Pump up the volume!

...eller dags att dra åt tumskruvarna lite. Det här kan bli en riktig thriller.

Träning är träning och tävling är tävling. Visst, som jag snackat om tidigare är det ännu för tidigt för mig att tävla på riktigt, men om det skall vara någon vits med att springa lopp redan nu så gör jag klokt i att göra det under så tävlingslika förhållanden som möjligt. Det är ju nu jag samlar de viktiga erfarenheterna, lär mig hur det funkar, liksom.

Ser jag tillbaka på min track record så är jag ganska ojämn. Jag har gjort riktigt bra lopp, jag har gjort genuint dåliga lopp. Både när det har räknats, och när det inte har spelat någon roll. Men en sak har gällt för alla lopp: jag har aldrig kört slut på mig helt, alltid haft krafter kvar.

För det mesta har jag kört safe, målet har helt enkelt varit att komma runt distansen, eller som i Skövde att hålla en viss strategi. Springer man en distans för första gången vet man ju inte riktigt vad som väntar. Och det är spännande nog i sig.

På lördag ska jag springa femtio kilometer. Och femtio kilometer har jag sprungit förr. Då med tunga, värkande ben efter hårdfys bara några idiotiska dagar innan loppet. Det var inte kul.

Okej, vi spolar tillbaka en aning. Första provpassen längs banan för Lidingö Ultra orsakade rejäl ångest. Det här skulle inte bli lättare än SUM. Upp och ner, upp och ner, knappt någon flytlöpning alls, inte heller särskilt mycket kul (läs teknisk) terräng. Värsta eljusspåret, liksom. Gaah. Där jag var övertygad om säker revansch på de sub 6:30 som egentligen var inplanerade för SUM, blev jag plötsligt osäker på om jag överhuvudtaget skulle lyckas persa på 50K nu på lördag, trots den miserabla jämförelsetiden på 6:51:03.

Sen vet jag inte vad som plötsligt for i mig. Okej att en liten fågel viskade i mitt öra att jag egentligen borde springa ultra i typ nuvarande milperstempo, men det var inte det. Kanske var det att bevittna Swissbabe's okuvliga kämparglöd längs Munkastigen. Men definitivt var det några riktigt hårda turer bland backjävlarna i hooden.

Tricket är att våga lägga sig på en högre ansträngningsnivå. Så himla jobbigt är det ju inte, faktum är att det är mest skönt efter någon mil. Problemet är att jag inte vet var gränsen går. Dit kommer man inte på träning. Men en sak är säker, någonstans tar det roliga slut, och det kommer inte vara skönt längre.

På lördag tänker jag ta reda på var gränsen går. Jag räds inte de små skitbackarna, jag skall fan hitta flytet. Lägga mig där. Och sedan ligga kvar. Till the bitter end. Bonkar jag vid 30K som nån jävla marathonfåne får jag väl halta in i mål.

...och så i morse vaknar jag med feber. Fattar ni. Frossa, svettningar. Är det mitt nya ultrajags födslovåndor, eller är det den där überhypade svinflunsan. På lördag får vi se. 502 är mitt namn, mitt mantra.

Jag. Är. Så. Redo.