02 juni 2008

Akt II: this is it, then

Nej, nej. Butlern har alldeles rätt. Det här är ingen jävla feelgoodfilm om glada tanter som ränner runt på stadens avstängda gator och vinkar och tjoar, även om det må ha låtit så tills nu. Det här är marathon. Efter att ha deltagit i folkfesten i dryga två och en halv timme var det nu dags att ta fram löparvargen och skruva in våglängden på introversion - det var nu allvaret skulle börja, och jag hade ett jobb att utföra.

På ett sätt känns det fel att beskriva denna fas av loppet i ord, det blir alldeles för pladdrigt, jag vill mycket hellre bara spela mina låtar för er. Väl framme vid Gärdet var det nämligen dags för en alldeles extra speciell belöning - iPoden plockades fram, hörlurarna sattes på och jag tryckte på start till mitt marathons grymsköna soundtrack. Jag sprang över mitt älskade Gärdet till Chemical Brothers och allt var så vackert så tårarna bara rann, ingenting skulle någonsin kunna stoppa mig, och även om jag så snävat in hela mitt liv på något så idiotiskt och betydelselöst som löpning så var det mitt fucking liv och inget annat, mitt underbara Gärdet, mitt underbara Stockholm, mitt underbara marathon. Där andra förbannar Djurgårdsvarv nummer två som banans absolut tråkigaste och ödsligaste, blev sträckan för mig en tillflykt från allt folkvimmel i sin paradisiska skönhet, och detta till tonerna av geniala mästerverk från giganter som Röyksopp, Tito Puente och Butthole Surfers.


Eufori på Gärdet
Någonstans ute i det gröna drabbades jag av loppets enda negativa tanke. Det var ett gäng snubbar som sprang i mörk kostym och spexade med såväl publik som medlöpare, tätt åtföljda av ett filmteam på motorcykel. Till min växande irritation var det inte en eldriven sådan, och eftersom jag låg bara några meter bakom kostymgänget boffade jag ofrivilligt på ganska rejält på avgaserna. Ganska snabbt insåg jag dock att min irritation över det bensindrivna filmteamet antagligen var skadligare än avgaserna i sig, och jag lade ner neggandet. Die Liebe Siegt Immer, sjöng Nina Hagen och höll med.

När Djurgårdsbron närmade sig insåg jag att jag hade avverkat en bra bit över hälften av loppet, och att jag därmed kunde testa att dra på en aning. Faktum är att man på Garmintiderna kan se att jag nu springer i stort sett resten av loppet på 7:00-7:10-tempo, med undantag för Västerbron. Till skillnad mot tidigare började jag dock samtidigt gå i vätskekontrollerna, och sölade nog lite väl mycket för mitt eget bästa. Nåväl. Framme vid Strandvägen blev det denna gång en gel med koffein, och till tonerna av Koop rev jag av måltaggen och såg att nästa mål var Västerbron, 4,5 km.


In a heartbeat - löparlycka
LM i tornet fick denna gång en slängkyss, speakern ropade ut mig som Guldfot, och tillsammans med Frankie Valli, One Inch Punch, mera Nina & Tito, Scissor Sisters och Radiohead gled jag förbi löpare efter löpare och det kändes som om jag var den enda kvar i loppet som orkade hålla sjuminuterstempo. Någonstans här slog mig också en vacker insikt att ultra förutom 42195 plus framförallt betyder att springa längre än vad man någonsin gjort, så vid trettiokilometersmarkeringen vrålade jag rakt ut i glädje över att ha spräckt mitt tidigare distansrekord, och jag kunde vid min själ inte begripa hur alla andra löpare kunde vara så återhållet tystlåtna när de passerat denna magiska symbolgräns. Det vrålas fan alldeles för lite inom löpningen.

