05 januari 2010

År som gått

2007: året jag började springa. Milen sub 60, Halvmarathon. Szalkai, Noakes, Romanov. Garmin FR 305. En urspårad forumdiskussion på puls.se som fick upp mina ögon för att det fanns något som hette ultradistanslöpning, och efter ett långpass på 14 km där jag insåg att man kunde träna sig till vad fan som helst bestämde jag mig för att satsa på ultra. Årets Sista Långpass 20 km.

2008: året jag blir ultra. Marathondebut, ultramarathondebut. Hornstull - Järna. Army Fitness. IF Linnéa. Maffetone, mera Romanov. Streakrunning - minst en kilometer om dagen, i fyra månader. Springpendla. Racing flats, X-talons och Vibram Fivefingers. Årets Sista Långpass 64 km.

2009: året det blir allvar. Laktatkurvor. Christer Skog, Wilmore & Costill, idrottsfysiologi för Tonkonogi på LIVI. Våtvästträning, back-to-backpass, benstyrka. Lidingö Ultra. Pers på milen, halvmaran och marathon i Stockholm. The gax 50 miles. Bangar Årets Sista Långpass, pallar varken springa eller vara social.

Inte så dumt att kunna posea omklädd medans hunkarna fortfarande droppar in
Foto: Swissbabe, LU50K
Stopp, stopp, spola tillbaka. 2009. Det där gick alldeles för fort. 2009 är ju för fanken mitt viktigaste löparår någonsin. Ett år jag kommer att blicka tillbaka på även vid nästa decennieskifte. Zooma in!

Christer Skog. Men kan han nåt om löpning, rynkade klubbfolket på pannan, och tvivlade. Var det inte skidåkning han pysslade med. Jag fattade aldrig poängen med de där skeptiska förbehållen, det är ju solklart att en coach som tränar skidåkare att orka staka sig runt i fem-sex timmar måste vara bättre lämpad för ultralöpare än någon som tränar folk att bränna av milen på en dryg halvtimme.

Ultra handlar mera om uthållighet än om löpning i sig, och givetvis är det en tränare som är specialist på uthållighet man behöver. Tyvärr stirrar sig folk hellre blinda på sin "unika" gren, och missar det faktum att rent fysiologiskt styrs våra respektive prestationer av exakt samma processer, oavsett om vi sitter på en cykel, står på ett par lagg eller studsar fram i Adizeros. Marathonlöpare tycks vara extra kitsliga här, och lyssnar hellre på någon som i sin ungdoms dagar lyckats sätta säg 2:40 på maran, än på proffs som vigt sitt liv åt att samla kunskap och jobbar yrkesmässigt med högpresternade atleter av alla sorter i sitt stall. Beats me.

Anyways. Jag hade alltså turen att komma i kontakt med denne man (Daniel Tynell kallade honom skämtsamt vid en föreläsning för "Jesus"), och vi slöt typ en pakt inför framtiden. När man gör en seriös satsning tror jag stenhårt på att plocka ihop ett team av kompetenta rådgivare, specialister och bollplank omkring sig, hur egensinnig man än må vara. Skogen var den nyckelperson jag bara kunnat drömma om - hallå, hur stor är chansen att man som sketen motionär får jobba med elittränare liksom.

Fokus är ett heltidsarbete, något som få inser när de beundrar ens visshet och villkorslösa engagemang för sitt mål. Fokus innebär targettempon, triggerord och målpåminnelser ritade med bläckpenna i handen, fokus innebär aktivt och smärtsamt dövöra när kompisarna hittar på roliga saker som du skulle kunna sälja din egen morsa för att få vara med på, fokus innebär en ständig dialog mellan motstridiga intressen, där endast den väg som för dig närmare målet tillåts gå vinnande ur det eviga inre käbblet och strömmen av nya idéer. Fokus innebär framförallt ensamhet, ty ingen kan dela din, och just din väg.

Att då kunna luta sig tillbaka mot någon som följer dig på vägen med handfasta råd och tydliga scheman utifrån dina egna förutsättningar och mål frigör massor med energi, kraft att istället ägna åt det viktiga: träningen, den fysiska såväl som den mentala. Viktigast under 2009 har därför varit att börja jobba med Christer och SSC, det har varit det antagligen största rent konkreta steg jag tagit mot att bli den löpare jag faktiskt kommer att utvecklas till under det nya decenniet.

