That Månkarbo Feeling

Igår kom jag hem ifrån konferens i Oslo, i morgon drar jag vidare till nästa i Sigtuna. Jag tyckte därför det var en bra idé att klämma in en mara på enda lediga dagen, lite hardcore sådär.

Löparfantasten och jag hade stämt träff vid åtta för att komma i god till till Månkarbo inför starten klockan 11. Arrangörerna som hoppats på 50-60 deltagare hade lyckats pricka fint löparväder och med efteranmälningarna hamnade startfältet på dryga hundra löpare. Jag är ännu lite för trött och körd i bollen för att förklara hur trevligt allting var, men ni får ta mitt ord på det helt enkelt.

Lite före start lade Garmin av - slut på batteri. Nu hade jag ju redan lärt mig att "gilla läget" är den enda marathonstrategi som håller i längden, så jag ryckte på axlarna och tyckte att det väl bara var att köra på känn då. "Bara".

Banan var också trevlig, men den orkar jag inte heller beskriva just nu mer än att det var mycket öppna fält, alltså min favoritlöpmiljö. Grusväg, lite knepigare än asfalt men ganska kul och i princip helt flackt. Sex varv à sju kilometer skulle avverkas. Jag hamnade ganska sist i klungan och var nöjd med att hyfsat ifred få hitta mitt steg och mitt tempo, Pernilla drog raskt ifrån efter att vi gjort sällskap ett tag. Eller jag vet inte hur glatt sällskap jag egentligen var, men Pernilla kvittrade glatt på i alla fall. Själv blir jag mest sådär osocialt tokfokuserad på lopp och den här gången krävdes dessutom lite extra koncentration eftersom jag inte hade Garmin som stöd. Långdistanslöpning är en mental sport, och tro inget annat.

Efter tredje varvet - halvmaran - ropade jag åt varvräknarna om man kunde få någon mellantid. De började bläddra bland pappren men då tyckte jag det kunde vara till senare. Belönades med ett befriande skönt duggregn, körde igång iPoden med samma spellista som i Stockholm och diggade loss.

Efter sisådär 28 kilometer började det kännas... jobbigt. Jag tog det som något positivt, att nu skulle jag för en gångs skull också få kämpa och känna hur det skall kännas, liksom. Det var som om den groende värken liksom hjälpte att skärpa mitt fokus på löpningen, men redan någonstans efter 30 km var mina tankar ute och flög i det vackra fria igen och jag hade redan glömt det jobbiga. Och trots det ytterst glesa fältet började jag plocka folk.

Efter femte varvet frågade jag vid vätskekontrollen om någon hade en klocka. "Du har varit ute i 3:53 nu" ropade en vänlig själ, vilket jag besvarade med ett spontant "Oh herrejävlar!" - det osade ju pers så det rykte om det, även om det sista varvet skulle ta en hel bloody timme. Så vad gör Gullfot? Gasar på, förstås. Vad är väl sju kilometer!

Ungefär tio minuter senare känner jag hur en bit av höger trampdyna spricker. En märklig upplevelse. Sedan börjar det svida och bränna som fan, och jag börjar fantisera om djupa köttsår och dyrbar delikat muskelvävnad som slits itu. Undrar om det är läge att undersöka saken, men inser att det kommer bli hundra resor värre sen på de riktiga ultraloppen, så det är liksom bara att vänja sig. Ökade på tempot lite för jag inbillade mig att det ju vore bra att komma fram så snabbt som möjligt. Men smärtan gick faktiskt över ganska snart. (För övrigt visade det sig sedan att det var en sketen blåsa som sprack. Så blödig är jag.) Det var ett sjysst varv, inte helt lätt, och periodvis sprang jag med tunnelseende pga lätt svartnande för ögonen.

Plockar lite fler folk på vägen, och snart är jag framme i Månkarbo för sjätte och sista gången. Springer in i mål på 4:41:02. Fyra fucking fyrtioett och nolltvå. Om jag är mallig? Så jag nästan spricker. En fullständigt optimalt sprungen mara helt på känsla, utan ens ett sketet armbandsur. Det är nästan så att perset på faktiskt över en halvtimme bleknar i jämförelse.

Grattis Pernilla till grymt pers du också. Även om jag är för körd för att komma ihåg vad det blev till sist ;-)