07 juli 2008

Dagen då vi (nästan) alla blev ultralöpare

Vissa dagar är speciella. Sådär att man blir lite nykär i livet. När allting bara stämmer. Människor som gör saker tillsammans, fantastiska saker, spränger gränser och överträffar sig själva med hjälp av den synergieffekt som just människor mot ett gemensamt mål har.

Allting blev så lätt. Morgonens uppdatering på SMHI spådde perfekta förhållanden, alldeles i enlighet med det kanonväder jag lovat MarathonMia. Tjugo över åtta begav jag mig till 7-Eleven och där väntade redan en liten trupp: Annika, Peter, Funrun, Löparfantasten och Christian, som jag inte hade en aning om att han skulle dyka upp. Jag blev tokglad, för jag visste med en gång att dagen skulle gå bra när min ultra-gudfar var med i gänget. Dessutom, vad kan gå fel om man börjar långpasset med kramkalas. Fler kramar blev det, MarathonMia dök upp med sin MarathonMan Oliver, och så Fia-Lotta förstås, som kan sägas vara den utlösande faktorn till passet eftersom hon en gång kläckt ur sig att Marathondistansen var lika lång som att köra från Hornstull till Järna. Det var på den gamla goda tiden då vi fortfarande bävade inför Stockholm Marathon. Flera gamla och nya bekantskaper dök upp, från tidigare Team Fakta-pass, bloggosfären, funbeat, jogg och ultradistans.se, och vi blev inte mindre än 25 personer totalt. Swell!

Snabbfotade Pontus drog iväg i femminuterstempo med tuffingarna Charlotta och Tene, som vi knappt hann se kometsvansarna av (jag fick sedan veta att Charlotta agerat hare i 4:40-tempo och tagit sig ända till Järna, you rock Lotta!!). Vi andra tog det lite lugnare och började passet med att pricka broöppningen. Sedan bar det av på allvar, och med så många löpare med olika förmåga hittade alla en sjysst klunga att springa i. Själv fick jag dra hårt i tyglarna för att hålla mitt utlovade dryga sjuminuterstempo, det perfekta vädret var förrädiskt lättsprunget och benen pigga. Vid pauserna samlades vi en stund, för att sedan åter låta klungorna springa ur och om varandra som en slags dans. Här skulle jag kunna fortsätta med en veritabel katalog över alla roliga människor jag sprang med på det här långpass-mingelpartyt, allt kul vi pratade om, alla de delvis smått fantastiska personliga distansrekord som slogs under dagen, jag säger bara ingen nämnd, ingen glömd. Älskade ultradårar! Kamratskapen var stor och det delades generöst på plåster, tejp, idomin och vätska.

Fotograf: tokvackra Funrun, som lyckades med dagens tuffaste rekord: från 22 till 55 km!

Tiden fram till Rönninge vid 28 km, dvs mer än halvvägs, gick löjligt fort med allt tjatter - jag lade knappt ens märke till omgivningarna som jag vid provspringningarna upplevt som så spännande. Här inträffade passets enda riktigt tråkiga incident: Löparfantastens knä skar ihop och det var bara att bryta - vi som tillsammans skulle ha blivit ultralöpare idag! Fler droppade sedan av på grund av distansrekord eller diverse kroppsliga känningar, och jag blev påmind om att de här distanserna trots allt inte är något saftkalas, att man aldrig riktigt vet vad som kan hända, och när, och vem.

Efter Östertälje hade truppen tunnats ut ganska rejält, och vi var nu elva kilometerpundare kvar som så småningom alla skulle komma fram till Järna. Marathondistansen kändes fortfarande bara som förrätten, och därefter tog jag vara på den socialt något glesare löpningen för att njuta maximalt av varje jävla underbara ultrameter jag lade för mina starka fötter. Äntligen kände jag mig fri att få springa så länge jag ville, få vara den jag vill vara.

