20 januari 2010

Musse är fan värd ett eget inlägg

Jag råkade springa på Musse igår. Ja, ni vet, den Musse.

Sara är lite mer proffsbloggare och har redan skrivit ett inlägg om storyn. Och en kommentar från Grabben fick mig att äntligen begripa vidden av den avgrund jag så ofta känner mellan mig och andra löpare, vad den handlar om. Faktum är att Grabben lyfte ett ganska tungt trauma från mina axlar där.

I skolgymnastiken, det enda sammanhang där jag med ett enstaka undantag ägnat mig åt någon form av idrott tidigare, var jag alltid hopplöst utanför. Och då menar jag hopplöst. Så fort det var jympa eller vad ni nu kallade den där fascistoida psyktortyren förvandlades mina kompisar och klasskamrater till endera robotar eller monster, feta egon blomstrade upp i det som annars var rätt hyggliga typer, och allt gick liksom ut på att framhäva sig själv, och då på andras bekostnad. Jag kommer aldrig, aldrig fatta glädjen över att någon är sämre än en själv, men det var typ det enda som betydde något, inte att man var plain bra raktigenom, utan att man var bättre än andra. Och överhuvudtaget var folk som sysslade med idrott ganska fåniga och trista. Hurtbullar. Say no more.

Som fullständigt besatt av löpning är det givetvis befängt av mig att racka ner på folk som är fullständigt besatta av löpning. Men faktum är att såfort jag befinner mig i de här gängen får jag lite grand flashbacks från skolgymnastiken. Här har vi dem, robotarna och monstren. De flesta i mer eller mindre mognade versioner förvisso, men vi har lika lite gemensamt för det. Jag älskar min klubb men fasar för klubbträningarna. Jag älskar mina kamrater, men kommer aldrig kunna hålla på med samma sak som de. För att inte tala om löparbloggarna - vad gör jag här, liksom?!

När ni säger Musse pratar ni om Mustafa Mohamed. När jag säger Musse pratar jag om Musse Hasselvall. För kampsport och då allra helst MMA är den enda idrott jag klarar av att se med någon form av behållning. Ja, jag är periodvis rentav ganska besatt av MMA. Men att den andre Musse, Löparmusse, vinner guld och springer in rekord hit och dit, det lämnar mig ganska oberörd. Eller nej nu ljuger jag lite för det är fan alltid kul när folk gör sitt bästa och spränger gränser. Men ändå.

Anyway, Sara drog ut mig och Carina på studiebesök på superfoodcafé igår. Vid disken till Blueberry stod Musse och hängde med några av sina polare, och jag blev så chockad och glodde så ogenerat rakt i ögonen på honom att han bad om ursäkt och att de inte stod i kö och det var bara för oss att gå fram och beställa. "Nej, nej" sade jag, "det är inte det - visst är det du som..." ja vad säger man? "Slåss"? Boxade lite i luften istället. Musse skrattade och sa ja. "Jag är stort fan", sade jag och bugade, och Musse tackade och rekommenderade detoxbollarna. Givetvis fick det bli en sån, vem vill inte bli lika stark och cool som Musse.

Grejen är att när jag såg Musse ville jag bara hem och träna järnet. Så efter fikat rev jag av en Plyometric Cardio Circuit. Det bästa med Insanity är att man blir så härligt jäkla dryg efteråt, skrev jag i min träningsdagbok. Shaun T har ju lovat att jag ska komma i min bästa form ever. Att springa på Musse på Blueberry är ett järtecken lika gott som Kristina Paltén på nyårsafton i min bok.

Givetvis var jag tvungen att googla lite på Musse efter träningspasset, och hittade följande goding på youtube. Okej en ganska corny minidokumentär och jag är fortfarande övertygad om att subkulturen är fejk, men ändå. Jag vet inte vad som är träningsinspiration för er, men för mig får sånt här effekten att jag vill ut och hänga i lianer och göra hundra armhävningar och hoppa över hus, typ. NU. Dessutom hittade jag Musses förtrollande vackra blogg, and so should you.

Jag är inte löpare, jag är ultra. Jag är inte löpare, jag är fighter. Jag läser inte Stora Löparboken, jag läser Convict Conditioning.

Pappa brukade förresten kalla mig Musse som liten. Det kanske bor en Musse i mig trots allt.

17 kommentarer:

askan sa...

Yes! Jag är också ett Musse-fan, speciellt efter Sveriges bästa kampsportsprogram Rallarsving. Har stött på honom på nån jutsu-tävling nån gång på, eeh, måste vara 80-talet...när jag gick på högstadiet.

Skön kille, värd beundran.

Helena sa...