Två ytterligare händelser under 2009 kommer att prägla min framtid som löpare. Bara någon dryg månad efter att jag inlett samarbetet med Skogen var det dags för Lidingö Ultra, och här var det väl lite upp till bevis om hans slutsatser utifrån mina laktatkurvor och påföljande träningsråd faktiskt skulle hålla. Men framförallt var det upp till bevis ifall jag skulle lyckas tro på mig själv tillräckligt mycket för att bränna av fem mil i terräng i ett tempo jag fortfarande kämpar för att klara milen på.

Resultatet blev det bästa lopp jag någonsin sprungit (då menar jag inte nödvändigtvis resultatmässigt), och den känsla och mentala inställning jag hade under tävlingen kommer jag att bära med mig som benchmark inför all framtid. Det här var ett race, på riktigt, och jag ger mig själv fem stjärnor av fem möjliga för hur jag skötte det. När jag springer på den nivån att jag på allvar börjar tävla, då är det så jag vill springa, och på inget annat sätt.

Den tredje och sista nyckelhändelsen var mindre en händelse än en hel process som pågick ända sedan mina fingrar slant över tangentbordet redan i slutet av 2008. Det började med ett mål som satte mitt hjärta i brand, det fortsatte med ett arbete lika uppslukande och envist som om det hade gällt mitt liv, det avslutades med en triumf så fullständig att jag fortfarande hävdar att jag hade kunnat dö lycklig och karmiskt fullföljd den där natten i augusti på Skåneleden. Och då hade jag ändå inte hunnit ticka ut segerpokalen. Aaahhh, The gax 50 miles.

Men det är inte lyckan över segern eller den fantastiska upplevelsen i sig som jag bär med mig som det stora med 2009. Det stora är istället erfarenheten att målmedvetet arbete betalar sig, att om man så att säga gör alla rätt, sitt bästa för att alla pusselbitar skall vara på plats den stora dagen, då kan precis vad som helst hända. Varenda en av de drygt sjuttonhundra kilometrar och otaliga timmars vattenlöpning jag sprang från anmälan i december till själva loppet i augusti tänkte jag på The gax 50 miles, inte ett steg att jag släppte mitt fokus.

Förberedelserna nådde sin kulmen under sommaren: fram och tillbaka sprang jag på banan, plågade vaderna kilometer efter kilometer i den mjuka sanden, piskade mig upp, ner och upp igen för Hammars backar, nötte klappersten tills jag lärde mig flyga över den, ignorerade min panikångest för de oberäkneliga korna, plockade GPS-data, mätte vätskeförbrukning, räknade på delsträckor och tempon och råpluggade varenda detalj så att allt skulle stämma på dagen g som i gax.

Om Lidingö Ultra var det lopp jag sprang som ett lopp skall springas, var The gax 50 miles det lopp jag tränade för och förberedde som ett lopp skall tränas för och förberedas. Att stå där på startlinjen och vara ett med loppet, in i minsta yttepytte detalj, är en känsla som nästan klår själva målgången. Vissheten om seger, oavsett vad som komma skall.


Detta mina vänner är vad jag tar med mig från 2009 in i det nya decenniet. Det decennium där egentligen allt skall hända. Spelen kan börja!


24 kommentarer:

Dunceor sa...

Du har kommit långt och det är så underbart att se personer som har ett mål och satsar mot målet! Nästa decennium kommer bli grymt för dig!

Åsa sa...

Inspirerande!

Träningsglädje sa...

och vi sitter bänkade!

Cecilia sa...

du, det här är en sådan text som jag kommer att hänvisa till när jag en dag får frågan vad som fick mig att våga.
det allra, allra mesta går bra, men inte av sig själv.

staffan sa...

Fredrika:

Man blir nästan tårögd av din story speciellt GAX, minnen väcks till liv. Jag är så tacksam för all support/hjälp på min och Mia:s resa under samma tävling. Bara hjälpen med DB och infon om terrängen,mat husrum you name it.

Jag ser fram emot att ytterliggare en decennium med Ultraschmultra :=)

Kram Staffan

Anonym sa...

