Något som var mycket spännande med militärträningen var den kollektiva metamorfos som skedde efteråt i omklädningsrummet, från ett ganska homogent gäng träskdoftande mudbabes till affärskvinnor, studenter, jurister, säljare och detaljhandelschefer. Förvandlingsakten var ett alltid lika fascinerande under i mina ögon, hur vita kragar, kjolar, smycken, koftor, nätta lackskor och glänsande hår och vackra frisyrer liksom dök upp från ingenstans och nu plötsligt prydde de amazoner jag bara för en stund sedan brottats med i dyn.
Häromdagen hade jag den sälla turen att efter min jogg till labbet ha sällskap av inte mindre än två andra löpare i kvinnornas omklädningsrum, dit det krävs kort med specialaccess efter problem med oidentifierade snuskhumrar som inte kunnat hålla sig från att slinka in och sno ett par trosor eller två när andan fallit på.
Den ena löpartjejen förvandlade sig till en rekorderlig naturvetartjej, i jeans, skorta och hästsvans, medan den andra anspelade på vetenskapskvinnans mer glamorösa kvalitéer och tog andan ur mig med grön långkjol, mörk jumper och lång silverkedja runt halsen, ekvisit matchande hennes vackra mörka hår och dito ögon.
Själv var jag i full färd med att byta om till den grungedrottning jag för närvarande förpackar min målmedvetna särart med - "jag är inte så tuff som jag ser ut, jag är tuffare" - när den mörka skönheten med hänvisning till min avhängda löparjacka undrade vilka IF Linnéa är och var vi håller hus, hon hade sett oss på en hel del lopp på sistone.
"Zinken", säger jag stolt, och berättar mot bakgrund av våra fina anor om vår hypelika revival detta år. "Och du," undrar jag, "tränar du själv för någon klubb?"
"Spårvägen," upplyser hon ödmjukt och ser på mitt breda flin att jag fattar, "jag gick med i våras men drog på mig en stressfraktur ganska snabbt så jag har precis börjat komma igång igen." Så önskar vi varandra en bra dag och försvinner ut i AlbaNovas korridorer.
Själv har jag fått lite att tänka på, och blir lite nedstämd av tanken att bli uppraggad av en elitklubb för att sedan dra på sig stressfrakturer, ett bättre öde kan man ju önska sina omklädningsrumskamrater. Det är också mycket snack just nu överallt om målsättningar för 2009 och liknande, och jag blir inte av med den där gnagande tanken att allt det här hänger ihop på något sätt, särskilt när det gäller de mer våghalsiga planerna man läser om alltsomoftast. "Springa maran under tre timmar". "Köra Fjällräven Classic på ett dygn". "Knäcka PB på milen, halvmaran och maraton". "Silver på Lindingöloppet". Ofta när jag läser den sortens mål sätter jag andan lite i halsen, och undrar med tanke på skribentens förutsättningar hur i hela friden det skall gå. Men faktum är att ibland går det ju faktiskt alldeles utmärkt.
Problemet är inte att springa maran under tre timmar. Det känns liksom som att många egentligen faktiskt har den potentialen. Problemet är att palla den träning som krävs för att springa under tre timmar.
Visst, många lägger in den i sammanhanget politiskt korrekta klausulen i sina föresatser för 2009 och skriver något i stil med "vara fortsatt skadefri och ha kul när jag tränar", men jag undrar om hela den här målsättningsgrejen inte slår lite galet trots allt, att den i viss mån förblindar oss vad gäller det egentliga arbetet för att nå dit.
Kanske det inte vore så tokigt att istället ha mål i stilen med "att klara och genomföra den träning som krävs för att göra femtio miles". Att fokus ligger på träningens värde, på den ojämförliga betydelsen och unika särarten hos varje enskilt träningspass, istället för det där loppet som egentligen bara är en slags självklarhet när förberedelserna väl har avklarats. Om mitt mål istället är att träna på en viss nivå, kanske jag tacklar uppgiften med större klokhet och den livsviktiga ödmjukhet som krävs den dag det börjar smärta och dra på fel ställe i knät eller hälsenan.