De sista kilometrarna bjöd på den lilla terrängpralin som avslutade långpasset, men som togs emot med hm, ska vi säga blandade känslor bland vissa av deltagarna. För mig var det rena lyckan att låta fötterna få leka som belöning efter nötandet, dessutom att kröna äventyret med nyplockade blåbär och färskt vatten ur järnaskogens kallkälla. Jag kan inte hjälpa det, jag är en sucker för sånt, äventyraren i mig behöver det, springer man förbi en källa så måste man dricka ur den, det är en instinkt bara, det ger liksom gott löparkarma inbillar jag mig.

Det var ett lyckligt gäng med varierande grad av trötthet som möttes vid slutmålet Järna station, och alla fick sina medaljer i form av Hornstull - Järna-knapp. Lite humor måste man bjuda på. De tröttaste fick lift med Jan-Erik, vi andra hade trekvart på oss att svepa en öl respektive äppeljuice på den lokala syltan innan pendeln tog oss tillbaka till stan. "Vilken stan?!" frågade konduktören när han skulle klippa biljetterna, så långt hade vi alltså sprungit... Inalles blev det 55,23 km enligt min Garmin, med ett snittempo på 7:20-7:30 för min del, som planerat alltså. Lite drygt nio timmar brutto inklusive alla raster.

Tack alla att jag fick dela den här dagen med er, just er och inga andra. Den här dagen skall jag ta fram när jag som ensamvarg nöter allt mer oändliga kilometrar och mil, att minnas och le åt och bli sådär lite nykärt varm i kroppen av. Och ja, nu vet jag också. Att gränsen går inte heller vid 55 km. Jag jagar alltså vidare. Men det får bli nästa år, för i år nöjer jag mig med tävlingsdebut på 50. Stark som en varg.


Med detta försvinner jag till Österlen på tio dagar för att springa bland böljande kullar med havsbrus i öronen, dock med osäker dator- och internettillgång. Vi hörs när vi hörs!

23 kommentarer:

Anonym sa...

återigen: TACK för igår! Härligt att springa med dig!

Felicitas sa...

Och jag önskar SÅ att jag inte hade haft dumben, utan att jag hade kunnat springa med er!!!

Magda Gad sa...

Vilken glädje att läsa!!! Grattis till alla kilometrar!

Anonym sa...

Jag tror ta mig tusan att jag måste räkna in mig själv i rubrikens "nästan". Efter din och andras skildringar i ord och bild och min egen sköna promenad baklänges 7 km från Östertälje till Rönninge, kryddad med det vältimade* mötet vid Dånviken, känner jag mig som en halv ultralöpare (jag har för övrigt sprungit 42,4 km en gång, räknas det?). Hoppas vara kroppsligt hel och fortfarande halvgalen den första söndagen i juli nästa år!

*) Duktigt beräknat eller hur? Men vadå "förlåt"? Såg jag så förskräckt ut? Även en trög jumper blr "barnsligt glad" åt att möta välbekanta ansikten i obygden. När stillheten lagt sig kändes hela mötet smått surrealistiskt. Hade jag bara inbillat mig att jag mött 20 löpare i skogen? (40 minuter tidigare, efter den nya cykelbron, hade jag sett fyra andra välutrustade löpare, men de kanske inte hörde till er?)

Löparfantasten sa...

Tack för härlig läsning!
Ha en underbar semester.
Kram

Anonym sa...

Så roligt att läsa! Ni är riktiga kämpar hela högen! Önskar jag hade varit där :)

Anonym sa...

Bra jobbat, både med arrangemang och löpningen. Intressant läsning! Skall först försöka fixa mina mål på milen och halvmara, sedan jag kanske kan springa längre någon gång!

Anonym sa...

Mycket inspirerande.. kanske t.o.m. så inspirerande att det får mej att redan imorgon förverkliga mitt mål att köra ett marathon på roddmaskin. Vi får se.. ett långt pass ska det bli i alla fall.

Sten Berg sa...

Mkt kul och inspirerande löpning.

Ha det fint på Österlen. Det var därnere jag gjorde min Ultradebut förra sommaren.

Anonym sa...

Inspirerande l�sning!

MarathonMia sa...

Tack Fredrika - det var toppen! Du var toppen!

