06 maj 2009

Pump up the volume!

...eller dags att dra åt tumskruvarna lite. Det här kan bli en riktig thriller.

Träning är träning och tävling är tävling. Visst, som jag snackat om tidigare är det ännu för tidigt för mig att tävla på riktigt, men om det skall vara någon vits med att springa lopp redan nu så gör jag klokt i att göra det under så tävlingslika förhållanden som möjligt. Det är ju nu jag samlar de viktiga erfarenheterna, lär mig hur det funkar, liksom.

Ser jag tillbaka på min track record så är jag ganska ojämn. Jag har gjort riktigt bra lopp, jag har gjort genuint dåliga lopp. Både när det har räknats, och när det inte har spelat någon roll. Men en sak har gällt för alla lopp: jag har aldrig kört slut på mig helt, alltid haft krafter kvar.

För det mesta har jag kört safe, målet har helt enkelt varit att komma runt distansen, eller som i Skövde att hålla en viss strategi. Springer man en distans för första gången vet man ju inte riktigt vad som väntar. Och det är spännande nog i sig.

På lördag ska jag springa femtio kilometer. Och femtio kilometer har jag sprungit förr. Då med tunga, värkande ben efter hårdfys bara några idiotiska dagar innan loppet. Det var inte kul.

Okej, vi spolar tillbaka en aning. Första provpassen längs banan för Lidingö Ultra orsakade rejäl ångest. Det här skulle inte bli lättare än SUM. Upp och ner, upp och ner, knappt någon flytlöpning alls, inte heller särskilt mycket kul (läs teknisk) terräng. Värsta eljusspåret, liksom. Gaah. Där jag var övertygad om säker revansch på de sub 6:30 som egentligen var inplanerade för SUM, blev jag plötsligt osäker på om jag överhuvudtaget skulle lyckas persa på 50K nu på lördag, trots den miserabla jämförelsetiden på 6:51:03.

Sen vet jag inte vad som plötsligt for i mig. Okej att en liten fågel viskade i mitt öra att jag egentligen borde springa ultra i typ nuvarande milperstempo, men det var inte det. Kanske var det att bevittna Swissbabe's okuvliga kämparglöd längs Munkastigen. Men definitivt var det några riktigt hårda turer bland backjävlarna i hooden.

Tricket är att våga lägga sig på en högre ansträngningsnivå. Så himla jobbigt är det ju inte, faktum är att det är mest skönt efter någon mil. Problemet är att jag inte vet var gränsen går. Dit kommer man inte på träning. Men en sak är säker, någonstans tar det roliga slut, och det kommer inte vara skönt längre.

På lördag tänker jag ta reda på var gränsen går. Jag räds inte de små skitbackarna, jag skall fan hitta flytet. Lägga mig där. Och sedan ligga kvar. Till the bitter end. Bonkar jag vid 30K som nån jävla marathonfåne får jag väl halta in i mål.

...och så i morse vaknar jag med feber. Fattar ni. Frossa, svettningar. Är det mitt nya ultrajags födslovåndor, eller är det den där überhypade svinflunsan. På lördag får vi se. 502 är mitt namn, mitt mantra.

Jag. Är. Så. Redo.

22 kommentarer:

Peter sa...

Du kommer inte att bryta, det finns inte på kartan. Trött och less på löpning kanske, men du kan inte klappa igenom, det är du alldeles för rutinerad för nu.
I din "verktygslåda" har du garanterat nåt att plocka fram för vad som än kan hända där på den dumma ön :-)

Står du på startlinjen på lördag så går du i mål också.

Henrik sa...

Härlig läsning! För mig är det första ultraloppet och jag har inte definitivt bestämt strategi. Lutar mest åt att köra efter puls och tillåta lite högre puls på slutet om allt känns bra. Full satsning får nog vänta tills nästa lopp.

Kör hårt säger 199!

staffan sa...

Fredrika: Vi syns på starlinjen fokuserade och ett gemensamt mål att gå i mål no matter what.

/S

Zebban sa...

"...som nån jävla marathonfåne..."
Ha ha ha ha, du är faan roligast!!!

Jag håller tummarna för att du kommer till start, för isf är jag 100 på att du kommer göra ett grymt lopp. Bli frisk nu bara!

Anonym sa...

Underbart Fredrika!
Jag blir så imponerad av din styrka, att hitta nya utmaningar, lägga upp strategier - och sen bara genomföra. Du är superstark helt enkelt!
På lördag flyttar du fram gränsen ytterligare femtioelva steg!

Swissbabe (hoho) sa...

