Efter detta får det vara slutgnällt från min sida angående den saken.

"Huvudsaken är att det känns bra", sa en av gruppledarna jag hade sällskap med under nerjoggen ett varv runt Stadion. En tuff tjej, som jag verkligen gillar för hennes urskönt raka stil. Men i just den stunden, i och med med det uttalandet insåg jag vidden av den djupa avgrund som skiljer oss åt. Jag menar min och ledarnas syn på långpassen i Team Stockholm Marathons 4:30-grupp.

Träning kan kännas bra på många olika sätt. De flesta typer av pass känns bra på något vis, i värsta fall åtminstone efteråt. Men - och det är det här som är min poäng - huvudsaken *är* inte att det skall kännas bra. Huvudsaken är att man får ett bra träningspass. (Fetstil på den meningen, tack.)

Det är en relativ baggis att springa 14 km i 6:30-tempo (hey, jag springer halvmara strax över 6:00). Det handlar inte om att vi i gruppen inte kan springa i det tempot. De flesta verkar tycka det är kul med lite tempo. Alltså körs det... lite tempo. Eftersom det passar gruppen, och alla hänger med (utom de som bryter pga sträckningar, inte dyker upp, eller lämnar för gott i protest och får pengarna tillbaka på kansliet. Sorry för denna onödiga och bittra parentes men någon gång måste det ju sägas). Det flåsas och stegen dunsar tungt och ansträngt i marken på sina håll, men hey, kul har man.

Och vet ni vad? Det är helt okej. Om det inte vore för att jag så hemskt gärna vill träna enligt Szalkais program. Och det var sagt att Team Stockholm Marathon skall följa Szalkais program. Men det TSM 4:30-gruppen håller på med är inte Szalkais program. De kör ett eget race, på känsla. Kanske gillar de när långpasset sitter kvar i benen dagen efter. Kanske det blir lite tävling där framme i klungan, och folk tycker det är roligt, veckans löparhöjdpunkt liksom - ett lopp i lightversion. Det är ju lättare att köra tempo i grupp än att motivera sig själv, som någon i gruppen sade. Och för en del är tempot säkert alldeles, alldeles rätt för långpass lugn fart (även om jag tycker att man då hellre skall satsa på 4:00 på maran).

För mig blir det mest frustrerande. Jag har haft mycket trevligt sällskap under rundorna inte minst med några av ledarna, men jag blir irriterad när jag måste kolla klockan varannan minut för att inte dras med i för högt tempo. "Långpass lugn fart" skall kännas lätt, utan ansträngning. Den njutningsfulla belöningen efter veckans tuffa kvalitetspass. Inte behöva pressa, utan bara låta benen löpa lätt av sig själva. I jämnt, lugnt tempo. Kilometer efter kilometer, mil efter mil så småningom. *Så* fungerar ett bra långpass, det främjar uthålligheten och är först och främst uppbyggande. Och jag tror priset för att köra högre tempo är suboptimala träningsresultat i längden.

Det får vara snutgnällt nu från min sida på dessa träningar i grupp. Jag måste komma till ett beslut om att antingen gilla läget och släppa Szalkai, eller börja köra mina långpass själv igen. Jag kan ju inte låta de sociala fördelarna med gruppen gå ut över min träning. För träning är viktigare än att det bara skall kännas bra.

Och i längden är det vad som känns bäst.