Menar du allvar med att du nöjer dig med denna omgång i år. Skulle det inte vara fantastiskt härligt att se sträckan ii oktober när löven har bytt färg, det är andra dofter, klarare luft... ? Snälla.

Anonym sa...

Underbart! Jag ska försöka komma nästa gång, något mer planerat? :)

Sten Berg sa...

Håller med Fasan. Oktober!

Dunceor sa...

Jag är så grymt impad och blir jätteinspirerad. Jag har redan planer på springa hem från jobb (det är 61km om jag inte tar de stora vägarna). Ni är jättegrymma!

Anonym sa...

Ska du springa under Ultraveckan i Hallsberg?

Anonym sa...

Tack för en trevlig dag och det finns lite om den på kalmartri.com med bilder på min blogg. Janne C

Anonym sa...

Klart imponerande, och vilket arrangemang sen! Du är ju värsta träningsledaren :) 55 km är mycket långt för mig, kanske nån gång i framtiden springer jag så långt :)

Benet sa...

Otroligt rolig och inspirerande läsning! Ni är så grymma! Och arrangemanget verkar ju ha varit helt klanderfritt. Snyggt Fredrika!

MarathonJohan sa...

Hoppas du snart är tillbaka och bloggar lite. Börjar sakna dina inlägg! Min egen blogg handlar än så länge bara om min egen träning och innehåller inte så mycket "löp-filosofi" som din men vi får väl se hur den utvecklas!

Karin sa...

Åh, jag läser, inspireras och fascineras. Rackarns, vad ni är duktiga!! Jag vill också. Håller med Mia, jag följer gärna med om det blir en repris! Hoppas du har det bra på Österlen :-)

Löparfantasten sa...

Hej Fredrika!
Tror att jag kanske kan var med på Månkarbo marathon. Kolla din Facebook har skickat en vän förfrågan som innehåller mitt tele nummmer. Ring mig gärna så får vi se om jag vet hur det blir och om vi kan samåka. Vore trevligt.
Kram

gullfot sa...

Hjälp vad mycket kommentarer! Ni är fantastiska!! Det får bli lite gruppsvar annars blir jag hängande framför datorn resten av helgen...

Alla ni som var med: TACK än en gång! Fan vad kul vi hade!!

Alla ni som inte var med med hade velat: Haka på nästa gång!! För det är klart att det blir repris. Finns lite lösa planer på att spika första helgen i juli som tradition för Hornstull - Järna, men sen verkar det finnas fler som är intresserade att köra tidigare. Allt hänger på folks initiativ :-)

jumper - de fyra välutrustade på bron var nog det snabbgäng som stack i förväg plus de två från Stockholms långdistansklubb som avvek vid Alby för att köra utan pauser, de stötte på varandra vid Hallunda och sprang sedan vidare tillsammans. En grym prestation, då de höll sig till Sörmlandsleden hela vägen från Södertälje (ifall någon minns mitt inlägg med titeln "djur"). Och nä du såg inte så förskräckt ut utan snäll nog att kramas :-)

Mmia - alltså, jag menar att jag inte får springa längre än den distansen i år. Däremot inte sagt att jag inte kan göra om det :D. Fast oktober blir lite svårt, det är nämligen SUM den 11:e (50 km) och det är mitt högst prioriterade lopp för säsongen. Men vadfan, skall du inte också springa SUM då??

Berglund och Berglundbloggar - är ni två Berglundar nu också?! ;-) Anyways, evenemanget var nog helt klart värt en resa till Stockholm oavsett var man bor i landet. Precis som Hallsberg är värt en resa!! Dumt nog kan jag inte vara med nu i veckan eller helgen som kommer pga jobbresor, MEN jag drar dit i morgon söndag för att se starten på sextimmars och sedan hänga runt tills tåget går hem igen kl. åtta på kvällen. Någon som vill göra mig sällskap? :-)

Nu hoppas jag att jag svarat på det viktigaste. Skäll på mig om jag utelämnat något!! Kram på er alla.

Puma sa...

jag är aaaaaavundsjuuuuk!!!!!! när kör ni nästa långdistans? jag vill också!