Jag är kär

It's spelled L-O-V-E (fotograf: funrun)

Carrie Bradshaw kan gå och dra några gamla Blahniks över sig. Hennes ytliga skofetisch kommer inte i närheten av min, eftersom jag utöver rent estetiska kvalitéer också är en sucker för funktion. Okej, jag gillar inte att göra reklam på bloggen, men ibland - och alldeles särskilt när det gäller något så livsavgörande som skor - så måste jag bara göra ett undantag. Det jag skall berätta om nu är nämligen mer än bara en ny skomodell. Det här är banne mig ett löparskohistoriskt genombrott.

Inov-8 är ett brittiskt företag grundat av ett gäng fellrunners som tröttnat på all undermålig löputrustning därute. Målet var ett sortiment av lätta terrängskor med suverän löpkänsla som möjliggör ett naturligt löpsteg där foten får arbeta som den är tänkt hela steget igenom. Bara en sån sak gör ju de här folksen till mina absoluta själsfränder - för som jag säkert redan tjatat om så fnyser jag åt alla uppbyggda klunsar till skor med dämpning, pronationsstöd och fan och hans moster som omöjliggör den biosensoriska feedback som är nödvändig för att vi skall kunna röra oss som de optimala löpardjur vi faktiskt är. Ett suveränt koncept, som även återspeglas i att vikten i standardstorlek hos respektive skomodell enkelt kan avläsas i dess namn. Öppna kort, med andra ord.

Jag har redan berättat om hur överförtjust jag är i mina nätta roclite 285, men sedan Inov-8 nyligen släppte sin senaste nyhet X-talon 212 har min grad av upphetsning nått nivåer en gift kvinna som jag borde skämmas över. Vad värre är, min första dag som gräsänka under Dr. Björnssons pågående konferensturné ägnade jag åt att leta reda på en svensk återförsäljare för att beställa ett par. De kom igår, med vändande post (tack SM sport), och jag hann knappt snöra på mig dem förrän det var dags att ge sig ut på date med funrun för tre mils rekognoscering och sista långpass inför SUM.

Det första som slog mig var att de här skorna är så mjuka att man banne mig nästan känner sulans gummidobbar mot tassarna. Lätta? You betcha - köksvågen visade på 190 g, samma som mina Asics DS Racer AKA krokodillerna. Säg mig den terrängsko som klår detta! Min första tanke var att det är vansinne att springa tre mil i otestade skor som mina fötter kanske trots allt ännu inte är tränade för. Min andra tanke var att det vore ännu större vansinne att nästa vecka springa fem mil på tävling i dessa skor utan att innan ha testat dem ordentligt på en rekorderlig distans. Och eftersom de ändå redan satt på fötterna så slutade jag tänka och begav mig till bussterminalen vid Gullmarsplan, jag var ändå redan sen.

Ingenting klår känslan av lätta skor på fötterna. Inte för att mina andra skor väger särskilt mycket, men det verkar gå en fysiologisk gräns någonstans under 200 g där man plötsligt upplever att man har vingar på fötterna. Detta tillsammans med mjukheten gjorde att det kändes som att springa i ett par mystofflor, liksom. Jag var orolig för att mjukheten skulle leda till trötta fötter efter någon mil, men farhågorna kom på skam och den enda tröttheten jag kände under passet var den grymma träningsvärken i låren från måndagens Army Fitnesspass.

Nu är X-talon 212 inte bara lätta och mjuka, de har helt suveränt grepp också. Man springer uppför våta bergshällar och känner sig som Spiderman. Inte en chans att man halkar nedför leriga backar eller skrinnar på blöta rötter. Gårdagens enda missöde kan jag inte lasta skorna för, jag föredrog gyttjan framför de gungande spängerna och vid något tillfälle missbedömde jag djupet och stöp rakt ner i dyn. På så vis kunde jag samtidigt visa funrun vilken tuffing jag är. Sträckan vi sprang var perfekt som testbana och innehåll ungefär lika delar teknisk terräng, skogsstig, grusväg och asfalt - och mina snygga puppor höll lika bra för allt.

ultraschmultra testar: kan dina skor göra såhär?

Okej, jag är lyrisk, jag är fan kär i de här skorna, men nog tjatat om hur fantastiskt allting kändes och bla bla bla. Till kalla fakta istället. De flesta löparskor, även lättvikts- och racermodeller, brukar ha någon form av stöd för hålfoten. Riktigt stabila modeller fungerar i princip som att springa med gips, dvs. undersidan av skon är helt rigid så att foten befinner sig i samma raka läge hela steget igenom. De flesta verkar numera ha insett att detta kanske inte är helt optimalt, och "skotestet" som rekommenderas i de flesta löpmagasinen går ut på att se om man kan böja främre delen av skon. På så vis tillåts foten viss rörelse under steget och att trampdynan kan arbeta. Stödplattan i sådana skor börjar alltså straxt bakom trampdynan och löper under hålfoten och hälen till bakre änden av skon. Stödet anses vara nödvändigt så att man inte skall bli trött i fötterna, som annars skulle tvingas arbeta för att liksom "hålla ihop" foten under steget. Dessutom anses stödet främja det så kallade frånskjutet, ännu en lika förbehållslöst vedertagen som mekaniskt tveksam sanning.

X-talon 212 saknar helt sådant stöd, och är därför mjuk och rörlig under hela foten (se bilden ovan) - något som går fullständigt käpparakt emot det rådande löparskoparadigmet. Man känner bara, va, kan man bara göra så, liksom?!?! Typ vaddå, springa i sockiplast liksom?! och just så är det, ungefär, fast rejälare så att foten trots allt är fullständigt skyddad mot allt vad hårt underlag, vassa stenar och rötter heter. Det är trots allt en riktig terrängsko, en sko som lyckats förena det bästa av två världar - barfotalöpningens frihet, känsla och biomekaniska överlägsenhet med terrängsulans suveräna grepp, stadga och skydd mot allt vad elakt underlag innebär.

Snälla förklara för mig - någon! - varför man överhuvudtaget kommer på idén att det skulle vara på något annat sätt än så här. X-talon 212 är kanske den enda terrängsko just nu som faktiskt är som alla skor borde vara. Kanske, kanske det här äntligen är början på en ny löparskoera.