Kill kill kill that hill! Du är en sån jävla människa att du kan klara ALLT. Anytime anywhere.
Jag tror på dig. i Massor. Bring it on, smack it up and just DO IT!

gullfot sa...

Tack Peter för att du tror på mig! Och nej, bryta finns inte på världskartan. Men man kan ju ta sig i mål på lite mer eller mindre glamorösa sätt, om man säger så ;-)

Henrik, vad roligt att läsa! Första ultran, då är det bara att njuta och känna sig häftig hela vägen. Klokt att vänta till på slutet med att dra på. Det kommer att gå suveränt! Fantastiska bilder förresten. Och grattis till disputationen om jag förstått rätt :-) (var själv insnöad på numme faktiskt i ett tidigare liv)

Staffan: WORD!

Zebban, man måste ta sig lite konstnärliga friheter ibland. Ligger i sängen nu, käkar chips och ska titta på film. Det blir man frisk av har jag hört.

Bureborn: tack!! Blir riktigt glad över dina peppande rader, borde läsa in dem som mantra till på lördag kanske faktiskt...

Swissbabe... ahh. Om du tror på mig blir allting bra. Det vet jag. Vi ses *vink* *puss*

jumper sa...

Om febern har släppt till i morgon, ska det bli spännande at höra vad "en högre ansträngningsnivå" betyder i siffror. Jag har ofta förundrats över hur du kan ha disciplin att börja springa så långsamt som du gjort. Den första milen brukar ju alla tempon över drygt 6 min/km kännas lätta. Tids nog blir man trött och då kan det vara bra att ha hunnit en bit (som min devis var förr). I värsta fall får du väl gå den sista biten, som vanliga sketna maratonlöpare. Om det blir riktigt jävligt, får du bryta.

Men oj!! Vad skrev jag?

askan sa...

Hellre bonka vid 30 än ha leendet kvar vid 30.

Snorkkis sa...

Lycka till! Det kommer att gå såå bra!

gullfot sa...

Jumper: första milen blir mycket lugn för mig även nu, eller åtminstone de första 5 km. Är ännu inte så hardcore att jag värmer upp före ultralopp, det får reda sig själv under de första kilometrarna. Men efter första gången aborrbacken (4 km) så är det fritt fram, är det tänkt. Jag är minst lika nyfiken som du, inte minst för att jag ska sova med pulsband både före och efter, för att kunna se hur pass hårt en ultra egentligen tar på kroppen.

Askan: :D (jag flinar nu så har jag det gjort ;-))

Tack snorkis!! Och detsamma på Kungsholmen!

Anonym sa...

Åh vad spännande. Längtar efter att få läsa uppföljningen på detta, alltså hur det gått för dig på ultran.

gullfot sa...

Kort update: 5:24:37 och nöjdsomfan

jumper sa...

Otroligt bra på den bergodalbanan! Jag är groteskt imponerad. Grattis!

(Jag tog en sväng om Lidingö och kom till Lidingövallen klockan 14:30 och började gå banan baklänges för att på vanligt vis möta löparna. Ställde mig i Burebornbacken och applåderade de sista kämparna. Kunde inte föreställa mig att du skulle ha sprungit under 5:30).

MarathonMia sa...

Och så gick det ju precis så jädrans bra som du ville. Du är en Ultrabejb!

Jerry sa...

Fredrika springer inte bara längre och längre utan numera snabbare och snabbare!
Härligt jobbat där ute på ön!

:-)

Benet sa...

Grymt. You are soooo Ultra!

jumper sa...

Det är inte utan att jag är ganska nyfiken på hur du bar dig åt för att springa så där fort. Jag spricker snart av otålighet!

gullfot sa...

Tack hörrni! Är ledsen för att rapporten dröjer, men jag hinner helt enkelt inte. Gör mitt bästa, jag lovar! Jumper: de va ba å åk!! Men allvarligt talat, jag gjorde inget särskilt mer än att jag vågade dra på lite mer än vanligt. Och sista fem km hade jag vittring på under 5:30 och drog på lite extra. Ledsen att du missade mig, jag hade blivit tokglad!!

jumper sa...

Ta det lugnt och stressa inte! Jag var bara rädd att du hade drunknat i bassängen.

Anonym sa...

Men? Va? har jag inte gratulerat - så skamligt!
Superduperjättebamsegrattis! Attans va´ du är bra! Bara bäst!

Snart står jag inte ut längre, när kommer egentligen rapporten? Vill läsa om vartenda steg!

Fia-Lotta sa...

Stort grattis Fredrika - sjukt bra jobbat! :-)