Vid Söder Mälarstrand lyckades jag halsa en bägare grönsaksbuljong innan jag insåg att det inte var sportdryck, och jag hoppas att jag i min förskräckelse inte fräste ut fanskapet över någon stackars funktionär. Framme vid delmålet väntade som kompensation en alldeles speciell belöning, Dr Björnsson sprang med några meter och kysste mig sedan innan det var dags att till Pink Martini tuffa uppför Västerbron.

No Hay Problema
Det finns mycket jag är stolt över med det här loppet, men att jag sprang hela vägen i såväl den branta uppfarten som över bron var jag nog ganska ensam om i skaran runtomkring mig. Precis vid krönet gick med gudomlig tajming min egen dotters Mikro tragoudi igång, och jag vet inte om en morsa kan vara med om något finare än att precis ha klarat Västerbron andra varvet till tonerna av sitt eget barns klara stämma. Jag var för glad för att ens gråta - tack Tattis du lilla underverk! Framme vid Rålis hade sambaorkestern vaknat till liv igen, och nästa delmål skulle bli Centralstation om 3 km.

Lene Lovich peppar till storverk längs Norr Mälarstrand
Goldfrapp jublade på med Utopia, Lene Lovich peppade på med mina tonårs avgudade Home, och mitt emot gänget från Runner's World hände undret - där stod Rune Larsson igen, samme Rune som jag ju lovat mig själv att jag skulle hälsa på nästa gång jag såg honom. Jag höjde handen i haj fajv flera meter innan, Rune sken upp som en sol och svarade med samma mynt som om vi vore bästisar, och jag kände då och nu att mitt vansinniga beslut att springa ultra är det vackraste och mest sanna jag någonsin fattat.

Framme vid Centralstationen kände jag inte alls för den utlovade gelen, utan nöjde mig med dricka och konstaterade att det nu var Sankt Eriksplan nästa, 2 km. Vid Torsgatan uppför, 37 kilometer in i maran, i sällskap av uppförsbacke och Joy Division, var jag inget annat än lycklig på ett sätt som bara kan beskrivas som stillheten då man är helt fokuserad på sin uppgift.

Torsgatan uppför till grymvackra I remember nothing,
och egentligen kändes hela resten av loppet precis såhär mörkskönt.

De sista kilometrarna flyter sedan ihop i ett enda drömskt tillstånd som är liksom mörkt på ett bra sätt, jag var bara tom och arbetade vidare, absolut tillfreds, och inget rörde mitt sinne förrän på KarlavägenJanne Långben älgade förbi. Eller det var faktiskt Anders Szalkai, men han sprang så obegripligt lustigt att det banne mig såg ut som Långben. Ganska många ljusår från Willy Korir vill jag lova, som varvade ungefär vid Stadshuset med vackra, lätta, snabbfotade steg. Anders, jag älskar dig ändå!

Jag drog på lite till, och plötsligt hade jag förflyttats till infarten till Stadion. Jag vet att man här förväntas känna stor rörelse och bävan, själv blev jag mest glad över att se jumpers bekanta nuna som kom gåendes från motsatt håll. Det kändes inte heller särskilt mäktigt att springa in på Stadion (efter fem timmar är publiken för trött för att jubla vill jag lova), men självklart var jag glad och stolt när jag passerade mållinjen - jag hade ju trots allt sprungit min första mara. Och jag ville springa mer.

Målgång - The Future is Now!

21 kommentarer:

Löparfantasten sa...

Tack för underhållande läsning. Känner igen mig i mycket. Nu har du satt ribban högt...imorgon ska jag sätta mig ned och skriva min marathon upplevelse. Men efter att ha läst din redogörelse får jag väl skrivkramp -:)
Bra jobbat!!!!! Synd att jag inte såg dig i lördags men det var ju lite folk när vi sprang eller hur?
Kram Pernilla

Löpning & Livet sa...

Härligt jobbat! Jättekul läsning och bra musiksmak har du också! :D

Anonym sa...