Visst, jag drömmer också om Det Stora Loppet långt därborta i decenniets utkanter. Men allt jag gör, löper och andas nu syftar ju egentligen bara till att bli stark nog för att jag skall kunna klara allt det som krävs för att kunna springa ett sådant lopp, för att kunna träna till ett sådant lopp.
Jag kanske är paranoid, men jag tycker mig ha sett ett samband mellan att PB:na rasslar in samtidigt som skador och skavanker börjar göra sig påminda. Priset för att spränga sina gränser är att slita om inte sönder så ändå hårt på sin kropp. Det påminner om ett slags spelberoende, du går på Casino, och du vinner som fan, men likförbannat ger du dig inte förrän du spelat bort alltihopa igen. Det är inte längre du själv som styr, din strategi som sätter gränserna för din insats - du bara kör tills du helt enkelt är så pank att du inte längre kan göra något åt saken.
Kan man önska sig ett PB-fritt år? Ett år där man inte blir snabbare, utan bara klarar att träna allt mer och allt hårdare? Kan man vänta med att casha in tills det verkligen betyder något? Om jag på sikt vill under säg 3:30 på maran, varför då överhuvudtaget bry mig om sub 4:30 på vägen?
Jag känner att något är på gång att hända här, och det skall bli spännande att se vad min hjärna ruvar fram så småningom. Själv är jag mest irriterad för jag hade behövt springa av mig några mil idag, men det får jag inte, för det är återhämtningsdags efter fyra veckors ökning i sträck. Blä - jag vill ju köra!
08 december 2008
Ändamålsenliga outfits och mål
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
24 kommentarer:
Tänkvärt! Och jag tror det ligger något i det där med pb och skador.. mycket vill ha mer och ökar träningsdosen för mycket för snabbt och drar på sig skador.. Tålamod och mod att skynda långsamt är nog en stor del i att utvecklas!
alla är inte lika tålmodiga som du, med din tioårsplan! =) Men det är så klart sanna ord, som fler borde ta till sig och anamma.
Jag har lärt mig av dig att åtminstone tänka tre år framåt i tiden, och inte bara tre månader. Det är mao en Evighet tills jag ens ska fundera på att springa FC (2011), men det är klokt.
Tack freddy för att du håller ner mig på jorden när jag blir för exalterad.
Fredrika:
Som vanligt tänkvärda ord från din sida det får en att fundera både en gång och två gånger. Men för att utvecklas måste man testa och tänja gränser annars stannar utvecklingen eller hur:))
Sen kan man alltid göra det olika snabbt skynda långsamt kanske är god idé
/S
Mycket tänkvärda ord. Alla kan nog behöva påminna sig om att ha kavlitetsfylld träning utöver en massa mål. Man kanske ska sikta på att sätta PB i skadefria dagar?
Andréa, Funrun och Staffan - tack för era kommentarer, och jag skulle vilja ge samma svar till er alla tre. Min poäng är egentligen inte att ha tålamod och skynda långsamt och allt det där (även om det jag menar i praktiken kan få de effekterna, men det är en annan sak). Jag menar att vi kanske fokuserar för mycket på just det där PB:t eller loppet, utan att reflektera över vad det egentliga målet är. Ta sub3-exemplet, det är en sak att man vill springa under tre timmar på maran. Men i själva verket vill man kanske vara just en sån löpare som springer under tre timmar på maran. För att vara en sådan löpare "räcker" det faktiskt inte att lyckas pricka sub3, det krävs också att man tränar som en sub3-löpare, och så vidare. Dvs. en sub3-löpare är mer än bara någon som lyckats springa under tre timmar på maran.
Visst, vi hänger upp oss på siffror och så för det är mätbart och enkelt att begripa, men kanske vi samtidigt försummar liksom huvudpoängen med det hela.
Som sagt, alla de här tankarna är inte färdigtänkta utan jag ruvar fortfarande, och jag har onekligen fått något att fundera på.
Staffan, annars tycker jag det du skriver om att man måste testa och tänja gränser för att utvecklas är mitt i prick, och det får man inte glömma. Så än en gång, min poäng här är inte att "köra safe", min poäng är att fokusera på rätt saker, som är ändamålsenliga för mina (egentliga) mål.