Han verkar vara en rätt skön typ den där Musse, hela han har ju en härlig utstrålning ;) Du skriver alltid så klockrent Fredrika, nu om skolgympan och alla känslor kring den. Men att du inte hör hemma i löparbloggosfären??? Hallå liksom! Vad skulle den vara utan dig och dina inlägg??? ;) Nä, du är och kommer nog alltid att vara, en förebild för mig (och många andra!!)så du får nog allt se till att pallra dig iväg till klubbträningarna snart! jag saknar dig!! Igår var jag sist (som vanligt) på intervallerna, alla andra stod och väntade, men jag körde envetet på, i MIN takt, och på sista kom några snabbfotingar och peppade. Det gjorde inget att jag var sist, de peppade mig (och en tjej till), sprang med och såg till att jag verkligen gjorde klart min grej. Kärlek ;) <3

Träningsglädje sa...

hur lyckas du skriva ditt bästa inlägg gång på gång? nu går inte jag igång på musse som du, men jag går riktigt igång på första halvan av ditt inlägg - för det satte verkligen ord på många av mina tankar. sedan

Katrin sa...

Huu, nu fick jag jätteångest:-) Mest för min egen del då jag troligen var ett av de där monstren eller robotarna i gymnastiken i skolan! Jag har funderat mycket på det där i vuxen ålder hur det kändes att vara den personen som alltid blev vald sist, eller aldrig blev vald över huvudtaget utan blev kvar i en klump som bara splittades på slutet inför lagindelningen. Jag var den som alltid blev vald först!! Några killar med bra bollkänsla och sen alltid jag. Som ung tänkte man inte så mycket på det. Fick en inblick i känslan när jag började crawlkurs i höstas då jag verkligen var sämst:-) Klart sist hela tiden, de andra fattade direkt medans jag kämpade med att kunna andas. DÅ först förstod jag hur det kändes att ha känslan "jag är verkligen inte bra på det här" och det var inte kul!! Dock vill jag poängtera att känslan av att vara bra på något inte är detsamma som att se ned på sina klasskamrater eller vänner. Vi är alla bra/mindre bra på olika saker och jag hoppas inneligt att jag aldrig förmedlade den känslan du beskriver att vi som var "bra" var monster och robotar:-)
Grymt härligt att du inte tappat lusten att idrotta, även om det tog några år att nå dit:-)

gullfot sa...

Hm. Hur ska jag svara på det här nu utan att det blir fel. Ni sätter liksom fingret på pricken av en av de grejer varför "hurtbullarnas" värld är så främmande för mig. Ni tolkar problemet i termer av att vara dålig, eller inte bli vald och liknande, och just att ni tänker så är liksom nästan själva grejen. "Alla får vara med och är lika bra" och olika hierarkier där någon är bäst och någon är sämst är för mig egentligen bara två sidor av samma sak. Vad säger mig en tid på marathon, en position i laget eller att någon älskar en trots att man hamnar sist i intervallerna om ens själ? Jag tickar igång på andra grejer helt enkelt. Varken tävlingen, prestationen eller tillhörigheten. Och klassisk idrott handlar väldigt mycket om tävling, prestation och tillhörighet, även i sin finaste form.

Så det handlar inte om att dåliga hamnar utanför. Man kan vara skitbra och vara utanför. Och man kan vara urkass och ändå vara poppis i gänget.

Men man kan också vara från en helt annan planet. Inte kunna bry sig mindre, och bara inte fatta. Inte vilja vara med, och framförallt inte behöva vilja vara med. Därav traumat.

Man ska inte behöva vara bra. Man ska inte behöva vara dålig. Man ska inte behöva vara en i gänget. Man ska bara få vara liksom. Ungefär som att vilda blommor växer vackrast när man inte plockar dem.

Askan: fan, vi är lite soulmates trots allt. Eller vadå trots allt förresten. Rallarsving har jag tyvärr missat helt, har inte haft TV på många år. Får räda lite på youtube.

Helena min sköna! :-) Blir rörd av din kommentar. Saknar dig också! Ultraträningarna jämna tisdagar finns väl störst chans att stöta på mig. Och posea kan vi ju göra privat också.

Sara - aarrghh!! Nu bröts din kommentar igen! Sedan vaddå? Är olidligt nyfiken. Kram.

Katrin, du ska inte ha ångest baby!! Du ska vara stolt att du är bra. Jag menar det. Du bär med dig ett sunt självförtroende som gör att du kan sprida bra vibbar i världen. Jätteviktigt.

jumper sa...

Som friidrottsvän tänkte jag naturligtvis också fel "Musse". Den andre Musse, Hasse Musselvall har jag, sägs det, sett sen han var liten, men han tycks inte ha gjort något stort intryck på mig. Kampsport är mig dessutom lika likgiltigt som tiokamp är för dig.

