Om det nya

Mitt liv definieras av två avgörande beslut. Det ena, första beslutet är att springa Spartathlon år 2017, dvs. tio år från den dag då jag började springa. Det andra beslutet, ännu färskt som en daggfrisk nyponros, är att bygga upp en komplett produktionsanläggning baserad på sanslöst fantastisk och helt ny teknik. Precis som i fallet med Spartathlon grundar sig även detta mitt andra beslut i kärlek. En kärlek av den sorten som växer sig till en övertygelse så stark att allt annat i livet kommer att te sig lite meningslöst och blekt om man inte tar till vara på kärleken och följer sin magkänsla.

Löpningen grep fullständigt tag i mig utifrån och in, jag var visserligen besatt av ultra redan innan jag ens sprungit min första halvmara, men mitt kall att fatta det stora beslutet om Spartathlon var så starkt att det inte fanns någon väg att komma undan, annat än att möjligtvis låta det rinna ut i sanden, som en olämplig passion man måste låta klinga av och dö ut för att inte rasera tillvaron. För ödesdigra passioner och beslut av den kalibern gör just detta, de raserar tillvaron fullständigt för att något nytt och stort skall kunna födas fram. Stora saker kräver stor plats, den stora platsen måste skapas. Som en skogsbrand, där elden skövlar, förintar och förtär allt den finner i sin väg, för att så småningom det nya livet ska spira fram, och den nya skogen med tiden växer till sig till ett nytt, vildvuxet paradis av en ännu mer myllrande artrikedom och grönska än det gamla.

Mitt nya beslut är inte mindre vansinnigt än att springa Spartathlon, och minst lika kongenialt. När beslutet väl var fattat kom de oundvikliga känslorna av ångest som ett brev på posten, de sömnlösa nätterna, bävan inför det stora, det oåterkalleligt ödesmättade. Lagt kort ligger, ett beslut är ett beslut, och livet blir aldrig mer detsamma. Där står man med den tömda bensindunken i skogen och inser att man just släppt den brinnande tändstickan. Instinkten är att fly, snabbt, långt, att vilja ha det ogjort; hjärnan arbetar febrilt för att få slippa, och bönar och ber på sina bara knän om nåd. Och det är för sent.

Ur denna brand sprang en tiger, som inte ens jag själv visste om att den legat och lurat där i skogen under alla dessa år och uppenbarligen vuxit sig till ett kraftdjur så starkt att till och med lågorna bävade. Tigern räddes inte elden. Tvärtom, tigern röt sitt tigervrål och blåste på flammorna för att egga dem att brinna högre, tigern tog de svedda morrhåren med stolthet, och tigern tigrade kompromisslöst in sitt nya revir och gjorde klart för allt och alla i dess väg att det nu var tigern som var skogens konung.

Rökdoften står ännu stickande från den sargade marken och några enstaka glödhärdar glimmar fram här och var, som påminnelse om den obändiga kraft som släppts lös, men jag har nu låtit min själ vandra över i tigerns väsen, eller om det nu var tvärtom, jag minns inte längre vilket för när symbiosen väl är fullbordad faller det gamla, tidigare så lätt i glömska. Det enda liv som finns är det nya, det gröna, skira som spirar fram, samt blicken riktad framåt. Ingenting blir sig någonsin mera likt. Nu börjar det!