Malin, hej! Ja, jag håller med dig. Ofta tar vi träningen "för given". Och den bästa formen för tävling borde ju vara när man är i topp på alla sätt.
Hej Fredrika!
Jag ska verkligen försöka att inte bli långrandig (har en tendens att bli det när jag blir exalterad över dina ord). Tack för att du sätter ord på mina tankar! :-)
Jag funderar i banor som tangerar dina. Om man har som mål att springa xx-loppet på yy minuter - då blir det liksom DET som är den stora lyckan. Hur länge då? 10 minuter? 2 dagar? 2 veckor? Och sedan då??? Nästa mål. Precis som du skriver så tänker jag också på den som spelar. När jag vinner xx kronor ska jag lägga av och spela. Hur många grejar det - inte så många om man ska tro statistiken. Jag har en nära bekant som vann över 1 miljon på Keno - vart har dom pengarna tagit vägen? Jo, tillbaka till spelbolaget tyvärr...
För min del är det själva vägen till framgång som är den optimala drivkraften och lyckan. Varje träningsdag lever sitt eget liv - står på sina egna ben om du förstår vad jag menar.
Jag brukar ofta tänka på ordspråket "alla dessa dagar som kom och gick - inte visste jag att det var livet". Jag vill inte vänta på Gordot - jag vill leva nu, här och varje dag.
Kram
Fia-Lotta
jag tycker att kärnan i ditt resonemang kan kokas ner till "att träna för att orka träna" (och tävla)
många fokuserar så hårt på målet - springa snabbare, få synliga muskler, gå ner i vikt - att man tycks glömma vad som krävs för att komma dit.
och det är inte en väg, en bana man måste gå, som kan göras om till en genväg eller som kan tragglas i sin fulla längd.
det är en LIVSSTIL
change your way of living, or stay where you are for ever...
Som vanligt tankeväckande läsning. Nu har jag tänkt ett tag och kommit fram till att jag tycker att resan är meningslös utan mål. Att bara flyta omkring utan mål tror jag gör att man får svårt att uppskatta att man faktiskt gör en resa. Att däremot börja med ett mål utan att fundera på resan är dock inte min grej. Jag analyserar vad jag vill göra, om det är rimligt att göra det och i så fall hur jag ska göra det. Sen planeras både resa och mål. På så sätt går allt ihop. Har jag ett tydligt mål så uppskattar jag helt enkelt resan mer. Nä, nu ska jag inte babbla mer om det. Kan skriva en uppsats i ämnet målstyrning eftersom det är ett av mina favoritämnen...
För övrigt så är det väldigt många som sätter mål som inte är förankrade i verkligheten.
Ha det,
Mackan
Jag sätter rätt höga mål och jag har inte uppnått dem något år, inte ens i närheten. Saken är dock att den revanchkänslan jag har fått har gjort att jag har satsar hårdare. Samtidigt så har jag försökt lyssna på kroppen och ta ett steg tillbaka om jag känner mig sliten.
Jag var hos naprapaten igår och hon sa att jag hade inga skvanker alls. Det gör att jag känner att jag vill köra ännu hårdare och se vart gränsen för vad jag klarar nu ligger. Jag mesar för mycket helt enkelt =)
Tänkvärt inlägg helt klart.
Jag knackar försiktigt på Fredrikas dörr och då jag inbillar mig att jag hör ett svagt men glatt "stig på", åtlyder jag uppmaningen och sätter mig på en pall vid dörren med mössan i hand. Jag harklar mig och börjar trevande:
Ja, alltså, jag tror att du säger något mycket viktigt, som jag också har funderat på. Det är troligt att jag försökte säga något liknande, när jag intervjuades i våras i snitsarens inlägg "Sub" (se länk). Jag säger där bland annat: "Mål och drömgränser är nog bra, men de får ju inte påverka träningen. Den ska bara vara så bra som möjligt". För varje löpare borde det finnas ett optimalt sätt att träna, som på sikt gör henne till en så bra löpare som hon har förutsättningar att bli. Att träna mot en drömgräns före en viss tidpunkt, kan i bästa fall per definition bli lika bra, men aldrig bättre och rimligen oftast sämre. Optimal träning är individuell och tar alltså hänsyn till dagsform, utvecklingstakt, skaderisk och allt annat som har betydelse. Eftersom ingen kan se in i framtiden är den naturligtvis en utopi och få skulle vara starka nog att klara den eftersom den gissningsvis kräver såväl tålamod och återhållsamhet som förmåga att plåga sig, men kanske kan den optimala träningen ändå vara ett mål, eller åtminstone ett ideal, i sig?
