Dagen då vi (nästan) alla blev ultralöpare

Vissa dagar är speciella. Sådär att man blir lite nykär i livet. När allting bara stämmer. Människor som gör saker tillsammans, fantastiska saker, spränger gränser och överträffar sig själva med hjälp av den synergieffekt som just människor mot ett gemensamt mål har.

Allting blev så lätt. Morgonens uppdatering på SMHI spådde perfekta förhållanden, alldeles i enlighet med det kanonväder jag lovat MarathonMia. Tjugo över åtta begav jag mig till 7-Eleven och där väntade redan en liten trupp: Annika, Peter, Funrun, Löparfantasten och Christian, som jag inte hade en aning om att han skulle dyka upp. Jag blev tokglad, för jag visste med en gång att dagen skulle gå bra när min ultra-gudfar var med i gänget. Dessutom, vad kan gå fel om man börjar långpasset med kramkalas. Fler kramar blev det, MarathonMia dök upp med sin MarathonMan Oliver, och så Fia-Lotta förstås, som kan sägas vara den utlösande faktorn till passet eftersom hon en gång kläckt ur sig att Marathondistansen var lika lång som att köra från Hornstull till Järna. Det var på den gamla goda tiden då vi fortfarande bävade inför Stockholm Marathon. Flera gamla och nya bekantskaper dök upp, från tidigare Team Fakta-pass, bloggosfären, funbeat, jogg och ultradistans.se, och vi blev inte mindre än 25 personer totalt. Swell!

Snabbfotade Pontus drog iväg i femminuterstempo med tuffingarna Charlotta och Tene, som vi knappt hann se kometsvansarna av (jag fick sedan veta att Charlotta agerat hare i 4:40-tempo och tagit sig ända till Järna, you rock Lotta!!). Vi andra tog det lite lugnare och började passet med att pricka broöppningen. Sedan bar det av på allvar, och med så många löpare med olika förmåga hittade alla en sjysst klunga att springa i. Själv fick jag dra hårt i tyglarna för att hålla mitt utlovade dryga sjuminuterstempo, det perfekta vädret var förrädiskt lättsprunget och benen pigga. Vid pauserna samlades vi en stund, för att sedan åter låta klungorna springa ur och om varandra som en slags dans. Här skulle jag kunna fortsätta med en veritabel katalog över alla roliga människor jag sprang med på det här långpass-mingelpartyt, allt kul vi pratade om, alla de delvis smått fantastiska personliga distansrekord som slogs under dagen, jag säger bara ingen nämnd, ingen glömd. Älskade ultradårar! Kamratskapen var stor och det delades generöst på plåster, tejp, idomin och vätska.

Fotograf: tokvackra Funrun, som lyckades med dagens tuffaste rekord: från 22 till 55 km!

Tiden fram till Rönninge vid 28 km, dvs mer än halvvägs, gick löjligt fort med allt tjatter - jag lade knappt ens märke till omgivningarna som jag vid provspringningarna upplevt som så spännande. Här inträffade passets enda riktigt tråkiga incident: Löparfantastens knä skar ihop och det var bara att bryta - vi som tillsammans skulle ha blivit ultralöpare idag! Fler droppade sedan av på grund av distansrekord eller diverse kroppsliga känningar, och jag blev påmind om att de här distanserna trots allt inte är något saftkalas, att man aldrig riktigt vet vad som kan hända, och när, och vem.

Efter Östertälje hade truppen tunnats ut ganska rejält, och vi var nu elva kilometerpundare kvar som så småningom alla skulle komma fram till Järna. Marathondistansen kändes fortfarande bara som förrätten, och därefter tog jag vara på den socialt något glesare löpningen för att njuta maximalt av varje jävla underbara ultrameter jag lade för mina starka fötter. Äntligen kände jag mig fri att få springa så länge jag ville, få vara den jag vill vara.

De sista kilometrarna bjöd på den lilla terrängpralin som avslutade långpasset, men som togs emot med hm, ska vi säga blandade känslor bland vissa av deltagarna. För mig var det rena lyckan att låta fötterna få leka som belöning efter nötandet, dessutom att kröna äventyret med nyplockade blåbär och färskt vatten ur järnaskogens kallkälla. Jag kan inte hjälpa det, jag är en sucker för sånt, äventyraren i mig behöver det, springer man förbi en källa så måste man dricka ur den, det är en instinkt bara, det ger liksom gott löparkarma inbillar jag mig.

Det var ett lyckligt gäng med varierande grad av trötthet som möttes vid slutmålet Järna station, och alla fick sina medaljer i form av Hornstull - Järna-knapp. Lite humor måste man bjuda på. De tröttaste fick lift med Jan-Erik, vi andra hade trekvart på oss att svepa en öl respektive äppeljuice på den lokala syltan innan pendeln tog oss tillbaka till stan. "Vilken stan?!" frågade konduktören när han skulle klippa biljetterna, så långt hade vi alltså sprungit... Inalles blev det 55,23 km enligt min Garmin, med ett snittempo på 7:20-7:30 för min del, som planerat alltså. Lite drygt nio timmar brutto inklusive alla raster.

Tack alla att jag fick dela den här dagen med er, just er och inga andra. Den här dagen skall jag ta fram när jag som ensamvarg nöter allt mer oändliga kilometrar och mil, att minnas och le åt och bli sådär lite nykärt varm i kroppen av. Och ja, nu vet jag också. Att gränsen går inte heller vid 55 km. Jag jagar alltså vidare. Men det får bli nästa år, för i år nöjer jag mig med tävlingsdebut på 50. Stark som en varg.


Med detta försvinner jag till Österlen på tio dagar för att springa bland böljande kullar med havsbrus i öronen, dock med osäker dator- och internettillgång. Vi hörs när vi hörs!