En smurf på funbeat tipsade om detta länkade videoklipp, och jag blev sittandes med tungan i knät och har snart dreglat ner hela tangentbordet. Den som inte känner ett fullständigt obetvingligt behov av att ge sig ut och springa efter att ha sett det här klippet med en eteriskt skönspringande Ryan Hall har antagligen förirrat sig på den här bloggen av misstag.
Killen snackar om "feel God in me", citerar Sackarias "not by might, not by power but by spirit" och sådär, och det är inte förrän efter två repriser av den här rent av pornografiska videon som jag inser att det hela faktiskt är någon form av creepy amerikano kristenpropaganda. Och för den som inte redan hade gissat det så nej, jag är inte troende.
Men faktum är att man kan bli religiös för mindre. När Ryan säger det där om att känna gud i sig när man springer så fattar jag ju precis vad han menar, och snacket om ande och så är faktiskt fullständigt och oförblommat sant. Löpning är en transcendental aktivitet, en förflyttelse till Den Andra Världen, en värld där tid och rum existerar som evigheter i universums mitt, där man är allt och ett med världen och alla dess varelser. Inte styrka, inte kraft, utan ande är en nyckel till löpningens mysterier som dessutom tål mer än bara metafysiska tolkningar; den som lyckas tränga igenom dessa ords visdom är färdig för det alkemiska bröllopet med löpningens innersta väsen.
Spring, bara spring; löpare må vara förtappade själar i den jordiska verkligheten, i löpningen är vi gud mina bröder och systrar. Se bara på Ryans steg!
11 januari 2010
Om gud, jomenvisst
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
15 kommentarer:
Nog kan löpning vara en närmast religiös, eller åtminstone spirituell, upplevelse.
För mig (oss?) icketroende/ateist/agnostiker så kan just de där tillfällena av runners high te sig nästan förvirrande. Frågan om man kommer närmare en högre makt infinner sig, eller om det är så enkelt att man är sin egen högre makt. Det senare ligger närmare till hands för mig iaf. När endorfiner, serotonin och andra hormoner samspelar så kan ju vad som helst hända egentligen.
Jag har högsta respekt för Ryan Hall som idrottsutövare, men det religiösa dravlet som han representerar och mässar så snart han får en chans, gör mig nästan spyfärdig och får min bild av honom att solkas rejält.
Visst har ynglingen ett snyggt löpsteg med stegfrekvensen 180 om jag räknar rätt, men mitt tangentbord är torrt och rent fast jag sett videosnutten två gånger. Tyvärr är bilder på sådana där löparmonster alltför långt från min löparverklighet för att jag ska kunna identifiera mig och känna ett fullständigt obetvingligt behov av att ge mig ut och springa, varför jag inser att jag hamnat på den här bloggen av misstag. Tack för mig.
Så sprang jumper till skogs och kom aaaaaldrig mer igen!
... fast kanske kom han tillbaka redan efter 20 minuter för att tala om att namnet Ryan Hall faktiskt var obekant, vilket visar hur dåligt den äldre jumper följer med i elitidrotten.
I Lindholmen på min vintervändbana finns en skylt "RYAN". När jag passerar den brukar jag få namnet på den gamle medeldistansaren Jim Ryan i huvudet. Enligt uppgift ska han ha haft en vilopuls på över 70.
Nästa gång jag springer där (kanske i eftermiddag) kommer jag troligen att i stället tänka på gullfot (och hennes dräggel). Sådant får man finna sig i som veteranlöpare.
Snitsaren tackar för övrigt för upplysningen i filmen, att "Olé" kommer från "Allah". "Här lär man sig alltid något nytt", säger han.
Zebban: exakt så! Kände förresten varken till Ryan Hall innan, eller att han var religiös. Ja se marathondårar! ;)
Jumper, det var intressant. Vad får dig att känna att du vill ge dig ut och springa? Vore kul att veta. Kanske är problemet att du lyssnade på vad han sa? Jag såg klippet som sagt två gånger, men det var inte förrän efteråt som jag överhuvudtaget började lyssna. Allah/Olé har trots allt fortfarande gått mig förbi...
Tildo: eller hur!
Tillägg till Zebban förresten, jag blir faktiskt sugen att plocka fram mina gamla böcker i religionspsykologi och ta reda på hur det där hänger ihop, för det finns många intressanta berörelsepunkter.
En annan sak är ju att en del springer för tävlingen och prestationen, medan andra just springer för knarket. Frågan är om det ger någon skillnad i upplevelsen? Ryan Hall vill ju faktiskt vinna Boston, svårt att tänka mig att han inte är tävlingsmänniska.
Jag kände till Ryan Hall tidigare, men inte att han gjort halvmarathon under 1h. Lika lång som mig men nästan 15kg lättare! BMI fick jag till 18.6, han såg ju inte ut att ha så mycket fett på kroppen. Men jag undrar hur en annan skulle se ut med 15kg mindre, och hur snabbt och snyggt man skulle springa!
Fredrika:
Som troende och kristen tror jag man upplever en liknande känsla vid en religiös uppenbarelse resp Runners High känsla. Att springer bra håller nog alla med om, att han hoppas kunna vinna Boston tyder på att han är en tävlingsmänniska vem vill inte det :)
Jag tycker mig känna igen hans röst, kan det vara samma person i följade klip?
http://www.youtube.com/watch?v=Iuy1GSYoOr8
/Staffan
Hm, svår fråga.
Jag får kanske lust att ge mig ut och springa när jag genom fönstret här ser andra halvtaskiga löpare som trotsar vintern. Eller när någon annan här i hushållet ska springa. Eller när vädret är sådant att jag bara måste ut. Eller när jag är ivrig att pröva något nytt i löpningen, en ny väg eller något annat.
När inget av detta gäller, springer jag kanske för att jag vet att jag kommer att ha glädje av det senare. Kanske för att någon gång i sommar få springa och dräggla av lycka som ni andra. Just nu är det långt till sjunde himlen, men det får gå ändå.
Hej Leif, ja man kan undra... och drömma... vad säger du, ska vi testa att leva på oblater och vigvatten ett tag kanske? ;)
Staffan: ja, jag tror de flesta religiösa människor upplever sina runners highs som närhet till gud. Men jag tycker inte det bara handlar om ett extremtillstånd som runners high, utan för mig är det överhuvudtaget när jag är "inne" i löpningen. Ska kolla klippet och återkommer! :)
Tack för svaret jumper, det var intressant. Video verkar inte vara din grej när det gäller löpinspiration, helt enkelt. Själv blir jag oerhört inspirerad när jag ser fantastisk löpning på film, men jag kanske är lättaggad visuellt.
Nu såg jag videon också, tack Staffan! Tror inte det är samma kille, men det gör ju inte saken sämre. Vad säger du, vore det inte något för Linnéa att ta efter? En hel flock som springer ihop och racear skiten ur de andra? ;)
Undrar om det kanske är lite en ungdomsgrej det där. Hos dig kanske drömmen att springa lika lätt och vackert som Ryan inte är lika främmande som för mig. Annat var det när jag var tonåring.
Hm, fast det handlar nog mindre om att jag drömmer om att springa lika lätt och vackert som Ryan, än att jag får just den känslan i kroppen och i själen. Och då hade jag ändå kunnat vara Ryans morsa ;)
Anar vad du menar! När jag var ung kunde jag känna i kroppen hur snyggt Valerij Brumel hoppade, trots att jag själv kämpade i en annan division. Min hjärna var förprogrammerad att ta emot sådana synintryck.
Nu skulle jag kanske tända på en trevlig filmsnutt från de sista startgrupperna på Lidingöloppet.
Jag lyssnade inte heller så noga på vad han sa för jag fullkomligt UPPSLUKADES av bilderna. Åh vad jag längtar tills jag kan få känna sådär igen! För jag KÄNNER. I varje cell, i varje blodsdroppe, i varje liten lungalveol. Lyckan, styrkan, glädjen, livet och den fullkomliga harmonin. Kanske jag aldrig får uppleva det igen, men jag har åtminstone fått vara med om det under min livstid och det är jag evigt tacksam över...
Skicka en kommentar