Den lyssnande löparen

Det här med att springa till musik är kontroversiellt. Alldeles särskilt om man sysslar med löpning som naturupplevelse. Å ena sidan har vi de som hävdar att riktiga löpare inte lyssnar på musik utan fokuserar på steget, å andra sidan de som påstår att det är ett helgerån att spela över fågelkvitter, porlande bäckar och kvistar som knäcks under ekorrarnas kvicka framfart.

Själv tycker jag det är ganska patetiskt att ens ha åsikter om andra människors upplevelser. Vad vet ni om vad det är jag hör under en löprunda? Och förresten, om det är något jag har svårt för så är det bakgrundsskval och det skulle aldrig falla mig in på att ha radion eller liknande på hemma. Musik är något jag verkligen vill lyssna på. Ordentligt. Och helst med hela kroppen.

Jag vet därför få saker som är så givande som att dra iväg på en löptur med en ny platta på ipoden, eller en väl sammansatt spellista med utvalda mästerverk för prestationen i fråga. Löpning är för mig ett tillstånd av absolut uppmärksamhet, och även om jag erkänt nog aldrig skulle palla att skölja över äkta vågbrus, så tycker jag ändå skogens ljudbild knappast är så pass hypnotisk att det inte är helt okej med privatparty ibland. Mitt liv är min film, liksom, och soundtracket väljer jag själv.

Igår frågade äventyrsbaben och självutnämnde träningsmodefaschisten Niclas vad det var för musik som gällde. Den frågan är ungefär lika komplicerad som var jag kommer ifrån. "Allt" svarade jag med något desperat flackande i blicken, väl medveten om att det är ett ganska dumt och inte särskilt sanningsenligt svar. För även om jag är eklektiker när det gäller genrer, är jag - blir ni förvånade? - extremt kräsen när det kommer till det faktiska urvalet.

"Nähä det är inte sant att du lyssnar på allt", synar Niclas mig, "till exempel lyssnar du inte på Death Metal".

"Kanske inte," svarar jag, "men i alla fall en del Bruce Dickinson. I övrigt kanske Madonna, eller tysk åttiotalspunk, eller salsa", fast i det läget har diskussionen befriande nog redan fladdrat iväg någon annan stans eftersom vi för stunden är fyra postloppshöga partydjur som glatt pladdrar i munnen på varandra.

Hursomhelst lovade jag att lägga ut gårdagens spellista på bloggen, och någon begåvad läsare kan kanske hjälpa mig med en genrebeskrivning som hjälper mig vid nästa partymingel och smakgrillning. Listan är kanske inte särskilt representativ för hur det kan låta på en ultra där det finns både tid och behov att spejsa till det rejält ibland, utan här var syftet att springa tolv kilometer på under sjuttio minuter. Kort, snabbt, med fokus på att hålla humöret uppe och att göra jobbet.

Madonna: Ray Of Light

Med textrader som faster than a speeding light she's flying kan det ju liksom inte gå fel i början av ett lopp. Det ska bara kännas lätt. Och ja, för den som undrar och ser likheten, jag tycker även I feel love med Donna Summer är en fantastisk löparlåt. Allra helst på raksträcka på mjukt underlag med några mil i benen, då den rätta flygkänslan hunnit infinna sig.

Archive: Sane

Step by step, you're gonna make yourself feel better
Try yeah try, you're gonna make yourself feel ruthless

- det hör ni ju att låten handlar om löpning. Drivet är exakt vad jag vill känna i benen. Starka muskler och tempo framåt, framåt.

Eminem: Business

Let's get down to business, yes sir, precis vad ett sånt här lopp handlar om. Eminem gör bra grejer som lätt hänger med några gånger på låtlistan. Men jag är ändå rädd att den här blir en fluga, precis som jag sprungit mig less på grymma Lose Yourself vid det här laget.

Abwärts: Computerstaat

Tonårsnostalgi. När ni andra sysslade med idrott och skaffade er stora hjärtsäckar som gör att ni idag har någotsånär vettig syreupptagningsförmåga sprang jag på stan och var tuff. Det här är en av de bästa poplåtar som gjorts, alla kategorier. Så enkel, så genialisk. Har jag redan skrivit om den här på bloggen? Förlåt. Jag fattade förresten aldrig vad ni i Sverige höll på med när ni kallade KSMB och Ebba Grön för punk. Hemma i Germoney var vi sååå mycket coolare. Och det är omöjligt att inte springa snabbt till rim som Stalingrad, Stalingrad, Deutschland Katastrofenstaat.