Försöker placera mig i din skolgympa. Jag var sämst på att åka skridskor vilket inte var kul i småskolan. Mest kanske för att det verkade så kul att kunna. När jag blev äldre körde jag mitt eget race med min friidrott. Behövde aldrig jämföra mig på gympalektionerna. Tävlingar? Javisst, men jag hade en idealbild av mig själv som cool och opåverkad av fåniga tävlingsideal. Kanske lurade jag mig då, precis som idag.

gullfot sa...

Jumper, du tänker alltså också i termer av att vara dålig. Varför tror ni min aversion mot skoljympan och hurtbullar berodde på att jag var dålig!? Motfrågan blir, varför skulle jag ha velat vara bra? Dålig förresten, det är jag ju inte direkt heller.

Jag vill bli stark nog att klara världens tuffaste lopp, resten skiter jag i.

Nä, jag är nog fortfarande för cool och opåverkad ;)

Fick förresten detta klipp tillskickat, så jäkla underbart och sann glädje: Rallarsving BJJ

gullfot sa...

Ah vänta. Nu fattar jag vad du skrev. Det var tråkigt att vara dålig för det hade varit roligare att kunna åka skridskor. Det är förstås lite grand en annan sak. Point taken! Men som sagt, det är inte jämförelsen som är grejen. Det är mera att vara malplacerad i ett sammanhang.

Ingmarie sa...

Du inte bara lyckas med att skriva bättre och bättre och BÄTTRE inlägg, du förvånar mig gång på gång på gång med att visa NYA sidor av dig själv! Sidor som påminner mig om sidor hos mig själv som jag förträngt.
Hade aldrig hört talas om "din" Musse men jag tror jag förstår vad du menar...

jumper sa...

"Malplacerad i ett sammanhang".

Det känner jag mig mycket ofta, men sällan i idrottssammanhang. Präglad sedan barnsben?

(När det gäller skridsko har jag haft mycket glädje av det som vuxen men den där riktiga snitsen har jag aldrig hittat. Fast om jag aldrig sett andra åkare (pensionärer som svischar förbi utan ansträngning), skulle jag kanske tycka att jag hade den riktiga snitsen?)

gullfot sa...

Ingmarie, tack. Du är ju själv en mycket reflekterande person och det är alltid spännande att följa dina tankar, kul om det väcker något till liv (på gott och ont;))

Jumper, nä jag förstår att du trivs som fisken i vattnet på klubbträningarna i IK Kometen ;)

jumper sa...

Touché !! (mais pas blaissé)

jumper igen sa...

"blessé" menade jag förstås

Dunceor sa...

Alltså herregud Fredrika, du kan ju inte dyrka Musse och inte sett Rallarsving. FRUKTANSVÄRT bra program.

Efter sett det så vill jag jättegärna börja med kampsport och då helst MMA men jag är för feg än och jag har något emot schemalagd träning. Men målet är fortfarande att börja på MMA här i stan.

När det gäller gymnastiken så var jag en av dem som gick i fotbollsklass, hade femma i gymnastik och älskade all form av sport. Sen kom slutet av högstadiet, musik, tjejer och öl och allt det försvann ;)

gullfot sa...

Alltså, om vi säger såhär, jag är ju inte direkt besatt av Musse, och anledningen att jag ändå hade lite koll på vem han är (uppenbarligen alldeles för lite) är att jag sett lite debattprogram om MMA på SVT Play, och någon gång läst lite i Fighter Magazine givetvis. Den svenska scenen är ganska obekant för mig (fy på mig, får bli ändring på) och hade jag haft bättre koll så hade jag insett att minst en av kompisarna som var med på blueberry också var en riktig stjärna (Usama Asiz, som jag kände igen på bild sen). Jag har annars mest bara tittat ögonen fyrkantiga på UFC-galor.

TV har jag som sagt inte haft på hundra år, så pärlor som Rallarsving har därför gått mig förbi.

Vad gäller skolidrotten förvånar det mig inte att du i sedvanlig ordning gick in med liv och lust för det hela, och det är underbart i sig! Kram!

Joel R sa...

Första gången jag trillar in på din blogg och så hittar jag det här inlägget.

Intressant läsning och du sätter fingret på något jag funderat på länge. Att traditionell skolgymnastikspedagogik är helt förkastlig hoppas jag att de flesta skriver under på, men det du skriver tillför en dimension som jag saknat i mitt eget vändande och vridande. Tack för det.

Mina ögon lär svepa över texterna på den här webbadressen ofta framöver.

gullfot sa...

Hej Joel och välkommen, ultraschmultra lever ju lite utanför det stora bruset så det är kul att du hittade hit. Kul med fler löpare som vrider och vänder. Ska absolut kolla in din blogg!