Tävla med varandra

Tävlingsinstinkt. En egenskap som sägs vara lika oumbärlig inom idrotten som de rent fysiska förutsättningarna. Men vad handlar den om egentligen? Viljan att vara bättre än sina medtävlare, att till varje pris lägga dem bakom sig och springa igenom målsnöret som förste löpare? Att besegra sina egna begränsningar? Att spöa sin klubbkompis? Att pressa sina tider eller utöka sina distanser? Att vägra ge sig, eller att gråta bittra tårar efter en förlust?

Vad får somliga att fuska, muta, dopa sig till placeringar medan andra räknar ett under strapatser genomfört lopp som en lika åtråvärd seger? Är båda varianter uttryck för samma typ av instinkt, och är det den som är tävlingsinstinkten? Vad får oss att ställa upp i säg ett 24-timmarslopp utan minsta utsikt till att hamna ens topp 50 %, medan andra bryter millopp därför att en tilltänkt placering visade sig bortom det möjliga för dagsformen?

Missförstå mig inte. Jag blir också taggad när jag har någon flåsandes i nacken under en träningsrunda, och visst gläds jag när jag springer förbi mina medtävlare under lopp. Njuter lite extra när jag fått en bättre tid än någon av TSM-ledarna. Men jag var precis lika glad när jag i våras rultade in som siste man i Ursvik efter första Xtreme-deltävlingen, så pass långt efter föregående löpare att funktionärerna undrade om det var dags att ge sig ut på skallgång.

Det är utmaningen som driver mig. Inte utmaningen att vara först, snabbast, starkast, utan utmaningen att spränga en gräns eller förflytta mig ytterligare ett steg ur komfortzonen. Och instinkt att övervinna en utmaning lider jag liksom ingen brist på direkt. Om det nu är det som är tävlingsinstinkt. Jag vet inte.

Just nu är jag dock bara grymt förkyld och trött och grinig och träningsabstinent, men till min stora lycka fann jag en entimmes dokumentär om Spartathlon 2007 på Google Video. Mot slutet av filmen rinner tårarna, och särskilt en scen berör mig så starkt att en polett om det här med tävling trillar ner med skrammel och skrän. Det är ett gäng på fem personer som går i mål, tjejer och killar, hand i hand, utmattade, på bångstyriga ben, toklyckliga. Visst har vi alla hört förut att man inom ultra inte tävlar mot varandra utan med varandra, men de här par sekunderna visar liksom kvintessensen av det som lite lättvindigt skulle kunna avfärdas som en klyscha.

Smäller högre än målsnöret, any day

Ett lopp på 246 km springer man inte mot sina medtävlande, man springer mot distansen. Man kämpar för att komma runt, och har inte det minsta intresse av att hamna några tidsenheter före den ene eller den andre, det är 36 timmar som gäller liksom, möjligen att man sätter ribban lite högre, men det är liksom inte grejen. "Jag gjorde det, vi gjorde det", det är vad som räknas. Och det som krävs i form av såväl fysik som psyke får man liksom inte genom att "motionera för att må bra". Det krävs, som det brukar heta, vinnarskalle, en vinnarskalle bortom de yttre kvartilerna. Kanske är det här med tävlingsinstinkt irrelevant trots allt, kanske är det viljestyrkan som är den springande punkten.

Jag vet egentligen inte ens varför jag funderar så mycket på det här, eftersom det här med tävling ju trots allt inte spelar så stor roll för min del. Kanske beror det på att jag lite grand slits mellan två kulturer, å ena sidan marathonkulturen där jag distansmässigt ännu befinner mig, å andra sidan ultrakulturen, där jag känner att jag själsligen hör hemma. Lite grand beter jag mig kanske därför som en ultralöpare i exil, där jag kritiskt granskar marathonlöparnas mentalitet medan jag förskönande romantiserar ultralöparnas psyken. Konkurrens kontra altruism, liksom. Sanningen är knappast så enkel.

Men jag tror på människor som sporrar varandra till storverk. Må så vara som konkurrenter i ett lopp, eller som de medkämpar som lider och gläds med dig, som vägrar låta dig ge upp, som får dig att springa vidare. Det kanske trots allt bara är två sidor av samma mynt. Och kanske behöver vi båda två för att prestera riktigt, riktigt bra. Jag vet att det låter präktigt på gränsen till det vämjeliga. Men think about it. Din klapp på någons axel kan vara mer värd än du tror.