Grattis till ditt nya rekord och tack för den fina berättelsen!

Karin sa...

Fantastisk läsning, underbar prestation! :-) Och vad kul det var att se dig med ett stort leende i Nix trädgård efteråt!
Du är sannerligen inte klok (det är en komplimang i sammanhanget) som ska springa sparathlon och du är min idol för det. Go, Fredrika, go!

Magda Gad sa...

Va skön du e Fredrika. Skönt lopp, skön inställning, skön musik. Nu väntar jag bara på första redogörelsen för första passet ÖVER 42195 :)

Puma sa...

du är så jäkla bäst

Anonym sa...

Att få bli omnämnd i denna fantastiska maratonberättelse känns fint på något sätt. Även jumper ler och växer några tum. Han har läst din skildring ett par gånger och grubblar över hur det är möjligt att bara springa och springa i fyra mil och sen vilja springa ännu längre. Han tror att det finns nån hemlighet som han inte kommer på, men han anar att det har något med magen att göra. Har du något tips? Om han kunnat fullfölja sin plan att gå ända till mål, hade du passerat honom efter 31 km på Söder Mälarstrand. Kanske hade han då kunnat haka på och kanske till och med fått snylta lite på din löplycka. Det är mycket vi aldrig får veta.

Jumper håller med om att svängen runt Djurgården är underskattad. Den totalt obekanta musiken låter också okej, men jumper springer aldrig med hörlurar.

Anonym sa...

Grattis till din prestation! Själv lyckades jag klara min första mara i ett lite mindre sammanhang (i Sunne) i början av maj på 4:29.

Tänkte bara påpeka att länken till Rune Larssons sida är fel, den ska vara www.loparlarsson.se och inte www.loparelarsson.se.

Igen, grattis! Och lycka till i din fortsatta Ultrasatsning!

gullfot sa...

Tackar alla ödmjukast, allihopa!

Löparfantasten, det var minst lika roligt att läsa om din guldbragd vill jag lova!! Än en gång, grattis!

Tack Andréa, ja det är ju mycket schlager och rock annars i löparsammanhang... det var skönt att stänga ute coverbanden på andra varvet.

Tackar också Mackan! Nu är det dig vi håller tummarna för :-) Alltid kul med folk som inte nöjer sig med stadsmaror på asfalt...

Ha ha ja vad tror du Karin, var det du eller jag som log bredast? :-D Än en gång, kepsen av, shit vad du är bäst!!!

Tack Magda - det kommer :-) Nästa rekordpass blir Hornstull - Järna, men vad gäller tävling så debuterar jag i oktober på Sörmlands Ultramarathon (50 km). Som jag kände i lördags blir det inga problem, jag får nog hålla i tyglarna bara så jag står fast vid mina tidigare fastslagna mål.

Puma! Snart springer vi igen. Välj ut nån bra mara vetja :-) Har fått tips av maratonräv att man vid vätskekontroll skall dela upp sig, den ena tar två muggar sportdryck, den andra två muggar vatten, och så möts man precis efter bordet mittemot och byter ena muggen. Bra va!

Det var synd att inte jumper höll sig till promenadplanen. Tips, för vad det är värt av en osnuten gröngöling som mig, finns hos farbror Steffe!

Tack och välkommen Johan! Hoppas dina snygga 4:29 gav mersmak - grattis själv! Och hoppsan, länken måste jag förstås fixa till... å andra sidan är min blogg så späckad med runelänkar så det kanske inte gör så mycket ;-)

Anonym sa...

Haha, vilken läsning. Klart underhållande :) Var trevligt att träffa dig och din man i lördags, blev en hel del intressanta diskussioner. Du får hälsa till honom från mig.

MarathonMia sa...

Mycket vackert. Precis som ett maraton ska vara.

Lasse sa...

