Stenålderskost för själen

På söndag går Hornstull - Järna av stapeln. De 20 (!) personer som hittills anmält sitt deltagande via olika löparforum, bloggar och mail skrämmer mig nästan mera än själva distansen. En del tackar för allt jobb jag lagt ner - men i själva verket är det jag som ska tacka. För så här roligt har jag inte haft på länge.

Någonstans läste jag att det bästa Rune Larsson vet är att packa matsäck och sedan bara ge sig ut i naturen på långäventyr. Och nog bor det en liten Rune i oss alla. Efter Stockholm Marathon har det mesta av min löptid ägnats åt att rekognoscera de olika deletapperna inför söndagens ultrapass. Det är häftigt att man med webbens kartfunktioner kan staka ut riktigt bra bansträckningar, men det visade sig att man aldrig riktigt kan gissa sig till hur det ser ut i verkligheten. Det som enligt kartan ser ut som allmän väg visar sig abrupt ta slut vid någon form av exklusiv gated community mitt ute i obygden. Den bro som ser ut att medge en alldeles fantastisk rutt visar sig vara avstängd med betongsuggor och järnkonstruktioner som till och med en duktig traceur skulle känna respekt inför. Eller vandringsleder, som jag trodde var till för osteoporösa pensionärer, visar sig vara rena rama tjurrusetbanan. Oförutseddheter som måste hanteras här och nu, springandes, registrerandes.

Och allt det här har de senaste veckorna gjort mig till en lyckligare människa än jag varit på länge. För ingenting, ingenting slår banne mig känslan av att vara ensam i vildmarken, på spaning efter vägmärken, på spaning efter den optimala rutten. Det är ren stenålderskost för själen, liksom.

One happy gal

För så måste det ju vara. Det finns massor av fritidsaktiviteter som skänker tillfredsställelse på olika sätt, och belöningshormoner brukar nämnas som ett av skälen. Oxytocinerna som frigörs av närheten när man dansar tango, endorfinerna som sprutar under ett bodypumppass. Men allt det där är trots allt ganska artificiella aktiviteter, som, åtminstone för mig, skapar stress på andra plan. Sociala strukturer som skall upprätthållas, tider som skall tas hänsyn till, ett viss grad av beräkning för att få mest valuta för insatsen, regler och instruktioner att följa. Subtila småsaker, kanske till och med obetydande för den totala upplevelsen, men ändå finns de där. Kulturellt mer avancerade aktiviteter, framsprungna av den civilisation som vi evolutionärt sett fortfarande ligger hopplöst i bakvattnet av.

Löpning är annorlunda. Det är mer basalt och grundläggande, det sitter liksom direkt i generna. Man behöver inte ens vara människa för att vara löpare. Men löpning i kombination med rekognoscering är ännu ett snäpp vassare, har jag upptäckt under dessa turer. Någonting i hjärnan bara klickar igång, något man inte visste fanns där.

Stenåldersdjuret människan. En hängivenhet inför uppgiften och en känsla av harmoni som uppstår i den blandning mellan skräck och eufori som endast okända marker kan bjuda på, med sinnena på spänn, på flygande fötter. Du och den här fantastiska planeten, på tu man hand. Jag vill ha mer.