The KLF: What Time Is Love?

Jag fantiserar ofta om att någon vänlig själ skall mixa ihop What Time is Love med Last Train to Transcentral till en grym fyrtiofemminutersversion åt mig, så att jag någon gång får dra till med ett rejält milpers. Jag skojar inte, jag skulle flyga från första minuten ända in i mål.

Gwen Stefani: What You Waiting For?

Look at your watch now, what you waiting for, take your chance you stupid ho och tick tack tick tack - låten är fullständigt pepprad med loppreferenser att mata hjärnan med när man behöver lite pepp att dra på.

Röyksopp: Poor Leno

Flyga, flyga, 'nuff said. Det här är exakt vad som krävs när man vill audiovisualisera lätta ben.

Lene Lovich: Home

Ännu mera tonårsnostalgi, där Cha Cha med Lene Lovich, Herman Brood och Nina Hagen var en favorit i platthyllan. Jag lyckades ragga upp den här låten inför min första mara, och den har visat sig vara en perfekt låt att springa till. Varning för överhettning, den här är för snabba ben och det gäller att ha flås som matchar. Jag har mer än en gång överskridit pulskontot big time med Home i lurarna.

Archive: Lights

Valet är en relik från Lidingö Ultra 2009 då jag körde hela skivan Lights från början till slut. Plattan är banne mig gjord för ultra, vilken resa! Titelspåret är drygt 18 minuter långt, och ett trick för att beta av tre-fyra kilometer på raken utan att ens märka hur tiden går. Varning dock för att låten gör sig allra bäst när man redan är rejält mör. Då kan man till och med kosta på sig att klämma fram en tår under de smärtsamt vackra sista minutrarna. I skogen kan ingen se dig gråta.

Erik Prydz: Proper Education

Ännu en låt som får mig att gasa på utan att jag ens märker det. I början skedde det helt spontant utan att jag fattade vad som var orsaken; när jag insåg att det var låten så fick den hänga med på syreupptagsintervallernas spellista. (Tyvärr har Prydz' övriga låtar inte samma effekt på mig. Förutom kanske illamåendet.)

Tito Puente: Birdland After Dark

Ett spår att kalibrera stegfrekvensen efter med perfekta 180 bpm. Dessutom blir man jäkligt glad!

Gorillaz: Stylo

Jag hörde den här på gymmet i Budapest i mars, och kände bara yes vilken skön låt. Jag kan inte sätta fingret på det, men känslan är något helt annat än vad den brukar i den här genren. Och precis vad man behöver som mental snuttefilt och sval hand på pannan under ett lopp.

Archive: Black

De genialiska slutraderna watch me self-destruct på da capo är givetvis skrivna direkt för löpning och jag såg under hela loppet fram emot att få kuta till dem. Snopet nog sprang jag lite snabbare än vad jag hade räknat med, så jag tryckte förbi låten för att inte riskera gå i mål utan att ha hört hela.

Muse: Butterflies and Hurricanes

Change everything you are, and everything you were
Your time is now

Ibland får man dra till med det stora artilleriet, och då är det Butterflies and Hurricanes som gäller. Patetiskt storslaget utan minsta skam i kroppen. När jag springer handlar den om mig, och få texter får mig att pressa fram det där lilla extra som denna.

Hela listan på Spotify? Varsågoda. Tyvärr finns dock inte alla låtar med, så dessa godbitar får ni på Youtube:

Abwärts - Computerstaat
KLF - What Time is Love

Några sista tips. När man springer riktigt långt kan det vara kul att köra en hel skiva från början till slut. Förutom redan omtalade Lights rekommenderar jag varmt Neveroddoreven av I Monster, Bruce Dickinsons Skunkworks, Jesus Christ Superstar (original cast med Ian Gillan och inget annat) eller varför inte It! med Coco Steel & Lovebomb.

Hur det gick på SpringCross? Kika in på into the wild; där är jag lite mindre pretto.