Okej, Skövde.

För ett par år sedan lyckades jag med konststycket att ta civilingenjörsexamen, bli löpare, gifta mig och fylla fyrtio inom ramen av två månader. Jag vet inte om årets begivenheter klår detta i dignitet, men vad gäller intensiteten tror jag 2009 års upplaga av den alltid lika hektiska mars-aprilperioden tar priset. För att bespara er hela listan så har min snittsömn legat på fyra timmar per dygn sedan Skövde sextimmars, inte för att jag nattugglat utan för att jag helt enkelt varit så jäkla busy. Jag kan säga som så att det handlar inte längre om att hålla bollar i luften, det är snarare Spring Lola som gäller. Inte mig emot, i och för sig.

Kalla det ett tillstånd

Nackdelen med allt det här är att det har involverat en massa människor omkring mig och i trådarna. Hela tiden. Precis som i Skövde. Mina ljuvaste minnen från en redan märkligt avlägsen helg cirklar därför kring loppets andra hälft, då hörlurarna åkte på och min interaktion med förbipasserande och förbipasserade begränsade sig till ett sfinxleende och möjligen någon silviavinkning som svar på hejandet och tillropen. Under dessa timmar och kanske särskilt 35 km plus hade jag några sanna stunder i löparhimlen, eller kanske musikhimlen, jag vet inte, just nu hänger löpning väldigt mycket ihop med musik för min del och det är väl en slags sammansmältning och alkemiskt bröllop med mitt dansarjag.

Om det blev det party jag hade hoppats på? You bet. Jag skulle kunna säga som så att jag enligt planerna gjorde ett fullständigt optimalt lopp. Jag hade roligt hela vägen, 20/5-strategin satt som en smäck, allt funkade på ren feelgodkänsla. Totalplacering 65 av 151 startande hade jag inte vågat drömma om - och ändå hade jag gott och väl kunnat jogga vidare ett par timmar när slutsignalen löd och hela fältet unisont tvärbromsade i en slags löparflashmobb i Boulognerparken.

Tiden gick mycket fort med undantag för femte timmen, då jag vid något tillfälle intalade mig att den antagligen var så gott som över, men att jag inte fick bli besviken om det bara hade gått en halvtimme. En blyg titt på klockan, tiden visade då 4:31. Hepp.

Underhållning och saker att fundera över fanns under hela loppet. Det går bara inte att se sig mätt på människors löpstilar, och jag noterade en intressant korrelation mellan löpteknik och lerstänkens höjd på bakbenen. Jag kan säga som så, skönspringande segraren Henrik Olsson (grymma 81,8 km) hade kanske loppets lerigaste skinkor. Kompakta löpsteg rular, så är det bara, även om man slipper lika mycket stänk om man sträcker ut benen i horisontalled. Jag vet i alla fall var jag står i valet mellan att springa bättre eller slippa tvätta tightsen.

Okej, det finns mer jag skulle kunna skriva om men livet har liksom redan gått vidare och Skövde var ingen stor grej egentligen. Jag tycker ni ska läsa hos MarathonMia istället, som gjorde precis som jag sa, nämligen visade var skåpet ska stå och sprang sig rakt upp i svenska kvinnors 20-i-topp-lista för sextimmars. Ultra är nämligen inte bara äventyr för romantiska kufar som mig, det är också i allra högsta grad en seriös idrott som förtjänar mycket mera cred än vad den har idag.

Dags åka till jobbet. Klockan är snart sex, så de flesta borde ha gått hem vid det här laget. Hostande åkte min stackars man i vanlig ordning till USA i morse, så nu är jag gräsänka en vecka. Här skall springas skiten.