I now walk // into the wild

Mary är antagligen den löparbrud jag är mest synkad med därute i vildmarken, inget tjafs när vi lubbar, bara stora flin av lycka, enkelt, bra. Våra bloggar funrun och ultraschmultra må på ytan inte vara särskilt lika, ändå så för de en ganska liknande lite egensinnig tillvaro bortom de mer glassiga löparbloggarna. Ginger and spice in cyberland.

För ett tag sedan bestämde vi oss för att slå våra rappa tangentbord ihop och dra vårt strå till stacken bland De Stora. Bli finbloggare. Vi tyckte nämligen det var alldeles för lite lera och wilderness därute bland alla crafttester och hur har din träning varit idag. Det vill vi göra något åt.

Idag slår vi upp portarna till vår vilda värld. Varsågod mina damer och herrar, välkommna till Into The Wild - lite lerigare, lite roligare.

Och fans av denna blogg, misströsta icke. Jag kommer att finnas kvar här på ultraschmultra, samma skruvade kuf som alltid. Puss.

Växtvärk i själen

Jag vet inte varför rubriken blev som det blev, den bara kom av sig själv, och jag antar att det är meningen att den sammanfattar mitt sinnesläge just nu även om jag inte har kopplingen helt solklart för mig.

Det drar ihop sig till start. Vi ska springa hela natten.
Fotograf: official gax footage

Alltså, gax i somras. 50-milesklassens start gick vid Haväng, där det även var depåstopp för 100-mileslöparna. Jag var där i god tid, för att hinna socialisera lite bland medlöpare, funktionärer och andra. Stämningen inför start på en trailultra är liksom lite extra, vilket inte minst sub2-Filip beskriver ganska träffande på sin till vår allas stora sorg tyvärr nedlagda blogg.

Minns inte riktigt hur det föll sig, tror det var Cecilia som presenterade mig för sin klubbkamrat Jan, som även han skulle debutera på 50 miles. Av någon anledning som jag inte heller minns skojade vi friskt om att det var vi två som skulle vinna loppet. Och det var precis vad vi gjorde, de två rookiesarna liksom. Haha. Jag skall allt fortsätta kaxa före loppen och inte hålla på och baissa formen som maratonfånarna gör.

Jag har sagt det förr, det är lönlöst att beskriva storheten med detta lopp utan att springa själv. Sorgligt nog gick The gax 50 miles av stapeln för sista gången i sin nuvarande form i fjol. Det tyckte Jan inte var riktigt okej. Så han bestämde sig för att låta loppet återuppstå, i form av The Fullmoon Race.

Normalt vore det en klockren nobrainer om jag ska ställa upp eller inte. Sorry folks, men inget klår den banan liksom. På natten dessutom, och denna gång inte bara med stjärnglitter, utan under den nästa fulla månens sken dessutom. Löpning blir inte bättre än såhär. Det är du, djuren, och natten. Jag var så hög av vågbruset, cikadasången och trailendorfinerna att jag till och med knäppte av pannlampan.

Det finns bara ett problem. Starten går den 24/7 exakt 12:45 timmar innan mitt flyg till Zürich för att springa Swiss Alpine Marathon i Davos. Okej att jag sannolikt hinner i mål på den tiden, men hey, beam me up Scottie, först måste jag ta mig från Ystad till Arlanda på verkligen bokstavligen nolltid. För att sex dagar senare springa 78K. I Alpterräng. Tror inte det va.

Så här kastas jag mellan hybris och förtvivlan. Klämma två vansinniga åttamilare på sju dagar, eller missa The Fullmoon Race. Det här kan bara sluta på två sätt, antingen bokar jag om biljettjäveln och flyger från Köpenhamn en dag senare, eller så kommer jag springa Swiss Alpine på ren ilska och sparka skiten ur de där jäkla bergen.