"Sub":
http://snitsaren.wordpress.com/2008/04/05/sub/
(Jag hade först tänkt skriva som Fia-Lotta att "jag ska verkligen försöka att inte bli långrandig", men jag insåg att en sådan föresats snart skulle klinga falskt).
Jag håller också med Fia-Lotta om att varje träningsdag lever sitt eget liv (även om den kan ha ett högre mål). Eller för att åter helt självupptaget citera den ovan nämnda intervjun:
- Har du något att säga till alla unga löpare, som kämpar med sina sub-mål idag?
- När ni är gamla och sitter i gungstolen kommer ni att ha glömt era drömda subbar, men minnas verkligheten bakom. Ni kommer att känna doften av svett och nyklippt gräs efter avslutad intervallträning på en sommardåsig idrottsplats. Ni kommer att höra de gamla kamraternas röster under ett TSM-långpass i snacktempo. Och om ni sluter era ögon, kanske ni ser er målgång på Stockholm Marathon 2008 och känner tårarna rinna efter kinderna. Sluttiden har ni sedan länge glömt.
- Där fick du till det?
- Rätt nöjd själv faktiskt.
(Nej Fredrika, du behöver inte vara rädd, det blir inga fler dialoger idag)
Det krävs ett pannben á la Fredrika för att stå emot alla lockelser. När jag sprang maran första gången satte jag ett tidsmål jag inte klarade - besviken? Inte det minsta, det går ju att flytta tidsmål. Det var vägen dit som var trevlig. Träningen, att klara sig skadefri, att ha fokus. Själv behöver jag nog sätta lite tuffa mål (för jag vet att jag inte blir besviken) för att just känna mig... tuff? Men om det är NÅGOT jag lärt mig den senaste tiden så är det att DIN envishet, ditt tålamod och ditt totalfokus är tuffare än tufft. DET krävs så mycket mer.
Jag tror du har helt rätt, om jag nu fattat rätt... Man ska ha en viss träningsnivå som mål istället för en siffra på klockan. Men då kommer dte höär med skadefri in... Förra året frågade jag vår triathlontränare hur mycket jag skulle behöva springa enligt hans program för att nå mina mål. 60 km/vecka sa han. Där är ett bra mål, men för att nå det så har jag tvingasts rehabba hela hösten...
"Men faktum är att ibland går det ju faktiskt alldeles utmärkt."
Exakt så! Tro försätter berg, som det heter.
Fast när det gäller långdistans kan det ju helt enkelt vara så att somliga av oss är så pass "lata" att vi helt enkelt inte ids pressa oss under ett Lidingölopp för att få silver, eller springa 10.000m på 35 min. Vi springer hellre 110 km mellan Nikka och Abisko. Eller mellan Aten till Sparta 246km. Då behöver man inte stressa, utan har all tid i världen på sig att reflektera över livet.
Långdistanslöpning, Ironman etc, är nästan lika mycket meditation som löpning.
Testa vettja!!
:-)
Allihopa, vilken ynnest att kunna slänga ut några tankar och någon dag senare mötas av så mycket klokt, inspirerande och tänkvärt - och ni får gärna vara hur långrandiga som helst. Och alla i Snitsarbo skall förstås få komma till tals! Låt mig återkomma med svar i morgon, måste dimpa i säng nu. Tack!
Finns nått som kan intressera dig på www.sldk.se eller www.klubben.se/sldk
Det ska vara du Fredrika! Till att skriva en inlägg som kräver att jag läser en dag - tänker - och kommenterar en annan. Tänkvärt med andra ord - och välskrivet.
