Dirty girl

Varför är allting så mycket roligare bara för att man blir blöt, kall och lerig?

- C'mon Fredrika, this is easy compared to a marathon!

Garry, den före detta militären, har fel fel fel - springa marathon är ingenting jämfört med det här; dryga fyra mil på knappa fem timmar rena walk in the park jämfört med en timme med The Outdoor Fitness Company i vackra Jesmond Dene där man håller till på fredagar.

Konceptet är lika enkelt som fullständigt genialiskt: träning utomhus i stadens olika parker och grönområden, fyra dagar i veckan, en dag för varje park. Efter en lätt uppvärmingsjogg bärandes på åtta kilos medicinboll blev det en halvtimmes variationer av crunches, utfall, armhävningar och knäböj, med och utan medicinboll, i tre olika svårighetsgrader och man får inte stanna, inte någonsin, bara byta svårighetsgrad. Därefter blir det en halvtimmes hinderbana med olika hopp- spring- och krypvarianter, med fler armhävningar och utfall mellan varven, och river man något av hindren eller, som jag gjorde redan andra varvet, stången man skall krypa under, måste man göra 25 "star jumps".

Jag konstaterar för övrigt att jag helt enkelt inte kan hoppa jämfota. Totalt oförmögen. Och vaga minnen flyter upp till ytan om att jag inte kunde det som barn heller. Jag kan liksom bara studsa på en fot i taget, skall jag upp med båda fötterna i luften så gör jag avstamp med ena och den andra får följa efter. Men studsa upp med båda samtidigt, det går bara inte. Jag är liksom fastvuxen i marken, det är en gravitatorisk omöjlighet att lyfta, så är det bara, hela den Newtonska mekaniken mot mig liksom.

Det enda jag annars kan tänka på under detta med mina mått mätt fullständigt vansinniga träningspass är hur fantastiskt jävla bra det här är för mig, och hur fantastisk jävla stark och snabb jag skulle vara som löpare om jag höll på med precis den här sortens träning mera regelbundet. Inget trams med vikter på gym, för att inte tala om gruppträningsklasser och fånerier, utan just det här råa, skitiga, som får mig att gå igång på det där primordiala sättet som gör att man bara måste leverera, och känner sig som Tarzan även om man råkar vara ohjälpligt sämst i gruppen.

Tvätta för hand blir säkert, eh, jättekul det med.

Samma sak gäller ju egentligen med löpningen också. Jag har onekligen varit som lyckligast, ja till och med blivit riktigt upphetsad, när jag fått springa under lite mer vilda förhållanden. Det är ingen slump att jag drömmer om debut på SUM som går längs Sörmlandsleden, och även om jag är djupt imponerad av de bragder som genomförs under de alltmer populära tidsloppen så lockar det helt enkelt mindre att springa under så städade och välordnade förhållanden, liksom. Mina gener tickar inte igång på det helt enkelt. Nej, ge mig doften av gräs och lera!