04 juli 2008

Stenålderskost för själen

På söndag går Hornstull - Järna av stapeln. De 20 (!) personer som hittills anmält sitt deltagande via olika löparforum, bloggar och mail skrämmer mig nästan mera än själva distansen. En del tackar för allt jobb jag lagt ner - men i själva verket är det jag som ska tacka. För så här roligt har jag inte haft på länge.

Någonstans läste jag att det bästa Rune Larsson vet är att packa matsäck och sedan bara ge sig ut i naturen på långäventyr. Och nog bor det en liten Rune i oss alla. Efter Stockholm Marathon har det mesta av min löptid ägnats åt att rekognoscera de olika deletapperna inför söndagens ultrapass. Det är häftigt att man med webbens kartfunktioner kan staka ut riktigt bra bansträckningar, men det visade sig att man aldrig riktigt kan gissa sig till hur det ser ut i verkligheten. Det som enligt kartan ser ut som allmän väg visar sig abrupt ta slut vid någon form av exklusiv gated community mitt ute i obygden. Den bro som ser ut att medge en alldeles fantastisk rutt visar sig vara avstängd med betongsuggor och järnkonstruktioner som till och med en duktig traceur skulle känna respekt inför. Eller vandringsleder, som jag trodde var till för osteoporösa pensionärer, visar sig vara rena rama tjurrusetbanan. Oförutseddheter som måste hanteras här och nu, springandes, registrerandes.

Och allt det här har de senaste veckorna gjort mig till en lyckligare människa än jag varit på länge. För ingenting, ingenting slår banne mig känslan av att vara ensam i vildmarken, på spaning efter vägmärken, på spaning efter den optimala rutten. Det är ren stenålderskost för själen, liksom.

One happy gal
För så måste det ju vara. Det finns massor av fritidsaktiviteter som skänker tillfredsställelse på olika sätt, och belöningshormoner brukar nämnas som ett av skälen. Oxytocinerna som frigörs av närheten när man dansar tango, endorfinerna som sprutar under ett bodypumppass. Men allt det där är trots allt ganska artificiella aktiviteter, som, åtminstone för mig, skapar stress på andra plan. Sociala strukturer som skall upprätthållas, tider som skall tas hänsyn till, ett viss grad av beräkning för att få mest valuta för insatsen, regler och instruktioner att följa. Subtila småsaker, kanske till och med obetydande för den totala upplevelsen, men ändå finns de där. Kulturellt mer avancerade aktiviteter, framsprungna av den civilisation som vi evolutionärt sett fortfarande ligger hopplöst i bakvattnet av.

Löpning är annorlunda. Det är mer basalt och grundläggande, det sitter liksom direkt i generna. Man behöver inte ens vara människa för att vara löpare. Men löpning i kombination med rekognoscering är ännu ett snäpp vassare, har jag upptäckt under dessa turer. Någonting i hjärnan bara klickar igång, något man inte visste fanns där.

Stenåldersdjuret människan.
En hängivenhet inför uppgiften och en känsla av harmoni som uppstår i den blandning mellan skräck och eufori som endast okända marker kan bjuda på, med sinnena på spänn, på flygande fötter. Du och den här fantastiska planeten, på tu man hand. Jag vill ha mer.

11 kommentarer:

Magda Gad: sa...

Så sant. Ruskigt sant. Och nästan lite läskigt att läsa efter att just har varit ute i offroad terräng och löpt på ängar, över stock, över sten, och nästan över en huggorm. Skräck, eufori, okända marker och sinnena på spänn! Och fötterna flög faktiskt fram! UNDERBART!!!

Helena sa...

Åh Fredrika, jag vill vara med, men jag kan ju inte! Ha det bäst på söndag!!!!

funrun sa...

det blir SÅ bra på söndag!

Löparfantasten sa...

Mycket kloka ord Fredrika!
20 pers på söndag det blir ju toppen tänk att det finns så många tokar...härliga tokar tokar som mig.
Är jätte laddad inför imorgon, vaknade med ångest idag för jag drömde att jag inte kunde vara med imorgon. uh vilken mardröm.
Kram

Jag, Runners high sa...

Ha det super imorgon!
Jag springer med er i mitt lilla huvud!

jumper sa...

Jag sprang nyss de första sex etapperna till Rönninge på Googlekartan. Tar resten ikväll. Vem vet, om jag är pigg kanske jag promenerar någon bit av sträckan i morgon, men jag lovar att i så fall hålla mig ur vägen om ett gäng löpare skulle komma ångande. Springa får bli något annat år. Lycka till alla!!!

MarathonMia sa...

Vi är såååå på G. Laddade till max. Vi ses imorgon bitti!

Löparfantasten sa...

Tack snälla Fredrika för ett mkt trevlig runda. Så länge det varade för mig.....
Jag gjorde rätt i att bryta. Mitt knä känns inte alls bra och jag hade svårt att ta mig uppför trappan vid pendeltågs stationen. Så det var tur att det fanns andra kloka löpare som sa åt mig att åka hem, fast nära gråten det var jag, så besviken. Men det går flera tåg.
Tack igen och en stor Kram

Johan sa...

Vad spännande det ska bli att läsa din berättelse om passet. Kul! Önskar jag bodde/befann mig i närheten av Sthlm så att jag hade kunnat vara med...

Fredrika sa...

Magda, vad kul! Ja fan, det är något alldeles visst med det där. Jag antar dock att slåss är en annan ganska sjysst instinktiv aktivitet ;-)

Helena - nästa år är du med!!

Funrun, Löparfantasten, Mia... mina ultrasystrar, jag är lycklig att ni var med. Pernilla, nästa gång!! Krya på knäet.

Runners High, vi sprang för dig med kan jag lova!

Jumper, förlåt min svettiga kram, men jag var helt enkelt tvungen att överfalla dig där du kom vid Dånviken. Finns ingenting som gör en så barnsligt glad som ett känt ansikte i obygden :-) Vi kanske borde spika första söndagen i juli förresten?

Johan - den är uppe nu :-) Och vet du vad, det här var nog banne mig nästan värt en resa till Stockholm ;-)

jumper sa...

(Angående svettig kram mm se svar på söndagens inlägg!)