Jag är ultra.

Vad ÄR ultra, frågade min vackre om än just nu bältrossjuke svåger på facebook häromdagen, apropå mitt envisa statusmeddelande. För ganska ungefär ett år sedan skrev jag ett vemodigt inlägg om mitt sista långpass som maratonlöpare. Då, tolv dagar innan min första mara, och ändå redan helt inställd på att jag därefter äntligen skulle få springa längre, och allt som krävdes var att bli av med min retliga oskuld där på mållinjen efter de magiska 42195.

Idag är det nio dagar kvar till mitt andra Stockholm Marathon, som egentligen skall vara någon form av business as usual. Lite långpass med guldkant, sådär. Där andra formtoppar med nedtrappning följt av viloveckor har Skogen beviljat ynka två dagar utan löpning innan maran, så jag kör på för fullt med tvåtimmarspass i block kantade av snabbare kortingar för löpekonomin. Inga silkesvantar direkt, mer än att jag inte ska köra på asfalt. Och det är ju alldeles riktigt, för jag är ju ingen marathonlöpare - jag är ultra. Stockholmsmaran är inget prioriterat lopp direkt.

Det finns bara ett problem: jag ska springa under fyra timmar. Och problemet är inte att springa under fyra timmar så länge man litar på att laktattröskeln ligger där den ligger och benen är någotsånär hela. Problemet sitter i mitt huvud. Marathon under fyra timmar, det är sub4, en gräns som liksom inte ens har förekommit i min begreppsvärld. Inte för att det är sjukt snabbt - det är det inte - men det är ändå topp 500 bland damerna i Stockholm. En tid som riktigt, riktigt duktiga marathonmotionärer gör. Och snackar vi ultra är det ungefär där landslagstjejerna ligger. Frågan som vållar regelrätt ångest är inte "kan jag springa marathon på fyra timmar", utan "är jag en sån som springer marathon på fyra timmar".

Jotack, annars då.

Jag kan säga direkt att jag har *inte* tränat för att springa sub4. Tittar jag på Mäster Szalkais program om vad som gäller i den här ligan kan jag bara skratta hjälplöst, det är rena fantasipassen i min värld. Jag har Maffetonat mig genom hela vintern, varit duktig med långbackar, och dragit på tempot under de kortare passen sedan första laktattestet i april. Det är allt. Säsongens mål är att klara femtio miles med hedern och kroppen i någotsånär behåll, så tempon under sex-sju minuter per kilometer har egentligen varit helt ointressanta. När Skogen redan för sex veckor sedan tyckte att jag borde springa maran på fyra timmar såg jag det som en lustig kuriositet jag glatt kunde skämta om bland mina löparkompisar; när jag sedan råkade se att han skrivit in 3:45 i min excelfil insåg jag att han inte drev med mig och fick lite spagetti i knäna. Fast han garvade i och för sig åt mig i förrgår när han sa att jag skulle springa under fyra nästa lördag.

Kroppsbyggaren Tom Venuto som vänligt titulerar sig your coach and friend säger att det inte är vad man tänker eller säger som visar vad man egentligen tror om sig själv. Det är istället vad man gör. "It's all in your head", som min sköne kollega säger och som tröttnat på mitt ojande och ackande, det är helt och hållet mitt undermedvetna som bestämmer om jag glider in under fyra nu på Stockholmsmaran eller om jag nöjer mig med ett grymt snyggt pers på säg 4:30. Lördag 30 maj kommer jag få veta vem jag innerst inne tror att jag är.

Nåväl. Hur det än blir med den saken så kommer jag att göra en Ritella och skriva slow speed training i min träningsdagbok, för jag är ultra.