Ultra-osmos

Så var det gjort, dagen innan vi drog till El Corte. Äventyret jag berättade om i förrförra bloggen. "Årets sista långpass". Jag blev inte besviken.

Träff var bestämd till 8:30 vid Slussen, och jag gick upp klockan sex för att hinna äta frukost i tid och känna mig i form för löpning (är helvetiskt stel och trög på morgnarna). Likförbannat blev det ont om tid mot slutet, och med endast en kvart kvar bestämde jag mig att springa till Slussen - de två kilometrarna tar en knapp kvart. Vid Zinken kollade jag för säkerhets skull T-banan, som skulle gå om två minuter vilket innebar tidsvinst och därmed lite större marginal att hinna hälsa och inte vara sist i gänget. Puh.

Väl framme mötte jag ett tiotal förväntansfulla och varierat nyfikna löpare med lika varierande grad av utrustning. Allt ifrån endast tights och jacka till full mundering inklusive reflexväst, ryggsäck och vätskebälte. Spännande. Den mest minimalistiskt ustryrda, en helt svartklädd tightsman, kommenterade förtjust min blomsterreflex som gullig, och jag var glad över att så snabbt ha fått en kompis i gänget.

Vi blev totalt tolv stycken, varav fyra tjejer - rekordinnehavaren som beskrivits som en ultralöpningens Greta Garbo, arrangörens syster, en tjej som hittat passet via en blogg, och så jag. Tempot var lugnt och behagligt trots att alla var glada och ystra. Tappade ganska snart den ursprungliga obligatoriska kontakten med tjejklungan (springa i grupp är ungefär som mingelparty), och språkade med några av grabbarna.

- Du då, frågade jag den svartklädda tightsmannen, är du rutinerad ultralöpare? (En fråga som självfallet aldrig slår fel - är han rookie blir han bara smickrad, är han seriös så slipper jag ha gjort bort mig )

- Det kan man väl säga, svarar han med ett skälmskt leende och berättar att han i stort sett bara springer distanser över marathon. I all ödmjukhet bör jag kanske tillägga, då han inte bara sprungit mitt absoluta drömlopp Spartathlon några gånger (246 km, en tredjedel brukar komma i mål) utan även innehar några nordiska rekord. En sjysst kompis att hänga med på långpass, med andra ord. Jag tackar min i vanliga ordningen lyckliga stjärna.

En annan kul typ visade sig ha sprungit Comrades (världens största ultralopp med miljonpublik, 89 km i Sydafrika) och har sett samma filmer och läst samma böcker som jag. Det är kul att kunna hänga med i snacket som om jag vore "riktig" löpare och inte den rookie jag trots allt är efter nio månaders löpning, där jag totalt sprungit ungefär lika mycket som de här killarna gör på ett par veckor.

Jag suger åt mig så mycket jag bara kan, alla ultrarävar jag pratar med verkar tycka det är jätteroligt att just jag är där och överöser mig med träningstips och råd, svarar på alla mina många frågor och berättar glatt spännande detaljer från sina enligt min mening så fantastiska äventyr. Det är kul att se hur människor blommar ut i generositet och värme när de bemöts av genuin beundran som min egen inför deras faktiskt rätt otroliga bragder.

Jag hade satt en mental förstagräns vid Mörby Centrum, med tillåtelse att fortsätta om det ännu kändes lätt - fast i max två timmar totalt (jag är inte tränad för att vara ute längre och vill absolut inte slita ut mig och riskera träningen). Det blev trots allt ett par kilometrar till, då jag passade på att hänga med till första fikastoppet efter två mil. Fick sällskap av en marathonkille från Söder som hade lite för mycket känningar från skejtingen för att vilja fortsatta, ännu en rolig bekantskap.

Summa summarum så var det ett långpass i himmelriket för min del. Fråga min karl, jag var alldeles lycksalig när jag kom hem. Har konstaterat i efterhand att jag nu tränat med stora delar av svenska ultraeliten, ignorance is bliss säger jag bara för annars hade jag aldrig vågat mingla så oblygt och ohämmat frågat på.

Efterdyningar? Två mil och dryga två timmars löpning borde ta ganska rejält...

Dagen efter for vi till Nijmegen, och jag hade inga problem att dansa. Vad värre, var, på nyårsdagen sprang jag ett återhämtningspass och benen kändes i bättre form än på länge. Helt absurt. Helt fantastiskt.