Funderade alltså en stund och kom fram till att vi här filosoferar ganska lika. (Om jag förstått dig rätt förstås). Jag tränar i första hand för att få vara just "en som tränar". För att det ska kännas än mer meningsfullt ställer jag upp mål. (Med ett tydligt mål blir det också lättare att knyta på sig skorna när motivationen tryter.) Målet kan vara att jag ska klara Stockholm maraton. Och att jag ska var tillräckligt bra tränad för att kunna göra det med ett leende (nåja, bästan hela vägen). Ett ev. tidsmål kommer i tredje hand.
Lite intressant när jag såg vad Mia skrev: "När jag sprang maran första gången satte jag ett tidsmål jag inte klarade - besviken? Inte det minsta, det går ju att flytta tidsmål.".
I alla mina lopp har jag satt upp tidsmål och jag har aldrig någonsin klarat dem. Men det är ett sätt för mig att motivera mig. Revanchlusten är den bästa motivationen =)
(Verifieringsord: Tentive, nästan tentative..)
Klockrent, Fredrika. Ytterligare ett knivskarpt inlägg som är både tänkvärt, välskrivet och riktigt träffande. Skriver under på att det inte är ett speciellt resultat som är det viktigaste.
"Getting there is half the fun" som jag läste på en Bumpersticker för ett tag sedan... Och i mitt fall är träningen faktiskt mer än halva nöjet.
Min dröm är att kunna genomföra Stockholm Marathon nästa år. Eller: Min dröm är att vara så pass bra tränad att jag kan genomföra Stockholm Marathon nästa år. Eller: Min dröm är att kunna genomföra Stockholm Marathon inte bara nästa år utan året efter det, och året efter det, och... Utan att fördärva mig, alltså.
Håller med Bureborn att tidsmålet på dessa marathonlopp kommer en bra bit ner på prioriteringsskalan.
Visst är det kul att läsa om folks utveckling, framgångar och finfina tider på specifika lopp. Men det är kanske den bakomliggande träningen som är den egentliga prestationen. Som kvitteras med en bra tid på ett visst lopp. Och som man beundrar, tjoar och hejar för.
Ja, jag behöver ju inte återupprepa allt du redan skrivit, men som sagt: Förbaskat bra formulerat, Gullfot!
Hej, det var jag igen.
När jag läste ditt spännande inlägg, kom jag att minnas hur jag, när jag var ung för nio år sedan, tänkte och möjligen sade ungefär:
"Om jag fick en miljon kronor för att inom tre år springa Lidingöloppet på tre timmar, så skulle jag nog klara det, men det skulle kräva en fruktansvärt konsekvent och plågsam satsning".
Någon i bekantskapskretsen, vi kan kalla honom Startnummer X, hade då alldeles i början av sin löparkarriär sprungit på 3:13 (nu gör han ju 2:30) och själv hade jag sprungit och gått tre mil i motionsspåret på 4:45. Eftersom ingen miljon erbjöds blev det inte någon hårdsatsning utan jag fortsatte att springa fem kilometer en eller ibland två gånger i veckan sporadiskt under sommarhalvåret. Sex år senare sprang jag Lidingöloppet på 3:11 efter bara ett års någorlunda systematisk träning som inte heller upplevdes som särskilt betungande. Min tanke sex år tidigare var alltså fullt realistisk, när det gällde tidsmålet, men helt orealistisk när det gällde hur plågsam vägen dit skulle vara. Om jag då hade förstått sambandet mellan träning och förmågan att tåla och njuta av träning, hade jag inte behövt något tidsmål och ännu mindre någon miljon kronor som drivkraft.
Det är verkligen underbart att läsa Fredrikas inlägg och allas kommentar! Det är mer liv i inlägget än på de flesta forum!
Min plan för 2009 är förvisso att delta i typ 10 olika lopp, de flesta ultror. Jag siktar på att förbättra mina resultat på alla lopp jag som jag har deltagit i tidigare.
Dock är huvudmålet för nästa år att öka distanståligheten. Detta för att nån gång i framtiden (innan jag fyller 50 år 2019) kunna slutföra WS100 samt Spartathlon.
Alla lopp på vägen är "bara" dit är att betrakta som delmål.
För 2009 har jag egentligen inte satt upp något eller några fokuslopp, utan alla lopp är i princip lika mycket värda.
Det är träningen som skänker mig mest lycka, men loppen ger ju (förhoppningsvis) en bekräftelse på att man gör rätt saker och att man utvecklas för att nå det stora målet i framtiden. Loppen är ju åxå ett tillfälle att träffa likatokiga...
Fia-Lotta, du får gärna bli långrandig! Vi tänker ofta lika har jag märkt, vilket är extra roligt när vi på andra sätt är varandras motsatser. Som att alla vägar leder till Rom, liksom. Kram och hoppas vi ses på långpasset!
Magda - du har helt rätt. Folk vill ofta ta genvägar. Till något som det egentligen inte handlar om, så vad är poängen? Jag tror människor ofta inte är riktigt medvetna om sina egentliga mål och motiv.
Mackan, du kokar nog ihop det hela till en slags essens, och gör det tydligt att det faktiskt inte rör sig om något motsatsförhållande - "...resan är meningslös utan mål. (...) Att däremot börja med ett mål utan att fundera på resan är dock inte min grej." Båda delarna behövs. Och som du säkert förstått är jag också en sucker för målstyrning, så jag hoppas på fler intressanta diskussioner i ämnet. Det är det som gör det så spännande att ta del av din träning (alla: läs Mackans blogg!!), du är liksom den som lyckas med det folk lite lättvindigt skriver om att de ska göra, tack vare det uppenbart mycket medvetna arbete du lägger ner.
Dunceor, revanschlustan kan vara en fantastisk drivkraft. Och jag tycker det är fantastiskt kul hur du så entusiastiskt ägnar dig åt att ge järnet allt hårdare, jämt, i det mesta du gör!
Inte ska jumper sitta med mössan i hand, som den tungviktare bland bloggens kommentatorer han är. Jag har fortfarande inte kommit mig för att läsa om (om som i igen) sub, men kommer att göra det i kväll, lite som aftonens höjdpunkt sådär.
MarathonMia, tuffheten har många ansikten och skepnader och du bär sannerligen de flesta av dem! Där jag är totalt enkelspårig, är du totalt MultiMia, och det är fascinerande. Jag var nog mera sån förr kan jag säga, det var inte förrän för kanske fem år sedan jag upptäckte tjusningen med långsiktigt totalfokus efter att alltid varit den som surfat med the flow, liksom. Som du brukar säga: allt har sin tid!
Askan, det var en mycket klok fråga till tränaren - det är precis så jag tänker. Okej, jag har ett mål, vad krävs för att jag skall ta mig dit? Alltså måste jag "släppa" målet, och fokusera på det som måste göras istället. Målet finns ju ändå där. Det tyder också på ett avundsvärt fokus att orka rehabba hela hösten som du gjort. Hatten av!
TriathlonLarsson, välkommen, och vilken intressant blogg du har! Vi hörs nog mera framöver. Jag skrattar gott åt att vi springer sjuka distanser för vi är för lata att pressa oss, för precis så är det!!
Roger - shit vad ledsen jag är att jag inte hann kolla i tid!! Tipsa gärna via mess eller liknande nästa gång, jag lägger gärna upp reklam för såna evenemang på bloggen (hoppas ni andra hann läsa om Rogers bergstävling i Hammarbybacken i tid - hur kul som helst!)
Bureborn, tack! Det skall bli spännande vad nya klubben gör av dig. Vara "en som tränar" låter som en sko som nästan kan komma att bli lite för trång så småningom när din löparpotential börjar blomma ut. Det skall bli förbaskat intressant att följa dig under 2009 i alla fall!
Benet, min maffebroder, tack du också. Hm, du och jag har ju verkligen offrat en hel del om jag tänker på den träningen. Det gör man inte om man inte vet vad man vill, och är beredd att betala priset. Och ja, det är det som är prestationen!!
Hej Zebban! Tack för beröm. Ja, vi har ju minst sagt liknande smak och prioriteringar vad gäller lopp och jag har ett bra förslag på fokus för 2009... inlägg följer :-)
Fantastiskt tänkvärda inlägg! Dessutom riktigt träffande och roliga. Tack!
Men guuu vad häftigt! Det du skriver om blir rent mytologiskt, som en stor saga. Helt obegripligt för en luffsare för mig. Jag blir inte imponerad jag blir förstummad! :)
Skicka en kommentar