På djupa vatten

Okej. Medans ni andra proppar era muskler fulla med kolhydrater så laddar jag mitt psyke med andlig spis. Det är inte alls så flummigt som det låter, det är faktiskt värre. Och om ni någonsin hört om en flummigare uppladdning inför marathon så dela gärna med er. Jag kan behöva få känna mig åtminstone lite normal.

Mådde hyfsat bra igår, förutom halsen. Tänkte därför gå till jobbet idag, för att få lite liv i kroppen igen. När väckarklockan ringde i morse kände jag mig dock risig, och beslöt att somna om. Vaknade inte förrän klockan ett. Trots att jag inte gjort något annat än att vila de senaste dagarna verkar det alltså som om kroppen ville ha ännu mera sömn. Jag hoppas det gjorde susen. För nu jävlar får det vara nog! Jag har ju inte ens kunnat känna mig laddad inför maran, för hur laddad kan man vara om man är osäker på ifall man ens kommer att stå där i startfållan. Och tankarna leker redan med den där solomaran jag skulle tvingas springa nästa helg, om det skiter sig med i övermorgon. Och det är dumt. För sätter sig den idén på det undermedvetna är det ganska kört - då blir det ju så.

Bort alltså med de tankarna - nu är det SUMMON THE POWERS som gäller, och tokladda inför lördag, som om det inte fanns något annat, någonsin. Här gäller det att mata det undermedvetna med så kopiösa mängder psyk och fantasiföda att allt annat än att jag kommer att stå där på lördag rustad och tokstark som en romersk centurion är otänkbart.

Mitt undermedvetna är fantastiskt. Mitt medvetande är en rationell naturvetare av den mer hard core sorten, medan mitt undermedvetande är en allsmäktig översteprästinna i ett magiskt tempel, där intuitioner och associationer flödar fritt och tilldelar betydelser, meningar och sammanhang så det står härliga till. Vad det egentligen betyder i klarspråk är att jag helt enkelt kan flumma iväg ganska rejält. Och det, mina vänner, är mitt mentalas kanske största och framför allt mest användbara styrka. När ingenting annat fungerar längre, ja då är det bara att dra till fairyland. Där finns en lösning på allt.

När jag fick mitt startnummer, K2837, var jag i chock flera dagar. 2837, det lät så... tungt. Förbaskat tungt. Annat har det varit med St. Eriksloppets fantastiska 13004, eller Midnattsloppets 14635. Och SpringCross, 1433. Ettor och treor är lätta saker, fyror också för den delen. Nollor, rena sockervadden. Men 2837, det kändes lika kompakt och tungt som om man hade förätit sig på ett halvkilo pepparkaksdeg. Det kändes som en dödsdom, typ, att maran skulle bli det tyngsta jag gjort någonsin i hela mitt liv, med nummerlappen hängandes som blykloss runt halsen. Och nu när den känslan redan hade bitit sig fast i mitt undermedvetna var det ju liksom kört, på det mentala planet. Och jag hade liksom inte ens hunnit reagera innan mitt undermedvetnas omedelbara dom över K2837 stod fast.

Alltså var det dags att gå in med det riktigt tunga artilleriet. Någonting som till och med mitt undermedvetna har respekt för, någonting med absolut tolkningsföreträde liksom. Det blev - tarotkort. Tarotkort är laddade med symboler och betydelser, och är dessutom numrerade, dvs. kopplade till siffror. Själv fnissar jag när folk på fullaste allvar talar om uråldriga traditioner och bla bla, medan mitt undermedvetna lyssnar storögt och med största respekt. Det gick därför ganska lätt att övertala mitt undermedvetna att mitt startnummer i själva verket är en kod för hur mitt marathon kommer att bli. Först två, sen åtta, sen tre, och till sist sju. Kanske inte att siffrorna korresponderar direkt med de fyra motsvarande dryga milen, men jag inbillar mig att man kanske kan tala om fyra huvudetapper.

Vi börjar med startens tvåa, The High Priestess:

2 - The High Priestess

The High Priestess, översteprästinnan, kallas även The Priestess of the Silver Star, och jag vill inget hellre än känna mig som en just sådan där jag står i startfållan. Full koll, liksom, med gudarnas överjordiska krafter i ryggen. Krafter som jag skall disponera klokt, inte slösa med, utan kanalisera med min oändliga vishet. Jag är stilla och lugn i sinnet, fokuserad på uppgiften. Översteprästinnan kan också ses som härskarinna över underjorden, som väl här får vara en symbol för de negativa tankar som kan börja spöka under loppet, eller idiotier om att älga iväg i för högt tempo. Tvåan ger mig alltså absolut kontroll över läget, kanske en av de egenskaper som kommer att vara allra mest betydelsefulla för ett lyckat lopp.

8 - Strength

Åttan är ren styrka, Strength, say no more. The Daughter of the Flaming Sword. Ett kort som sitter som en smäck precis där det gäller. Står för modhet, styrka, perfekt samverkan av tanke och känsla. Kontroll av impulser. Disciplin och seger över köttets svaghet. Lejonet som betvingas här är förstås alla motstridiga tankar som kommer att dyka upp, smärtan, otåligheten, de elaka tankarna på att ge upp. Kroppen som inte vill springa längre. Då träder åttan in, styrkan, och det mentala segrar över det kroppsliga. Perfekt värre.

3 - The Empress

Trean är The Empress, kejsarinnan. Hon kallas även The Daughter of the Mighty Ones, och tjusigare kan det ju knappast bli. En perfekt titel på en hjältinna! Kejsarinnan är en värdsligare och mer jordnära version av översteprästinnan, vilket passar bra när jag börjar nyktra till efter alla silverstjärnbeströdda drömmar. Hon lär symbolisera tillkomst, som till exempel gnistan som tänder vad som sedan blir en ny idé. I det här fallet är det passande - för på samma gång som jag under detta lopp föds som marathonlöpare, sker också själva konceptionen av mig som ultralöpare. På så sätt står trean för den mer esoteriska betydelsen av mitt marathon, liksom den inre kärnan av det hela. År det begripligt? Jorå, mitt undermedvetna fattar, det räcker gott.

7 - The Chariot

Kan man tänka sig något bättre än att slutligen äntra Stadion i The Chariot - triumfvagnen! Självkontroll, självförtroende, bemästrande av yttre faktorer, viljestyrka, triumf över livets många hinder, att lyckas som resultat av sina ansträngningar och inte bara tur... triumfvagnen verkar stå precis för allt det där som folk lägger in i betydelsen av att springa ett marathon. Det här är vinnarkortet framför alla, viljestyrkans seger. Sjuan om någon annan siffra säger att jag kommer att vinna, att klara mitt marathon som segrare. När hjärnfunktionerna likt HAL i 2001 stängs ned en efter en under senare delen av loppet, då är det här det enda jag behöver hålla reda på - sjuan, triumfvagnen. The Child of the Powers of the Waters, the Lord of the Triumph of Light.

K2837. Jag är trots allt ganska nöjd med det startnumret faktiskt. Och nu skall jag gå och lägga mig. Mitt undermedvetna behöver drömma.