100 km

Loggen visar att de senaste 30 dagarna har jag sprungit 100,74 km. Jag vet, det är vad många klockar på en vecka, men det innebär en fantastisk månad med mina mått mätt - så mycket har jag inte sprungit sedan månaden innan halvmaran i höstas, då jag hamnade på 110 km inklusive loppet. Om allt går som det ska, kommer jag aldrig mera att hamna under denna siffra per 30-dagarsperiod. Jag börjar kunna kalla mig löpare.

680 minuter tog det totalt. 680 minuter på lite drygt 100 km. På en månad. Om sådär en fyra-fem år tänker jag ta hela den sträckan på en och samma dag. Sanna mina ord, sådan är planen. (Hamnar jag på 680 minuter då kan jag vara mycket nöjd ;-)). Öka på distansen med typ en halvmara per år, se hur långt jag kan gå. S:t Eriksloppet i fjol, Stockholm Marathon i år. Än håller jag tidsplanen... någonstans måste man ju börja.

De senaste veckorna har varit turbulenta träningsmässigt. Mitt mål för första halvan 2008 var att följa Szalkais 4:00-program för marathon modifierat till 4:30, för att sedan göra min marathondebut i Stockholm maj. Söndagens gruppträningar slet dock hårt på mig. Jag började få känningar både här och där, som fick mig att inse att jag en gång för alla måste ta itu med löptekniken. En veckas sjukdom kom väl till pass då jag fick tid att läsa, fundera, skriva och planera. Eller planeringen var det lite si och så med, för jag visste inte riktigt hur jag skulle gå tillväga. För bara en vecka sedan kändes det slutligen som om jag hade sprungit riktigt vilse. Szalkai eller inte? Vilka pass skulle jag köra egentligen, och hur? Skulle kroppen klara övergången, eller måste jag börja om från nytt? TSM-hetsen gjorde inte saken bättre, långpass i distanstempo där jag kände mig invalid i flera dagar efteråt. Tursamt nog började motivationen att dala. Skippade de tuffa passen i programmet och körde intervaller på löpband, med ursäkten att träna kroppen att löpa rätt och f*n gå såfort jag tappade formen. Ja, jag menar verkligen tursamt - för det var det här som så småningom faktiskt skulle ge resultat.

Till slut tog jag det bästa beslut jag kunde ta - skippa den gemensamma söndagsträningen. Igår lördag sprang jag mitt första långpass ensam igen. 16 underbara kilometrar som gick av sig själva. Steget hade klickat, tro mig, jag hade kunnat hålla på hur länge som helst, endast förnuftet satte gränsen vid 16 km. Detta i straxt under sjuminuterstempo, jag som haft så svårt att springa långsamt med rätt teknik!

Bäst av allt, idag kände jag mig inte det minsta sliten. Så jag gav mig ut på en slags återhämtningsjogg som visade sig bli det bästa distanspass jag haft på länge. 8 km, bara sådär. På lätta steg. Dagen efter långpass, jag som annars är tre-gånger-i-veckan-joggare. När jag sprang över träbron där jag alltid brukade höra mitt klampande förstärkt av plankornas resonans, tassade jag idag knappt hörbart med lätta fötter. Steget verkar hålla även för 5:30-6:00.

Det känns fantastiskt att min tekniksatsning gett resultat, inklusive Jessicas utmärkta prehabövningar. Tack. Nu har jag återfått mitt fokus i löpningen, och vet hur jag skall hantera likande svackor nästa gång de dyker upp. Inte hetsa. Lyssna på mig själv. Min kropp. Mina steg. Min andning. Bara löpningen.

Jag längtar mig sönder och samman efter att få springa maran. Och jag känner mig glad och stark över att det är då livet börjar, livet som löpare efter första maran. Äventyret känns så ofantligt stort, och lockelsen alldeles tossigt oemotståndlig.

100 km, 680 minuter. Man blir oövervinnerlig genom att veta vad man springer för.