Uppsala 100 km

Mitt körda revben har tagit ut sin tribut till sist, det har visst inte varit så smart att hårdträna samtidigt, så nu får läkeprocessen trots allt ha sin gång och jag tröstar mig med att vara ultra-hangaround istället.

Ännu en anledning till ultra - sjyssta tävlingsloggor!

I lördags gick Uppsala 100 km av stapeln, på 2,5 km skönsprungen varvbana i den vackra parken runt Studenternas IP. Loppet genomfördes för andra gången, i år även utökad med femtiokilometersklass som jag dock ratade i mitt lika envisa som romantiska beslut att debutera på SUM. Gimme Adventure! Däremot så innebar Uppsala 100 km ett perfekt tillfälle att insupa stämning och lära sig massor om hur det fungerar att springa 100 km, den distans som liksom är ultralöpningens halvmara: överkomligt för den seriöse, tempo all-in för den talangfulle och drivne.

Jag missade tyvärr själva starten som eftersom det inte fanns någon vettig tågförbindelse för att vara på plats klockan 7 på morgonen, så när arrangör Staffan och matansvarig Patrick installerade mig i funktionärstältet hade löparna redan varit ute en timme och startfältet låg tämligen jämnt fördelat över banan. Förutom de två som jag kände sedan tidigare Team Fakta-pass har vi tuffa puls-LM som varvkontrollant, Peter bakom datorerna (bekant sedan Hallsberg), och så Staffans mamma, Ingela, coola damen som jag missade namnet på, och Janne S, som visar sig vara en sann själsfrände i sin förkärlek för äventyrliga punkt till punkt-lopp. En ny idol, som har sprungit alla de häftiga stora ultraloppen över hela världen och en ursympatisk snubbe med så smittsam entusiasm att han knappt ens behövde öppna munnen för att redan ha övertalat mig till att haka på ultrakommitténs höstlöpning från Mem till Motala, två nätta femmilsetapper över en helg i november.

En annan idol på plats var Mattias Bramstång, samme Mattias som sprang Spartathlon tillsammans med Christian Ritella och nu senast La Transe Gaule för andra gången, ett legendariskt etapplopp på totalt 1166 km över hela Frankrike, från Atlantkusten till Medelhavet. Anledningen att jag länge varit nyfiken på Mattias är att han är den som skrivit några av de vackraste och mest insiktsfulla ord jag läst om långdistanslöpning. Läs bara hur han liknar löpningen med skapelseprocessen inom konsten:

Till dem som ger mig en chans brukar jag säga; att springa är att skapa. En löpare är en konstnär. En skulptör knådar ihärdigt sin lera och målaren låter sina sensibla händer föra penseln över duken. Löparen skapar en ström av steg och först efter mycket hårt arbete kan man skönja resultatet. (...) Känslomässigt ger skapandet så mycket mer än mellantider och plaketter. Glädjen är ovärderlig. Känslan: "Jag är den jag alltid velat vara".

eller hur han beskriver den ojämförliga stämningen inför ett ultralopp:

Att stå i ett startfält, bland likasinnade där ingen frågar varför, alla vet. Ett startfält där alla är vinnare, ingen annan personlighetstyp ställer sig på startlinjen i ett sådant här lopp. Att tänka: "Släpp loss mig, låt mig få springa, låt mig leva, låt mig flyga."
Därför.
(källa: ultradistans.se)

Mattias är också den som på en dansk ultrasajt jag tyvärr slarvat bort länken till står för citatet som för mig bäst beskriver löpningens esse, "jag springer, därför att när jag springer är jag den jag vill vara".

Och ute på banan kämpar dagens hjältar. Folk är grymt seriösa, även om de flesta blir alltmer sociala vid vätskebordet ju längre dagen lider - när man inte längre vet vad man är sugen på, sitter det fint med råd av funktionärerna och en mental klapp på axeln. Folk dräller in som skadeskjutna kråkor när de kämpat sig över varvräkningsmattan, för att några apelsinklyftor och ett par stöttande ord senare magiskt ha kvicknat till och flyga vidare på stärkta ben.

Jag hade förväntat mig långt mer gång bland 100-kilometerslöparna än vad jag faktiskt såg, folk pinnar på och det osar power även om många bedyrar sin trötthet och smärta. Kanske är det den mentala styrkan som känns så påtagligt, de här löparna håller så benhårt fast vid sin strategi att beslutsamheten maskerar tröttheten inför mina ögon. Framförallt på damsidan får vi mycket riktigt också se några imponerande prestationer, med relativt nydebuterade Aurore Byström som går i mål på starka 9:35:47.

Flera i fältet springer parvis hela loppet igenom, kompromisslöst sida vid sida, jag tänker på Army Fitness-andan och det är så vackert så man vill gråta, oavsett om det handlar om Ulla och Annica i femtiokilometersklassen som ler och är glada hela vägen och ser ut som om de vore på joggingtur i parken, de tuffa Ålänningarna som grymtar och kämpar sig hårt fram mot en snygg delad fjärdeplats på 100K, eller starka Pär och Tobbe från Team Create som springer i samma stylish outfit och ser ut som tagna ur en reklamvideo hela loppet igenom, "tillsammans är vi oövervinnerliga", liksom.

Fan alltså, 100 kilometer. Jag vet inte vad vår egen förstagångare Ultra-Zebban säger, som efter en skofadäs fick plåstras om några gånger och chockades till nya bragder med kombinationen clementin och saltgurka, men jag måste säga att det här var riktigt, riktigt häftigt. Kanske en distans att verkligen satsa på!