödmjukare.
Magda skrev: "uppnå målet om jag blev sjukt bra på att boxas, oavsett om jag matchade eller inte"
Det är en vanlig inställning inom andra kampsporter som t.ex. judo som jag har hållit på med själv. Man tränar på sina tekniker utan att egentligen behöva bevisa att de fungerar i en match. Det räcker att med vetskapen.
Fredrika, det är alltid lika roligt och inspirerande att läsa dina blogginlägg. Du skriver så himla bra OCH klokt! :-)
Tog mig äntligen tid att titta på Spartathlon-videon på Google Video igår kväll, och jag var helt tagen av hela prylen.
Som du skriver Fredrika så kändes det inte speciellt mycket som en tävling mellan deltagarna. Visst, det var en snubbe (Jurek) som blev förste man att kyssa kung Leonidas' fot i Sparta, men det var (åtminstone för mig som betraktare) helt sekundärt.
Coooolt!
Skicka en kommentar