Det var mycket länge sedan att jag var ute och röjde en fredagskväll. Vi börjar snacka typ år vid det här laget, och inte längre bara månader.
Jag kan inte påstå att jag någonsin varit en särskilt osocial person, snarare har jag varit ett riktigt partydjur i princip hela mitt liv. Det var när jag började dansa på allvar som jag samtidigt tröttnade på rent umgänge för umgängets skull. Dansa var ju fan så mycket roligare, så jag slutade gå på vanliga fester och började arrangera klubbar istället för att bjuda polarna på middag. Fortfarande gäller att det är tvärkört att få med mig på en ordinär fika, om det inte vankas underhållning av det mer fysiska slaget innan.
Sedan ett drygt år tillbaka har jag dessutom inte druckit en droppe alkohol, vilket gör "vanligt" umgänge i vänners lag om möjligt ännu mera ointressant. Och nej, jag har då inte varit den som spottat i glaset. Öl har jag visserligen alltid tvärratat (i mina gräsrökande och pillerpoppande tonår som medelklassunge i Urban Germoney fnystes det åt öldrickare som "die Asozialen"), men drinkar, vin, champagne - det var fina grejer det. Möjligen var det lite ovant i början att lägga av, men lustigt nog har jag inte saknat en endaste droppe. Så mycket för den där skumpan som man aldrig skulle klara att fira nyår utan, finmiddagen som inte skulle vara komplett utan det lilla röda. Meh!
Hursomhelst, igår var det fredag, och jag var faktiskt ute och röjde åtminstone till midnatt. I skogen, med pannlampa, tillsammans med ett brutalt gäng från armyträningarna och klubbkompis löparfantasten. Shit vad vi hade kul.
Mörkerlöpning i terräng triggar igång det inre djuret på ett sätt som får varje annat partyrus att blekna till en lam munterhetskänning i jämförelse med den vildsinta upprymdhet som sprider sig från de leriga skorna ända upp till den ångande mössan och ut i de stelfrusna fingerspetsarna. Stridshormoner och lyckomolekyler pumpar ut i blodomloppet om vartannat, och leder till en euforisk känsla av närvaro som får varje steg i den mjuka myllan att kännas lätt och gudabevingat.
Smart att köra sitt star smile mot kameran med pannlampa... foto: RobbanPå den sista avkroken från milspåret runt Ensta Krog, en halvt obanad stig som Bruno utlovat som extra underhållande, dansar mina fötter av sig själva över rötter, sten och pölar i mörkret, och jag känner en obeskrivlig lycka över att få vara den nattlöpare jag är just där och då. Det finns ingenting, ingenting som kan uppväga känslan av att vara i sitt absoluta esse par excellence - glöm allt vad lopp och tävlingar heter som mål, den största motivationen att träna är den styrka det innebär att kunna vara och leva den man innerst inne är.
