Löpteknik

Okej, jag erkänner att jag är teknikfreak. Det spelar ingen roll vad det gäller för slags teknik. Jag är besatt av hur saker och ting funkar, hur man gör, hur man förbättrar och förbättras. Det här går även igen i mina fritidssysselsättningar. När jag höll på med tango var det teknik, teknik, teknik som gällde, och det var lätt att få sitt lystmäte i och med alla workshops och träningar som hölls med allt ifrån gästande stjärnor från Argentina till våra egna experimentverkstäder där vi nördar själva luskade ut saker och ting. När jag förra året började med löpning kastade jag mig hungrigt över alla möjliga artiklar och obskyra pdf:er jag kunde komma över i ämnet, och var förvånad över hur lite de flesta springande människor ute i spåren verkade reflektera över löpteknik.

Men en teknisk detalj brukade trots allt dyka upp i diskussionerna från och till - det här med hälinsättning kontra framfotslandning. "Riktiga" löpare (= snabba tävlingslöpare) verkade ha gemensamt att de landade på framfoten, och det ansågs eftersträvansvärt att skaffa sig ett sådant löpsteg. Detta stod dock i stark kontrast mot de flesta seriösa råd riktade till mer normala långdistansamatörer, då vi rekommenderas att landa på hälen och rulla över hela foten istället.

Så småningom läste jag om något som kallades för Pose-teknik, som verkade vara ett i detalj utarbetat mekaniskt system för hur man bör springa om man vill hålla sig skadefri och dessutom bli snabbare. Inte nog med detta, av en ren slump lyckades jag i höstas tajma en tvådagars Poseklinik här i Stockholmstrakten som hölls av hjärnan bakom tekniken, Dr. Romanov himself. Två dagar gör ingen Pose-expert och min nuvarande löpstil är ännu långt ifrån där den bör vara, men jag lärde mig trots allt massor om löpteknik som jag upplever som värdefullt i princip varje gång jag drar på mig skorna och tar mig ut för ett pass.

Låt oss först titta på hur man inte ska göra. Vi filmade först vårt normala löpsteg, och det visade sig att jag är en klassisk heelstriker som flyger fram över marken med lååånga fina steg - när jag tittar på videon tycker jag själv det ser oerhört tjusigt ut och precis som i standardläroböckerna för hobbylöpare.


Här på bild 1 ser ni mitt löpsteg i landningsögonblicket. Otvetydigt sätter jag hälen i först, med nästan helt utsträckt främre ben. Steglängden är hyfsat lång, och bakre benet hamnar följaktligen långt bakom kroppen.






I bild 2 ses bakbenets läge i landningen ännu tydligare. Detta, mina vänner, är ett fint exempel på vad vi inom tangon skulle kalla en boleo recto, en rak bakåtslunga (om än inte en särdeles vackert ufört sådan). Mycket uttrycksfullt på dansgolvet, mera tveksamt i löparspåren.




Vad gör jag då för fel i dessa bilder enligt Pose-tekniken?
Jo,
- landar med hälen före
- landar med benet långt framför kroppens tyngdpunkt
- landar med rakt ben, dvs. sträckt knä
- bakre benet laggar efter långt bakom kroppen

Om vi då går vidare och tittar på vad som händer efter landningen:



Här i bild 3 har jag vackert och enligt konstens alla regler rullat över stödbenet från häl till tå (se bakre benet), och är precis i färd med att släppa marken med sträckt ben. Främre benet förbereder sig på att sträckas ut framåt för att än en gång landa fint med hälen före.

(obs. att benen är ombytta här jämfört med ovan)




Här i bild 4 ser vi en frame senare, bara för att visa steglängden ordentligt. Bakre benet har precis släppt marken (fortfarande sträckt) och främre underbenet börjar slungas fram.





Sammanfattningsvis, felen enligt Pose:
- sträckt knä
- bakre benet utsträckt långt bakom kroppen

Varför är det här så tokigt då? Jo, dels är det naturligtvis en onödigt stor belastning på de dyrbara lederna att i varje landning ta emot stöten från sisådär 63 kg plus lite g-krafter med sträckt knä. Men det jag tycker är mest fascinerande är att benet från hällandningen kanske 30-40 cm framför bålen är i marken ända till tåsläppet ytterligare 40-50 bakom. Min bål har alltså förflyttats hela denna sträcka med hjälp av detta stackars ben som först skall dra fram min kroppsmassa för att sedan skjuta iväg den framåt! Inte bara blir det tufft för lederna, dessutom går det sakta.

