Mina farhågor kom på skam. Rejält. El Corte är liksom för otrendigt för det, slog det mig. För mycket vanliga människor, normala människor som jag kallar dem i tangosammanhang. Inget tangoversailles, det var väl hippare någon annan stans i år.
Några starlets på plats, men i minoritet stör de ingen och de flesta är lika rara och glada som alla andra. Undantagen finns men är få - ryssarna är de nya fransmännen i sin självupptagna arrogans och vägran att hälsa. Fast det gäller verkligen inte alla ryssar. Nej, i år kryllade golvet av trettiofemplussare som dansat i så pass många år att prestigen tvättats ur samtidigt som stegen sitter där de ska. Socialdansrävarna. El Corte-folket, liksom.
Elin pekade ut en nittonårig lill-Dirk och rekommenderade en dans med honom om jag ville ha riktigt kul. Det ville jag verkligen inte.
Men lika svårt som jag har för pojkbusighet på dansgolvet, hade jag för det tyngre artilleriet typ Troilo och Pugliese. För mycket tango, orkar inte dansa till det. Ge mig nåt gammalt gulligt istället, eller milonga. Whatever. Bara inte det där självömkande melankolieriet.
Jag sträckdansade i princip de få timmar jag var på plats, i övrigt hade jag en underbar minisemester med skön hotellsäng och kul löprunda i Nijmegen.
Biljetterna för nästa år är självklart redan bokade.
Puss och kram och gott nytt år!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar