Hela veckan har det pratats om att det är långpass på torsdag och långintervaller på söndag. Ja, inom Szalkai-sekten, alltså. Så jag var helt inställd på att köra långpass idag, då jag strulade bort hela gårdagen och halva natten framför datorn (non, je ne regrette rien, jag hade kul). Eftersom det blev lite för lite sömn sov jag middag före långpasset - en löparkropp byggs med vila - och alldeles innan jag sömndrucket skulle ge mig ut för att norpa de sista tre timmarna dagsljus kollade jag träningsprogrammet ifall det skulle vara med fartökning eller bara lugnt.
Då först såg jag att Szalkai rekommenderade att kasta om långpasset och intervallerna om man skulle köra halvmara helgen efter, vilket jag ju ska. Så det var bara att snöra på sig krokodillerna och ladda om för intervallpass istället. Håhåjaja.
Uppvärmningen skvallrade väl inte direkt om allt för pigga ben. Min psykologiskt ömsinta strategi för intervallerna var att köra på tid istället för distans, närmare bestämt sex gånger tre minuter med en minuts ståvila. Dags alltså för första, och jag älgade iväg. Och fick bryta efter knappt halva tiden. Det var stenkört redan efter en minut. Hursomhelst, efter en liten stunds pulsåterhämtning fortsatte jag. Det skulle bli sex intervaller, till vilket pris som helst. Om jag så måste slöjogga.
Andra intervallen. Jag tog det lugnare, mycket lugnare. När krafterna började tryta slängde jag ett öga på klockan - 1:47 kvar?! Caramba! Inte ens hälften avklarad. Bara bita ihop och fortsätta. Efter en halv evighet till: 1:10 kvar, typ. 0:57. 0:32. 0:23. 0:17. Begrip den du. Så efter några eoner var det äntligen över, en minuts vila. Fyra helvetes intervaller kvar.
Samma mönster där. De larviga små tre minutrarna sträcker sig ut över rumstiden som självaste djävulens egna slemtentakler och tar bara inte slut någonsin. Hur kan tre timmars löpning kännas som en baggis när tre minuter är så löjligt övermäktiga? Kan någon förklara.
03 maj 2008
Tre minuter av oändlighet
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Hej!
Kul att du har börjat blogga! Ska bli kul läsning att följa din modig satsning på Spartathlon, nästan så man själv blir sugen....
Duktigt med intervaller. Måste själv ta tag i den biten men jag tycker det är sååå tråkigt.
Ha en skön helg själv ser jag framemot ett härligt långpass på 3 mil imorgon.
/Pernilla från lånpasset med Teamfakta i december.
Din aftonbladet-inspirerad design är lite läskig :P Man tar ju inget där seriöst, är det den signalen du vill sända? =))
Nu är det upploppet på vad man har satsat på sen i höstas, jag hoppas du känner dig förberedd!
Men hej Pernilla, jättekul att höra av dig! Nu kan vi hålla lite bättre koll på varandra, vi springer ju trots allt i samma spår ibland :-)
Dunceor, gillar du inte Sportbladet? Man får inte vara för seriös, eller rättare sagt, det är bara träningen som skall vara seriös, eller hur ;-)
Jag längtar också till Sthlms marathon. Vällingby var jätte kul och det känns härligt att redan ha klarat av ett marathon. Även om jag sprang stäckan redan i dec-07 så var Vällingby eldprovet. För i dec var det ju matpauser....
Gillar dina länkar med skorna!!!!!
Ja nu kan vi peppa varandra och hålla koll som du sa och förhoppningsvis så springer vi på varandra snart igen.
Nu har jag länkat till dig också :-)
Jag håller med dig om att intervallpassen är mer ångestfyllda än långpassen. Jag tror det beror på att man pressar sig så hårt under så kort tid, det gör så ont att springa de där futtiga metrarna. Långpassen är behagliga, åtminstone till 27-30 km. Tycker jag...
Thanx for the add som man säger! :-)
Ja alltså, det känns som man måste hitta en helt annan mental ingång till det där med intervaller. Jag tyckte jag var smart den här gången att köra på tid, men det var nästan värre.
Och vad långpassen anbelangar så har jag ju ännu inte sprungit längre än så, så det blir spännande hur den där extra milen kommer att te sig. Kanske jag längtar till intervallerna då ;-)
Hej Fredrika,
Kul att du börjat blogga på Blogger. Jag har läst lite av dina teknikinlägg på Funbeat och fascinerats av dina framsteg inom framfotslöpning.
Kul reflektion vad gäller intervallerna :-) Ibland känns de där 3 eller 4-minutrarna mer än oändligt långa. Andra dagar flyter de bara förbi. Precis det mesta i livet, antar jag. Ibland tungt, ibland lätt.
Kul skrivet!
FYI, du är nu länkad från min lilla träningsdagbok.
Hej benet, roligt med nya "bekantskaper" i bloggosfären! Nu är du också tillagd. Få se om din kommentar lättar min intervallångest något till nästa gång :-)
Hej!
Jag tycker sportbladslooken var cool!
Kul med en ny blogg, och nån mer som gillar framfotslöpning och lätta skor!
Tjena Masse! Tack, lite färg skadar väl inte som sagt...
Och hej medeldist - en till kul blogg att hålla koll på, alltså :-)
Skicka en kommentar