Nu blir det åka av

Få saker är så spännande som att öppna ett nytt excelark från Skogen. Nu var det länge sedan sist med alla undantagstillstånd som flankerade gax; det sämsta med lopp är helt klart att man inte kan träna som folk. Jag har dessutom hunnit glömma hur mycket jag brukar träna, och det är med skräckblandad förtjusning som jag ögnar igenom de färgmarkerade fälten med hemläxan dag för dag. Träningsprogram is da shit.

En gång i tiden varade ett långpass mellan två och tre timmar, längre än så "sliter mer på kroppen än vad det ger" enligt Szalkaidogmat. Max ett långpass per vecka dessutom var vad som gällde, om det någon gång gick fjorton dagar mellan långpannorna var inte det hela världen heller. Back-to-backpassen dök upp som en exotisk nyhet i och med ultraträningen, nu skulle man plötsligt köra något så crazy som två timmar lördag, tre timmar söndag - eller omvänt. Those were the days.

Nu är det 5 tim/2 tim/6 tim som gäller, en dags återhämtning och så fem gånger Hammarbybacken, följt av 3 tim/2 tim/2 tim. Vi snackar alltså söndag till söndag. Och jag är bara lycklig. Lycklig för att det är en förbannad förmån att få springa så här mycket, lycklig för att jag tränat så mycket och så envetet att jag nu får göra allt det här roliga. Springa hur mycket långpass som helst, åka på träningshelger i fjällen två veckor i rad, tävla i lopp på sjukt vackra och oändliga banor.

Lycka till alla ni som springer i helgen, och glöm inte att löpning är något av det vackraste man kan göra.

Mördarintervaller

En sak är säker, intervaller tar lika hårt på mig som att springa lopp. Jag sover precis lika dåligt natten efter.

I natt drömde jag att Doktor B och jag satt på en parkbänk i Tanto och tröstade en gråtande farbror. "Titta, stjärnfall!" sade jag glatt, och försökte få stackarn att tänka på den vackra natten som speglade sig i det becksvarta vattnet istället för den svikna kärleken eller det förlorade jobbet eller vad det nu var som gjorde honom så djupt förtvivlad. Det dök upp en bil, ett dåligt tecken såhär mitt i natten, och ut hoppar en spänstig ung man som helt oförhappandes ger sig på farbrorn och Doktor B.

I samma stund dyker det upp en till bil från vänster, och parkvägen är nu blockerad från båda sidor. Ut kliver ännu en gangster, en äldre lite mer ärrad och garanterat mer samvetslös typ med långt hår och jeansjacka. Jag inser att det är läge att fly illa kvickt, och har en bråkdels sekund att bestämma mig för vilket håll jag ska ta, vem av dem jag har störst chans att komma förbi. Så slås jag plötsligt av instinkten att springa rakt upp i skogen istället, för i uppförsbacke och på obanat underlag är jag oslagbar och mördarna kommer inte att kunna komma ifatt mig.

Tyvärr blev det inge kuta av för jag vaknade med andan i halsen, klockan var fem och det var kört att somna om. Däremot konstaterar jag med viss tillfredsställelse att mitt undermedvetna alltså ser mig som värsta vinnaren i backar och terräng. Det mentala genombrottet tackar jag för, även om det kostade en mardröm.

Jag hittade inga bilder på mördare som var läskiga nog.

Rör inte min löpning

Det här med gemensamma pass. Någon driftig typ drar igång säg en långpanna på t.ex. jogg eller funbeat, på sin blogg eller webbsida, bland klubbkompisarna eller bland sina vänner. Störtskönt. Supernice. Men så blir det alltid en diskussion om tid. Där de allra, allra flesta brukar kvittra något i stil med gärna tidigt så man hinner med något resten av dagen, som om det vore en självklarhet.

Jag börjar få spunk på det här. Vaddå få passet avklarat så man kan göra andra saker. Som om löpträningen är något irriterande tidskrävande som man måste få överstökat så fort som möjligt. Som att det man vill göra egentligen är något annat än det där långpasset som helst inte ska få ta tid.

Hej jag heter Emil Zatopek och jag tycker det
är skitjobbigt att löpträningen tar så mycket tid

Ja ja visst, familjetid hit och åtaganden dit. Så kallade andra intressen. Men jag kan väl för fanken inte vara den enda människa i stan som prioriterar löpningen så pass högt att jag planerar resten av min tid runt träningen snarare än omvänt? Det är ju inte så att jag inte har en ganska intensiv och fullspäckad tillvaro själv.

Lite grand känns det som om folk kuvar sin inre löpare, den där djuriska saken, den utan vare sig moral eller förstånd. En möjligen hotfull drift, att tuktas och förpassa i skamvrån lite grand, ungefär som kvinnors sexualitet behandlats de senaste århundraden. Det är helt okej att träna och motionera för att ha roligt och må bra. Att vara en komplett löpjunkie och träningsnörd däremot, det kanske trots allt inte passar sig riktigt, det är för skumt. Okej kanske om man är tjugoårig kille - de måste ju få ha sina drifter, eller hur. Men en fyrtioplussare av kvinnlig modell? Nej, då är det bättre att få träningen avklarad på morgonen så att man kan vara typ normal resten av dagen. Eller nåt.

Själv är jag lycklig över att träningen tar sån j*vla tid, att mina timmar fylls av det här fullständigt meningsbefriade joggandet, att jag tvingas till blanka kalenderhelger för att jag tänkt springa back-to-backpass då. Springa springa springa springa. Det är ju för sjuttsiken det bästa som finns!