Bernt: Beundrar dig så mycket!! Kul att få va med i ditt decennium :-)

Carina sa...

Underbart att läsa!!

Det tog lång tid att läsa det här inlägget för jag var tvungen att klicka på alla länkar och även läsa alla de gamla inläggen igen.

Du har sånt jäkla fokus!!! Jag hoppas att jag genom att vara i närheten av dig kan uppfånga ens en bråkdel av ditt engagemang och ditt fokus. Då kommer 2010 bli bra för mig också!!
Kram!

jumper sa...

"Det decennium där egentligen allt skall hända". Tufft!!

Själv har jag ingen deadline utan sparar lite till 20- och 30-talet.

Bra jobbat annars!. Fortsätt så!

gullfot sa...

Uff, ni peppar och står i! 2009 var också det år då diskussionen försvann från bloggarna och allting blev så jäkla grymt och pepp och inspireeeeerande jämt. Ni behöver inte vara så nice för min skull, folks! ;-)

Men jag är inte otacksam. Det är bara en genuin undran från min sida. Och en ängslan - det vore synd om glättigheten tar över hela bloggosfären. Att man känner att man alltid bara får peppa och heja. Löpning handlar inte bara om eufori, utan även blod, svett och tårar. Glöm inte det mina vänner. Vi ska inte gnissla tänder i smyg.

Duncan: vi har ju följt varandra i princip från start, och visst är det häfitgt när man ser historien utvecka sig framför ens ögon.

Åsa välkommen, och tack!

Sara, det är inte sitta ni ska göra, ut och spring :D

Cecilia - tack, det var starkt skrivet. Och ja, arbeit arbeit arbeit!

Staffan: blir nästan tårögd själv. Ser också fram ett decennium eller två eller fem till med UltraStaffan! Kram!

Bernt, men det är ju DU som är idolen jö!!

Carina, du har det i dig big time. Hey, vem är det som kör trippla pass nu i vinter?! Den här är kul förresten, Rune Larsson om Kamplust

Jumper: mina idrottsliga mål sträcker sig inte längre än tio år. Därefter kanske det blir... höjdhopp?

Ingmarie sa...

Jag inte bara NÄSTAN blir tårögd, jag ÄR tårögd!
Du är helt fantastisk! År 2010 kommer att bli minst lika magiskt för dig, men ändå är det bra början. Du har en kraft som kan ta dig precis så långt som du själv vill. Sanna mina ord....

gullfot sa...

Ingmarie vackra människa! Antagligen är det en ynnest att kunna ösa förbehållslöst ur den kraften. Men baske mig, vi har den alla :-)

Mackan sa...

Ja du vet sen förr att jag gillar din målmedvetenhet. Med målmedvetenhet så fixar man i princip allt man vill fixa. Man bestämmer sig och så genomför man. Funkar bäst kryddat med kunskap och en analytisk förmåga och den kunskap man inte har själv får man hämta den finns. Lycka till nu under 10-talet.

jumper sa...

Nytt decennium ny kostym på bloggen? Naknare, mer spartansk, mer fokuserad? Någon tanke mer än att det är snyggare?

(Vad är det förresten för gest med tummen och pekfingret du gör på pallen på bilden, typ "så här liten bit var jag från rekordet"?)

gullfot sa...

Gott Nytt År Mackan! Tack! I vår ska du få jaga mig upp och ner för backar så det står härliga till :D

Jumper: ingen tanke, något jag velat göra länge och det blev lite tid över. Cut the crap liksom.

Gesten är det vedertagna tecknet för "Loser", men sen finns det som fått för sig att det betyder L som i IF Linnéa också. Tolkningen ligger i betraktarens ögon med andra ord.

askan sa...

Med ultraschmultra in i 10-talet! Ska bli jättespännande att fortsätta följa dina framsteg! Lidingö Ultra och GAX var grymma prestationer.

Tack för all läsning du bjudit på hittills - minns när jag läste ditt reportage om 6dagars. Jag hade precis tröttnat på Runners World för tusende gången och så kom årets löparreportage skrivet av dig som på beställning. Och sen dess har Sveriges bästa löparblogg hållt klassen!

jumper sa...

Avstår från den upplagda smaschrepliken:

"Loser eller Linnéa, är det nån skillnad?"