Hur går det då om man istället vill landa med framfoten? Förutsatt att man springer avslappnat och inte sträcker ut tårna som en balettdansör så tvingas man koordinera hela löpsteget annorlunda. Bilderna nedan är tagna efter att jag fått mina första instruktioner i Pose. Jamför bild 5 nedan med bild 1 och 2 ovan:



Här är jag precis i väg att landa. Knät är böjt, framfoten pekar nedåt (avslappnad fot) och det bakre benet är redan i färd med att dras in.


Bild 6 visar själva landningsögonblicket. Stödbenet är nästan rakt under kroppens tyngdpunkt (vilket vore idealet enligt pose), knät är fortfarande böjt, och jag har nästan helt dragit in bakre benet under bålen. Detta är alltså den fas i löpsteget som motsvarar bilderna 1 och 2 ovan, där benen spretar åt båda håll utåt från kroppen!

I nästa frame händer så det som gett Pose-tekniken dess namn -
the Pose:

Denna position är självfallet inget unikt för pose, utan en helt naturlig fas i löpsteget under benväxlingen. Men det finns en del nyckelpunkter här som man bör träna på:
- det böjda stödbenet
- det "fria" benet uppdraget rakt under bålen
- "fallet framåt", den vinkel som bildas mellan stödpunkten i marken och kroppens tyngdpunkt i höfthöjd (enligt Pose är det detta som driver rörelsen framåt m h a gravitationen)


Hur ser då de lägen ut som motsvarar bild 3 och 4 ovan?


I bild 8 är situationen analog till bild 3. Det är det lätt böjda bakre knät som är det fina i kråksången. Benet kommer alltså aldrig att vara helt sträckt under någon del av löpsteget.
Bild 9 visar slutligen motsvarigheten till bild 4, när bakre benet har släppt marken och främre benet börjar förbereda sin position mot landning. Jag har här redan börjat dra in bakre benet mot kroppen, och redan i nästa frame kommer jag att hamna i den position som visas i bild 5. Kolla in främre underben - inte en chans att jag kommer slunga fram benet långt framför bålen, eller, Gudarna förbjude, landa på hälen.

Återigen, jag är ingen expert på löpteknik (för att inte tala om Pose) - hey, jag har sprungit i mindre än ett år. Men för mig blev det under denna träningshelg uppenbart att olika sätt att springa på skiljer sig markant i dels utförande, dels vad de får för konsekvenser (t.ex. med avseende på ansträngningsgrad, förslitning, hastighet m. m.). Koordinationen av hela löpsteget vid framfotslandning (som i Pose) skiljer sig så mycket från den vid hälisättning att det, med en analogi från hästarnas värld, känns som två helt olika gångarter.

Jag är ingen dogmatiker. Jag tror det finns fördelar och nackdelar med båda. Däremot är jag absolut säker på att man som löpare har nytta av att lära sig och behärska olika löpstilar, för att sedan kunna utveckla den löpstil som fungerar bäst för ens personliga förutsättningar och måldistanser. (Eller så kanske jag bara tror så för jag är hjärntvättad från tangotiden.)

Icke desto mindre... det finns överlägsna löpare vars löpstil beundras och lovsjungs av miljontals människor över hela världen. Och jag tror de flesta löpare innerst inne drömmer om detta perfekta löpsteg. Jag säger bara Haile Gebrselassie. Nu påstår jag inte att jag har samma löpteknik som Haile, men om man jämför min egen löpstegssekvens med Hailes så tycker jag mig se långt fler likheter med Pose-steget än min tjusiga gamla Classic Heelstrike...



Slutligen. Nu har jag snackat mycket Pose, men jag vill även tipsa om en annan gammal löpteknikklassiker som beskriver ungefär samma teknik och dessutom finns alldeles gratis att ladda ner från webben. Den heter "Running Fast and Injury Free" av Gordon Pirie och länken finns på http://www.williamsichel.co.uk. Läs den, och bli tekniknörd du också!


Tillägg: detta är det första inlägget jag skrev om löpteknik. Det är fortfarande högst aktuellt, men sedan dess har det tillkommit flera inlägg med viktiga tillägg. Sök gärna på kategorierna "Pose" och "Löpteknik" här på bloggen om du vill läsa mera.