Fråga mig inte hur i hela friden jag hamnade här. Jag känner igen dig och måste bara säga att du är fantastisk. Du kom som en ängel in i mitt liv och puffade till mig. En gång för 17 år sedan. Glad att se att du lever och har kul. Det gör jag mned!

Din gamle keltiske vän som rabblade gaeliska ramsor en gång...

/L

Anonym sa...

Härligt läsning och riktigt kul att träffas efter loppet hos Nix! :)

Blir spännande att följa din väg mot och igenom Spartathlon! :D

Anonym sa...

åh, vad kul att läsa! Jag har snubblat in här flera gånger men aldrig kommit mig för att bokmärka din sida, nu ska det bli av!

Kör du också med en skort? Finfint!

Benet sa...

Fredrika, Fredrika, min kjolbeklädda ultraidol! Jag är så impad av din bedrift och blir så rörd av din berättelse. Din positiva bild av maran får mig att lägga de där tvivlande känslorna åt sidan då jag sitter och funderar på hur det kommer att bli på SM 2009.

Att kunna springa 42 km med ett leende och känna att man vill springa mer kräver ett psyke utöver det vanliga.

Skitkul att träffas i löparnördsträdgården på St Essingen efter loppet. Du såg så sprudlande glad och fräsch ut att man inte kunde fatta att du precis avverkat ett helt marathon i tryckande värme.

Hoppas vi träffas fler gånger och då får mer tid att snackas vid.

Till sist: Din Långbensliknelse är klockren. Jag har letat och letat efter en bra liknelse för att kunna beskriva den omnämnda löpstilen. Långben är "Spot on". En jävligt snabb Långben dock :-)

Och du, hälsa G!

gullfot sa...

Halloj allihopa och tack!! Har inte hunnit titta in här, men blev tokglad över så mycket kommentarer.

Medeldist, hälsningen skall vidarebefodras! Han pratade om dig senast i morse, hans vader spökar igen, stackarn.

Mia ditt sinne för skönhet gläder mig, marathon är vackert, JA.

Lasse!! Mitt upp i alltihopa - gud vad roligt!!! Jag tänker inte fråga om det var löpningen eller tarotkorten som lockade ;-) Sjutton år sedan? Ja herregud...

Halloj Berglund, fightern! Ja, det är bara att gå vidare mot framtiden. Det håller ju inte i längden med femtimmarsmaror...

Funrun, roligt, välkommen, skall se till att snubbla in hos dig också! Det tog mig ett tag att fatta vad du menade med skort, men jepp, den är guld för man får plats med geler, iPod, salttabletter OCH perfektaflaska i fickorna. Ett klart underskattat plagg i löparsammanhang, åtminstone här i SE! (Tur att internet finns...)

Benet, oj vad rörd jag blir av så fin kommentar! Och nej, du skall inte alls vara orolig för SM 2009. Det är en upplevelse man bara inte får missa, tycker jag. Spelar ingen roll hur mycket folk skräms ;-) Är glad att jag lyssnade på råden att inte springa på tid första gången, det har jag ju många maror kvar till att göra.

Löparbloggnördsfesten var kanon - fantastiskt att träffa en massa nya människor man redan är kompis med. Hoppas det blir tradition. Och Långben it is!! KRAM!

Anonym sa...

vad har du för märke på din skort? Min har inga fickor... =/

gullfot sa...

Den är från Atalanta, http://www.skirtgoddess.com/

Fast de säljer inte till utanför USA, jag köpte min på Zombie Runner

Anonym sa...

aja, just ja, dem har jag sett på nätet... det är dåligt med skorts i sverige... jag köpte min på stadium, men det fanns bara en sort, nike.

gullfot sa...

Nike, är det den där lilla fladdriga söta omlottsaken? Den är verkligen fin, och det skall inte underskattas. Atalantas är mer tuff, men framförallt som sagt praktisk. Jag är fast i alla fall :-)

Anonym sa...

näe, det är en svart vanlig enkel modell... måste utforska detta område lite mer!