Svarar i stället: "Tack, så har jag lärt mig det!"

Anonym sa...

Kul och tänkvärd läsning! Det kanske får bli en Garmin FR305, men ingen ultramara om jag får be, tack. Fast att skriva upp målen i handen med bläck känns lagom galet, och smart för den delen också. Nu får du snart så mycket kommentarer att du inte hinner träna, hmmm tuff avvägning :) Gunde sa en gång att han ofta funderade på om han var för extrem för att passa in i ett socialt sammanhang. Men man behöver inte gå långt förrän träningspolisen är på en, eller för att inte tala om matpolisen som härjar på alla arbetsplatser.

//Bilbyggare i Göteborg

MarathonMia sa...

Du är en sann förebild! Herregud vad dina ord prickar rätt. Jag är så stolt över dig! Ditt fokus är ett sånt jag avundas - jag brukar tänka på dig ofta när jag står i valet mellan roligheter med gamla kompisar eller träning, försöker ju fortfarande mig på Både/Och.

Det ska bli ett sant nöje att följa dig. Jag är så glad att du öppnade ögonen för ultra på mig (och halva klubben - hehehe)

Du är en förebild och en sann idol!

gullfot sa...

Askan jag rodnar! Slår mig nu att det vore kul med fler loppreportage faktiskt. Svårt dock att hitta något så speciellt som sexdagars ;-)

Jumper: det beror på vem man riktar märket mot...

Hej Bilbyggaren, kul grej det där med Gunde, den skall jag komma ihåg :D

Mia. Nu vill jag sjunka ner under jorden av rodnad. Alltså jag är ju mera anti-hjälte en något annat (hoppas jag i alla fall). Om jag skall vara en förebild så vill jag inte vara den typen av förebild så att alla gör som jag, utan att de gör som de själva vill. Följa sitt hjärta är vad det handlar om. Sitt eget. Inte Fredrikas, inte Mias - för visst är du också idol!! Och om det är någon jag är stolt över att ha pushat ner i ultraträsket så är det du. Okej att du inte var svårknuffad, men när du spurtade där med grabbarna boyz sista etappen Hornstull - Järna och var ett enda stort leende (som alltid :-)) insåg jag att du bara inte fick nöja dig med att vara ännu en maratonlöpare i mängden. Du ska bli ultrastjärna!! :-)

Camilla sa...

Fredrika, det är jätteroligt att läsa dina inlägg! Vi är väldigt olika du och jag. Men olikheter behövs och kan definitivt inspirera! Det finns en sådan härlig glädje i dina inlägg och du är så öppenhjärtlig och samtidigt kaxig på ett skönt sätt. Därför blir det svårt att kritisera. Du har ju hittat något som utan tvekan är HELT RÄTT för dig. Vad kan man säga om det? Det är bara att imponerad beundra dig!

Mikaela Mars sa...

Gött mos - vilket år!

God fortsättning önskar Mikkan!

Mikaela Mars sa...

Gött mos - vilket år!

God fortsättning önskar Mikkan!

MarathonMia sa...

Men det är ju just det! Du är en sann förebild för att just "Följa sitt hjärta". Sen hittar man väl alltid saker som man själv vet att man skulle vilja bli bättre på - då är ju förebilder grymma att ta fram och tänka på - som fokus och så... Du får mig att ta fram mig själv - och det du tjejen är Guld värt!

Jag ska bli så bäst jag kan bli - sakta men säkert.

Tack och all kärlek till dig!

gullfot sa...

Hej Carina! Joooo du får visst kritisera jättemycket om det är något du inte håller med om, vi har haft jätteroliga diskussioner här genom åren (tiden går...), det är alltid kul och givande att höra andras perspektiv! Jag ser den här bloggen lite grand som ett kaleidoskop, jag ruskar om och så tittar jag igenom titthålet och ser vad jag ser. Facetter av verkligheten eller kalla det vad du vill, men nästa gång man ruskar om kaleidoskopet kanske det blir något helt annorlunda :-)

Mikkan, long time no seen, god fortsättning till dig också din köksvirtuos!

Mia, det kan aldrig bli för mycket Mia, så ja, gärna mera! :D Du kommer att bli så jäkla bra. Det är du ju redan! Men tio år tills man peakar och allt det där... ;)